Ur den över hundra år gamla Magerlandet-Fagerlandet hämtas denna karnevaliska skröna, signerad Elf Norrbo. Novellen står som ett prov på att det fanns något sådant som en provinsiell, undersökande novellkonst redan 1909.

---

Allt under samma tak
Elf Norrbo

Som vanligt vid marknadstillfällen, koncentrerades nöjeslivet hos fabrikör Johanssons.

Här svängde "den stora pariser-karusellen", ett helt litet roterande himmelrike av färgade glasproppar, mässingstjärnor och små flaggor, som om kvällarna när de små lyktorna tändes riktigt slöt ungdomspubliken. Här fanns att skåda "den tykke damen", som bar en "fullvuxen karl stående på bröstet", "världens minsta kvinna" och "den i luften fritt svävande damen". "Den halshuggna och dock levande damen" lockar tårar i många oskyldiga ögon, men flickan, som utan händer och fötter kunde gå, sy och spela piano, var ju ändo den förundransvärdaste. Nästan tre fjärdedelar av underdjuren var kvinnor. Vidare vaxkabinetten - "nordens största sevärdhet" - skjutbanorna, akrobat- och trolleritälten, "det kolossala jättemenageri, som förevisats i samtliga Europas största städer" - ja, där fanns ännu mer! Bland annat en stor dansbana, som kringklätts med segelduk och upplåtits åt en högst underbar buktalare. Och satt inte jättegossen Edman från Gotland där också i en krok? - jo.

Färgprakten av affischer på alla knutar och laduväggar var våldsam. Och ljudprakten inte mindre. Trummor och horn och pipor - björnars rytande och clowners hojt.

Men så var Kämpestads marknad också traktens förnämsta, med mycket gammal hävd. En stor dag, en bemärkelsedag. Det hette till exempel alltid: "Det var veckan efter Kämsta marken"... "Det var, me si' dagarna före marken i fjol"... "I Kämsta markensmånan" och så vidare. Marknaden var med ett ord den viktigaste pålen, som man band händelserna vid, med längre eller kortare grimskaft, ett minnes- och idécentrum.

I två dagar varade härligheten. Förberedelsen - och sviterna - tog säkert veckor.

Varför nöjesavdelningen förlagts till fabrikörns?

- Det är lätt förklarat.

I herr Johanssons stora och mångsidigt inrättade hus var nämligen inrymt flera serveringslokaler, vid tillfällen som dessa utvidgade med annex och filialer i massor. Blev någon sugen av kringsvängandet på karusellen, halkade han så lätt in i "serveringen" på nedre botten - eller dammet i menageriet fordrade en effektiv halssköljning, i vilket fall herr Johanssons "kaffe, té och läskedryker" var av utmärkt verkan.

Där åtelen är, där samlas gamarna! -

Därför upplät fabrikören med största nöje och så nära sitt hus som möjligt gratisplats för spektaklen.

Men hej trummor och trumpeter vilket liv, vilket larm och stoj det var där.

Mitt i akrobattältets smattrande, skrällande marsch göt sig karusellpositivets långsamma, jamande vals som en stråle tjock trögflytande sirap, hälld i en fräsande stekpanna. Plötsligt kunde från annat håll enstaka hornstörar prutta, annonserade, att något etablissemangs "forestilling" skulle "beginne". Pipor och piccola kilade upp ibland, Gud vet av vilken anledning, med gälla, spröda ilskna gnäll ur de bucklade bastubornas och tenorbasunernas mörka "bromm... bromm... bromm...". Leddes så en skvadron marknadsfö över platsen, drunknade utan vidare hela tonhärligheten i de uppskrämda kornas och oxarnas unisona "mu"... - exekverat med slängande huvud och vilt stirrande ögon.

Så nog spordes det, att där var marknad alltid! I synnerhet fram mot kvällarna, då kuttingars och buteljers verkan började göra sig mer märkbar och så tattarna kom i ordentligt slutna led från kritterbacken.

 

*

 

Mitt upp i detta himla oväsen låg fru Johansson sjuk. -

Tjänare och lejda irrade hit och dit. Mycket gick på hafs, trots fabrikörens hojtande. Sanningen att säga blev där inte vinst på allt inte!

