Vi fortsätter bakåt i tid, genom Provins arkiv. 1999 stannar vi upp vid en alldeles särdeles välskriven kortessä av Carl-Göran Ekerwald. Om granris och bondska, om frivers och ondska, om Berta Magnusson och Nikanor Teratologen.

Bondskan är själva urspråket
Carl-Göran Ekerwald

Granris är för en nordbo förknippat med en forntid då agande och fiskande förfäder tog landet i besittning. De sov under någon yvig gran. De bäddade med granris. Granris kom att ingå i livsbetingelserna. Det förklarar att man senare hållit det i helgd. På nyskurade trägolv finhackat granris. I spottkopparna granris. På begravningar girlander av granris. Vi hyllar dessa fyrkantiga, uddspetsade barr med sin friska lukt till den grad att vi i jultid lyfter in hela träd. Vi vill återknyta förbindelsen med vår forntid.

Det finns i svensk prosa sakrosankta sidor. Dit hör Carl Jonas Love Almquists berättelse om torparfolket i Märstatrakten, Grimstahamns nybygge, skriven omkring 1838. Där spelar just granris en framträdande roll, något som gör texten emblematisk. Historien är i mina ögon något av det mest svenska vi har.

Personerna rör sig mellan "uppstaplade granrishögar". Katrina hjälper Kvast-Lisa att samla in granris som kommande lördag ska saluföras på Hötorget i Stockholm.

Innehållet är sublimt enkelt. Kvast-Lisas son Johan gifter sig med Katrina. De arrenderar det förfallna stället Grimstahamn och får femton friår för att odla upp. Kvast-Lisa blir gammal och dör. Strax innan har hon bett att få lukta på "litet färskt, ungt granris .

Det är den naiva, troskyldiga tonen som bär upp berättelsen. Vardagen är realistiskt beskriven. Den är så torftig och enkel att den får karaktär av ständig helg.

Det är mälardalingarnas värld och språk. "Hin annacka om jag längre vill vara dräng", säger Johan, hellre då torpare "om icke håken rider gränsle".

Han har inte lyckats få tag i torr ved. Katrina klagar: "Du är en slät karl som bara kommer in med sura klabbar..." Det är dessa talspråkskändningar som kommer läsarens hjärta att klappa. Almquist upprättar en närvarokänsla. Vi har gått in i granristemplet och är hemma. I Mälardalen.

- Men hur var det norrut?

Skönlitteratur skrivs i stor utsträckning av stadsbor och på stadsbornas språk - och det även när miljön är provinsen. Vad gäller det genuina målet sker en kompromiss. Författaren skriver standardsvenska men låter enstaka dialektala uttryck antyda landskapet. Både Vilhelm Ekelund och Viktoria Benedictsson utnyttjade skånskan, Hedenvind jämtskan, Aurell värmländskan, Sara Lidman västerbottniskan. Fröding är en av de få som faktiskt gick ett stycke längre på vägen och ibland skrev på ren dialekt.

I samma stund någon overgår till att kompromisslöst återge provinsspråket, är risken stor att inte bli läst av så många. Å andra sidan kommer de som lever och bor just i den trakten att uppleva samma starka hemkänsla som en mälardaläng får hos Almquist.

Berta Magnusson har med diktsamlingen Glesingan - Glesbygdsborna (Cewe-förlaget 1979) skapat en jämtländsk klassiker. Här är allt skrivet på ett genuint, grundligt studerat Föllingemål. När jag läser om den gamla uttjänta dyngkärran är det som om jag hörde drängen på gården i Offerdal där jag växte upp: "Hu ha belene/dyngkjarra..."

Ordet "belen" är detsamma som "bidlynne", dvs förmåga att orka, stå emot, ha tålamod, kunna bida tiden. Det luktar visserligen inte dynga ur den, den har nämligen torkat: "De stamm i'tt dynja länger u me", säger kärran. Detta "stamm" är för mig barndomsspråket för "lukta".