Värst av allt, ingen att skylla på! Hur oresonlig fabrikören än var, måste han dock medge, att hustrun härvidlag inte var ensam felande. En ny familjemedlem väntades, det var inget att göra åt den saken. Men nog är det svinaktigt, hur det kan hampa sig ibland: mitt i brådaste brådskan! Nog kunde väl det här lika gärna ha inträffat en annan dag! Brummade han.

Fru Anna låg bara på sitt vindsrum och kunde inte annat, stackaren! Hon var emellertid inte den enda däruppe nära svalorna och skorstenarna. Här fanns mer av det tragiska - mitt i komedin.

Närmade man sig den motsatta ändan av vinden, hördes från ett par där inrättade, åt verkgesällens familj upplåtna små rum svaga stönanden och undertryckta snyftningar. Därinne låg äldsta dottern, den 14-åriga Hilma, och drogs med döden. Stora flickan! Kampen hade varit lång och svår - det unga och starka är ej lätt att bryta - men nu närmade sig det sköna lugnet. Bröstet gick högt och hastigt, ögonen var slutna och fingrarna i en egendomlig, konvulsiviskt plockande rörelse på täcket. Gudskelov! pustade gång efter annan den utvakade, förgråtna modern. Men det förgrämda ansiktets uttryck motsade dessa framsuckade ord - äldsta dottern! Undra på det!

Och varje stönande, varje kampfullt andedrag från den döende flickan trängde genom de tunna, spruckna dörrarna in till den sjuka frun, som ju hade alldeles tillräckligt av sitt eget.

 

*

 

Nog hade där funnits andra rum för henne i det stora huset - till exempel det blå innanför salen, i våningen inunder. Detta rum hade Anna också tänkt på, avsett och ordnat för dessa prövostunder. Men var det möjligt! Det skulle hyras bort. Under marknadsgarna kunde man ju alltid ta in någon krona även på det sättet.

Se egentligen var han inte vad man kallar elak, fabrikören, men han hade en ohyggligt grov hud. Det var väl hans trista, slitfulla barn- och ungdom, som återverkade. Det låg inte sällan en tämligen godmodig, lurvig pojke i hans breda bullrande skratt - eller något av halvstor huundvalp, - men skratttet kom inte på rätt ställe alla gånger; det kom, när det föll herr Johansson in.

Emellertid var han en ekonom som få, och frun - ja, hon var egentligen förpiga i gården.

Fattiglapp, gift in i byns bästa hus; varsågod och nig, fru Anna! Ta vackert emot lite hundsvåttering ibland, och tacka till. Det är det värt. Man går inte så för inte och ramlar in i förmögna familjer heller. Är mjölken i vardagslag åt tjänare och legfolk lite för bra, så håll till godo med ett: "din tusan, som inte ser opp!"... Och detta i tjänares närvaro.

Svider det?

Tja, vad hade min dotter på galejan att göra!

Livet i Japan, ser du. Man har köpt sig en hustru - köpt ja! - och då så... Allt måste betalas, begrips, och en frutitel är väl värd sina offer. Inte sant?

När forna kamrater möter dig med sötsura 'guss fre' och du läser deras såld under halvslutna ögonlock; när hjärtat, det dumma, dumma hjärtat gör sig hört ibland och kommer med sitt eviga varför? - och så - darrar du? - när din make kommer och pockar sig till tumanhand - sa' du något?

Föda en hatad mans barn - - Anna? Nej, se inte så där i väggen; öga i öga, och säg: smakar det, som det kostar?

Som nu, att mellan plågoskriken ha tankarna på den stora gårdens vidlyftiga hushållsmaskineri:

...Arbetarna i verksdagsbyggningen, hur har de det, må tro... Lovis måtte väl inte stå och ta av bästa osten, det vore förfärligt; den ska ju gömmas till höstkalaset. Att inte komma ihåg - aj...i himmelen, så ont det gör! - ...komma ihåg att låsa undan den!... Och tvätten, den vådliga stora tvätten... Som de lever därnere! Skafferiet blir väl alldeles upp-och-nervänt... Slår sönder..., och snattar väl också, lejda händer, är alltid lejda händer!

Nej, men salen! Var inte den också uthyrd?

- - Aj aj! Det sliter som klor i kroppen...

En resande ska hålla konsert, sa de! Det måtte ska bli! Vem kan det vara? En kringflackare förstås. "Operasångare" stod det på kortet. Skön operasångare, som konserterar på Kämsta marken - aj aj aj!... Konsert mitt upp i allt elände och bråk... Gud, vad barnmorskan dröjer!

 

*

 

- Frun ä' sjukare; ska vi inte skicka ett extra bud bort och skynda på barnmorskan, frågade en hjälpgumma, som i detsamma tittade in fabrikörens rum, där han satt och förde ordet i ett litet sällskap, glammande trots allt.

- Sjukare!... Nå det var ju bra det; dess förr är det över. Känner till så'nt där... Vi ta'et med lugn, Brita... Allt ska ha sin tid se, hi hi hi! Skål, pojkar!... hon, Brita, kan hämta opp ett par buteljer av de långhalsade... Supa om kvällarna är ett fördärv; nej, så här på förmidda'n ska man ta det.

- D'ä visst klent med verkgesällens flicka, fortfor hjälpgumman, som tyckte att skämtet var malplacerat, fabrikören borde titta till dem ett tag.

- Kommer buteljerna snart?

Gumman försvann.

- Jag kommer, när jag får tid, ropade han efter henne.

- Nej, idag ha vi marknad, och då ska vi vara glada... Gustafsson däroppe kan min själ vara nöjd att få en mindre i hushållet. Och om en dör, blir det ju plats för en ny vettja', hä hä hä. Omsättning och rörelse - livets gång.

 

*

 

Visa fram ett brokigare hus än fabrikör Johanssons Bergagården - eller "Berggårn", som det enklare hette i dagliga livet. Och nu helst. Hur tumlade och trängdes här inte om vartannat allt möjligt. Ett myllrande, stimmande bråk, inne som ute. Bottenvåningens många hundra tunga, hänsynslöst dunkande fötter rent skakade huset.

Våningen en trappa upp var grannlåtsvåning - och här var det konserten skulle bli, i själva matsalen. Det långa matbordet skulle ut, pianot från hörnrummet in. En snickarlärling sprang just ute kring backarna och försökte värva publik.

Medan konsertgivaren gick för sig själv inne i pianorummet och provade höjdlägen, emellanåt gnolande på någon melodistump. Till instrumentet ibland och slog an några ackord, upp igen och kring rummet med fingrarna i det glesa håret, fortsättande sina preludier.

Det där ansiktet, den höga, nu något böjda gestalten, det vackra huvudet med det glesa nackhåret - var såg vi mannen sist? - Är det inte...?

Jo, riktigt! den präktige skådespelaren och utmärkte barytonen, huvudstadens gunstling för ett tiotal år sedan.

Och nu här. I sliten kvaj, snedgångna stövletter och solkig krage. En nyuppslagen brännvinsliter på pianot också.

Alltså han - och så långt nere!

Ja, det kan behövas både två och tre ur den långhalsade ibland - för att glömma det gångna, och för att förlika sig med det närvarande.

Sjunga för tattare och drängar... Hejdå, gamle gosse, en djup klunk, det är det gamla värt. Så en ny djupare, för att bli grov och simpel - annars får du ingen publik här begriper du! Skål skål - hör du bruset av orkestern! Sorlet i salongen! Skenet, det magnifika ljusskenet... "Plats på scen"

...Ridån flyger upp, och massan av huvud i terass på terras nickar mot sin gunstling - ha! Än en klunk! - Applåderna brusar, smattrar, buketterna strålar som små solar. Rosor gamla gosse, rosor - röda som ditt hjärtas bästa, rena och ljusa som din stämmas klang...

Du liv, du bittra, bittra liv - skål!