Niklas Aina berättar på fäbodstugan medan hon gör upp eld i öppna spisen: "Henen ha e brönne må vatta... (här har det brunnit mån I veta). Detta "må vatta" har samma förtrolighet som om hon lade armen kring den lyssnande. Hon fortsätter: "N henn stugu vårrte tarrd å tömre/danen ikring sekelskiftan... (den här stugan blev täljd och timrad/omkring sekelskiftet).

Detta "vårrte tarrd å tömre" är ett mäktigt uttryck. Så har man sagt i tusen år. Berta Magnussons jämtska manar också den fram forntiden.

Konfrontationen med rikssvenskan och tätortsfolket beskriver hon sålunda: "Som lillflicka var jag fram (i kommuncentrum)/ängsligt var det/att stå vid disken på affärerna/med tunn portmonnä i näven/och jämtska i munnen./ Tätortsfolket var alltid värre att skryta/värre att ackordera/hade aldrig jord under naglarna/och luktade aldrig lagård./ Tätortsfolket gick i köpta skor/och talade svenska."

Som lihllstårs va je fram
agasamt var e
te stå haka diska på hannlom
mä tånnt e kamfor ti nava
å jamska ti månna
Frammmgan va ahlltn vär te braal
vär te ackordér
hadd aller jola pyne naglom
å stamme aller fjöse
Frammingan geck ti köfsskoom
å prata svenska

Hos västerbottningen Nikanor Teratologen, i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (Norstedts 1997), frågar Pyret sin morfar, Holger Holmlund i Hebbershålet: "Varför måste vi använda alla bondska ord vi kan?"

Och morfar förklarar att "bondskan" är själva urspråket och mysteriespråket. Med den motiveringen flödar texten av ord som "römpel, skrenablemmer, gnadd, knil, tåsker, sårån", dvs unghäst, näbbstövlar, enårmyra, puckelrygg, grodor, snöslask.

Det är för mig helt nya ljudkombinationer som ger tingen smak och lukt. Och jag tycker mig känna västerbottningarna en smula bättre.

Här finns magnifika uttryck som för tankarna till det hermelinska språket i översättningarna från persiskan. "He bju mä skråål" är en lakonism som kunde översättas: "Detta tillfälle bjuder mig att gråta."

Tänker man sig en situation då någon bjuder en barnunge en tesked med okänt Innehåll, och ungen tror att det är fisklevertran och därför vrider bort huvudet med ett klagande läte, så kan man förvänta sig följande: "Nåsa firi do gleefs!" - Dvs, nosa på det åtminstone innan du börjar gnälla. Det är filosofi i den frasen.

Om gamlingar som tar god tid på sig att dö heter det: "He ruk laing i surom brannom". Dvs - det ryker länge i sura bränder.

André Sundlund, 91, berättar sina minnen av Pyrets morfar, bl a hur det var i småskolan där de gick tillsammans. De hade en lärare som han särskilt mindes.

- "Knil" är puckelrygg, "kangrövel" spindel, "hev" är stolt, "jauka" är att monotont mässa texten.

Ja minns en av dom särskilt, en hjärnskadad knil som vi kalla Kangröveln. Han va ordblind å hev över nä, å tålde int att nåt barn såg andra ord än han. Vi hade han säkert ett år, å på alla lesioner jauka han allenast om att Joycus från Dublin dog för våra cysters skull å att vi aldri hur vi än stöna kan gottegottgöra nä. En gång skulle han ha Holger, som var klipskast av oss myrmosseharn, att läsa en mening. Å Holger va så full som fan att han int visste till sä, så han läste "Menisken skapades till gudingens avbild."

Å Kangröveln hiita.

"Brune guu
om he fanns fler som duu!
Då våga orden flyga,
nu törs dom bara smyga."

Teratologens ordlista tar inte med detta "hitta". Jag tolkar det som att den ordblinde läraren skriker i falsett.