 

*

 

Nej, nu var det då rent förbaskat därute. Det var som om all världens olåt skulle ha enats om en uppvisning just på denna fläck... Märkvärdigt nog, i det bullrande hurret klang av och till en stämma, ren och klar som en porlande skogskällas pärlstänk. På samma gång glad, uppsluppet glad. Det var en mörkhårig yngling med de farligaste djupblå ögon. Dit han gick, drog han ungdomssvärmen magnetiskt efter sig, och alla lyssnade, när han sjöng:

 

 

Jag är en livad marknadsgutt,

som vevar på mitt positiv

vid tjo och glada marknadsskutt,

se marknad ä' mitt liv!

Tjohej!

Här, gossar, har ni mej!

 

På kritterbacken råmas - mu!

vid prut och tjut och kiv och kniv,

man lurar och man luras - bu!

Nej, hör mitt positiv!

Tjohej!

Kom, flickor, bli'n hos mej!

Vi gå från prut och kiv och kniv

till karusellens sväng-i-kring,

där sjunger glädjens glada liv

sitt singli singli sing! -

Tjohej!

Kom, Anna, sitt hos mej!

 

På karusellens svänglisving

vi söker oss en soffa röd.

Låt livet löpa sen omkring

runt pelarens starka stöd.

Hallå!

Nu börjar svängen gå.

Slut ögat, flicka, håll dig fast!

Och glöm och dröm och njut, njut, njut!

En dag, som denna, går med hast,

i morrn' är marknaden slut.

Håhå,

vad marknadsdagar gå!

Sen hand i hand som glada små

vi springer över alla torg:

vi roar oss som barn, vi två,

och jublar bort vår sorg.

Tjohej!

Kom, Anna lilla, säg?

 

Ty ger vi bort vårt positiv

och nöter bort vårt glädjesinn'

på kritterbackens myckna kiv -

vad tror du, vännen min,

säg?

Lyckliga? - Nähej! - -

Han var för lustig, sångaren, i synnerhet när han satte ut truten och stötte ut sitt "mu" - "bu" i löjlig falsett,

med skakningar på huvudet och allehanda krumbukter för att illustrera en retad tjur.

Runt omkring honom tätnade flocken. Drog två åstad, följde den tredje halvt viljelöst efter, nummer fyra sögs liksom med av strömmen. Nöjestältets ägare undrade och tittade; när skaran alltjämt ökade, måste de ju till sist finna ut orsaken till denna, av allt att döma illojala konkurrens och om möjligt få den avlägsnad.

Plötsligt ven en stor grön butelj i luften, slungad ifrån ett akrobattält. Projektilen träffade sångaren på kinden och slog honom tvärt till marken. Man bryter inte ostraffat mot sed och skrå, se. Ställa sig sådär och ta publik från gamla, tränade artister! Tackar jag.- Några handfasta, upprymda drängar beredde sig på att storma akrobattältet, d v s på avstån

d, med stenar - det är bästa effekten med och minsta risken, - då fjärdingsmannen och två extrapoliser dök upp -

- och de insåg naturligtvis strax den rätta orsaken till kravallen och började gräla på den slagne, liggande sångaren - det var minsta risken för dem - med effekt, att denne så sakta reste sig och med den skadade ansiktshalvan alldeles överhöljd av blod smög sig bort bakom uthusen. Ingen gjorde nu min av att ta hans försvar, ingen vågade följa efter och bispringa honom. Bråket var över, lugnet återställt, muttrarna i normala gängor igen.

*

 

Allt gick lyckligt och väl, så att fram på eftermiddagen var en stor, stark och välskapt tös född. Fru Anna låg där blek, med slutna ögon. Det vardagsbruna på kinderna satt nu som en skorpa bara, sedan grundfärgen - blodet - gått undan.

Strunt var det med en tös förstås. Skulle det bråkas, hade det så gärna kunnat bli en pojk, en slik har lättare för att slå sig fram i livet och bättre på alla vis.

Tyckte fabrikören. Och ingen sa emot honom på det - det var ju bara sant och rätt.