Kangröveln, läraren, är ordblind och tål inte att barnen ser andra ord än dem han kan se. - Här är en kryptisk beskrivning av den språkrensning som skolan genomfor. "Bondskan`' ska bort. Och Kangröveln är "stolt" över sina framgångar. Att den indirekt uttrycker också en etnisk rensning är han inte medveten om. Bondskan ska bort betyder att landsbygden ska bort.

Men så i ett kort ögonblick får han en uppenbarelse. Myrrnossebarnets felläsning kommer honom plötsligt att ana ett språk med vidare horisont. Med myrmossebarnets grepp om liv och text skulle orden "våga flyga". I standardsvenskan smyger orden fram intetsägande och beskedliga.

Läraren får en nära nog extatisk upplevelse. "Gudagott är å leva", utropar han, "men så djävulskt skönt å dö!" Och så sticker han pekpinnen upp genom ett näshål och in i hjärnan. För det är där tankefelet sitter, nämligen att vissa ord och begrepp är tillåtna men andra förbjudna.

Berta Magnusson återger troget sin hemtrakts dialekt, lagd i munnen på småbrukare med gård och husdjur. Nikanor Teratologen skriver om en socialt mindre enhetlig grupp. Han speglar en bestämd mentalitet, ett Övre Kågedalen i Hieronymus Bosch-tappning, övertygad som han är om dess galna existens. Han uppfinner ett eget språk för att nå målet. Och Västerbotten får en ny dimension.

De ord en författare lägger i munnen på sina personer, säger mycket mer än den eventuella beskrivning därutöver som han eller hon lämnar.

Och granriset? - Ja, här i Övre Kågedalen är granarna "större och mörkare, de borgar för ett svårmod starkare än livet... Granarna vaka över oss, dystra trots snöskrudarna, där vi vandra en stig som ingen annan går."

Tidigare publicerad i Provins 4/1999

Epilog - C-G Ekerwald och Nikanor Teratologen

Att komma i samspråk med Carl-Göran Ekerwald är som att dyka ner i ett obskyrt lexikon över saker vars väsentlighet tidigare varit helt förbisedda. Under den korta tid jag talar med honom hinner han, förutom att ge klartecken till återpublicering av ovanstående text, kasta ur sig tre dräpande skrönor om de ruskiga väderförhållandena i Norrbotten, redogöra för sin syn på Norrländska Författarsällskapets bildande samt komplettera nämnda essä med personliga vittnesmål kring Nikanor Teratologen.

Denne mytomspunna författare är som synes inte främmande för Ekerwald. Det är en person han beundrar skarpt, och har följt sedan debuten med Äldreomsorgen i Över Kågedalen. På den tiden det begav sig ordnade Norstedts förlags Svante Weyler med ett möte mellan de två. Eventuellt gemensamma beröringspunkter utreddes alltså redan innan Teratologens skandaldbeut.

Sedan har de hållit vänskapen vid liv genom flitig korrespondens. Faktum är att Ekerwald faktiskt är i färd med att packa sin resväska när jag ringer. Han berättar att han är på väg uppå marka för att göra ny visit hos sin vän Nikanor.

Vidare beklagar han att Teratologens senaste roman Att hata allt mänskligt liv inte fått mer uppmärskamhet i pressen, "då den är bland det absolut bästa författaren skrivit". Men det är ändå ingen större fara, om man ska tro Ekerwald.

Teratologens författarskap kommer att stå sig över tid, även om nu bondskan går mot sin död.

	Carl-Göran Ekerwald, född 1923, Östersund, för nuvarande bosatt i Jämtland och Uppsala. Författare, essäist, kritiker, föreläsare och norrländsk bildningsgigant! Senast utgivit Lyssna med ögat, en personlig essäsamling om vad konst kan erbjuda. Fler artiklar av och om Carl-Göran Ekerwald.
	Illustratören Pär Boström, född 1982, från Skellefteå. Arbetar i såväl olja och tusch som digitalt. Boström är även etablerad som musiker med två av Dark Ambient-genrens två största akter: Kammarheit och Cities Last Broadcast.