I skymmningen kom även friden och förlossningen till verkgesällens Hilma - just i samma veva som ett härligt, riktigt stort marknadsslagsmål utbröt på tivoliplatsen, d v s omedelbart framför herr Johanssons förstugudörr. Det var norr- och södersockningar, som talades vid, några tattare ingrep även, men då gjorde alla gemensam sak mot dem, och ordningsmakten tordes nu också rycka fram Varigenom det stora hela löts rätt bagatellartat med futtiga fem knivskärningar och några sönderslitna rockar. Marknaderna urartar märkbart.

Men verkgesällen, den döda flickans far, kom i alla händelser att få sig en släng av sleven, självfallet i misshugg. Med blödande näsa, plus de förgråtna ögonen mötte han så husbonden i trappan. Fabrikören sa något rolig; han var själv i god luna och ville muntra upp den stackars karlen lite också. De kringstående föll i gapskratt. Verkgesällen smög sig syftande undan; det var för mycket på en gång.

- Du får ta kistbrädor på rännet, ropade husbonden efter honom med mjukare röst. Och la till: Gå ner i serveringen å få dej lite limmenal', å ta me en dej opp e flaska åt gumman di också!

Synd om karln i alla fall - och en bra arbetstagare var han, som stod på husets bästa, så att...

Ett bud kom nedspringande - -

- Va? Slår han märken i pejanot?.. Jag ska min själ...

Det blev fart på fabrikören - uppför trappan - in i salen.

 

*

 

Här satt konsertgivaren på en stol och knackade takten med stämgaffeln mot pianot, som flyttats ut och ställts i ordning. Han anförde som bäst en stor orkester, kanske på själva Kungliga Operan. det hade sina vanskligheter, ty det var med nöd "dirigenten" förmådde hålla sig kvar på stolen. Och inte gick det bra heller; han måste 'knacka av' gång på gång.

Fabrikören, rädd om sin dyrbara möbel, rusade fram och ryckte utan vidare till sig den riskabla stämgaffeln. Arg så det fräste.

- Vad tänker herren på egentligen, om ja' får lov att fråga? Ska han eller ska han inte?

Med svävande röst, dimmiga ögon och långa sovande andetag, reciterade sångaren:

- 'Ska han eller ska han inte"... Vara eller inte vara... Svara eller inte svara... Fara eller inte fara... hick...

- Hör nu, säj ifrån ordentligt hur han ska ha det. Ska dä bli sjungning ikväll? Varom inte, så åker han ut, förstår han, å pejanot in igen.

-...Sjunga eller inte sjunga... Leva eller inte leva... (hick). "När jag var pri.. ns

utav Arkadien..." (paus). Sjunga eller inte sjunga, ja. - Supa eller inte supa - Dö eller inte dö...

Han var ohjälplig. Men så var också en liter slut och en ny påbörjad.

Sedan instrumentet återförts till sidorummet, de överflödiga stolarna utflyttats och bord mm ordnats som vanligt, var "konserten" slut - innan den börjat.

- - - - -

Sov i ro på höbingen i den tomma stallspiltan, stackars vilsnefluga sångfågel! Vingsjukten och med spräckt stämma.

 

*

 

Ute på marknadsplatsen tilltog oväsendet, ju längre det led på kvällen. Pipor, trummor och horn, dragspel och fioler - gräl, hojt, skratt och visslingar... Det var den mest infernaliska konsert, man kunde tänka sig. "Dä är rent som ett lite nöje å bare sitte och höre på", utlät sig ett par äldre lantmän nere i "serveringa".

Och samtidigt skiftade kulörerna snabbt inne i huset -:vitt, grått, rött, svart... gråt och skratt, liv och död.

Allt under samma tak.

 

 

---

Läs mer om författaren Elf Norrbo i essän Hvad i hafven gjort en af dessa minsta.

---

	Elf Norrbo (1862-1933), egentligen Johan August Törnblom, var född 1862 i Skogs socken i södra Hälsingland. Norrbo brukar, när han inte glömts bort, klassas som Sveriges första proletärförfattare. Magerlandet-Fagerlandet var hans tredje bok, av knappa 20. Fler artiklar av och om Elf Norrbo.
	Illustrationen föreställandes mannen med paraplyet kommer såklart från den oefterhärmlige västerbottniske illustratören Pär Boström.