Jag har något restnoterat. Det rör sig inte om något brett författarskap eller ens ett särskilt märkligt människoöde. Bara en liten anmälan, om ännu en undanskuffad tunn bok innan 2009 flytit ur minne. Den finns i kuriosakabinetten som jag kallar hembibliotek och har hamnat överst i högen eftersom att den skrevs för precis 50 år sedan. Upphovsmannen var en kyrkans man från Nederluleå. Han reste österut med ett packe kristendom, men återvände till Norrland med motsvarande mängd japansk folktro.

Nattavaraprästen Selfrid Ershammar och shintoismen
Erik Jonsson

Jag vill presentera en Nattavaarapräst med det annorlunda namnet Selfrid Ershammar (1908-2001) som gjorde det till sin sak att skildra shintoismen, Japans nationalreligion. 1959 var shinto för de flesta nordbor inte mer än en flyktig term som de mindes från folkskolan. Redan Lafcadio Hearn framhöll att det tog honom 14 år att fatta något av japanskt väsen. Även för norrlänningen Ershammar som tillsammans med sin fru Hanna levt och missionerat i Kina under ett decennium, och sedan i Japan fyra år, blev det till ett av livets stora mysterium och studieämnen.

Under tiden i Japan slog det honom otaliga gånger i vilket oerhört grepp shinto höll praktiskt taget varje Japan. Livsföringen utgestaltades till mycket stor del av religionen. Som kristen missionär - avrådd från att befatta sig med avgudadyrkan och vidskepelse - fann sig Ershammar därför försatt i en permanent konfliktssituation. Han beskriver problemet i förordet till sin bok Shinto : Gudarnas väg:

Utan rätt själavård utsättes den kristne för risker från tvenne ytterligheter: antingen kommer han, sig själv ovetande måhända, att i sin tro och gudsdyrkan inblanda sådant som trots allt fortfarande gör honom till en avgudadyrkare, eller ock kommer den kristne - i välförstådd strävan att avsäga sig all hednisk villfarelse - att bli en bildstormare, att avklippa band som kunnat och bort behållas, band utan egentlig religiös natur. Därigenom isolerar han sig själv från släkt och folk och går miste om rika tillfällen att bära ett kristet vittnesbörd.

Därmed har Selfrid avslöjat något om shinotismens fascination. Vad han vidare tycks vilja förklara, ja nästan urskulda, när han en oktoberkväll i sin prästgård i Nattavaara författar sitt förord, är att hans mission varit ett slag i luften. Som självgod missionär hade han underskattat den svåra färdled som han satts att lotsa fram andra på. Framför allt hade han underskattat shinto, denna gamla tro som format miljoners liv, som under flertalet historiska tillfällen drivit upp den nationella lidelsen till fullständigt vanvett och som alltjämt visade sig vara en mäktig faktor att räkna med.

Vad han istället lyckades åstadkomma, genom nitiskt kunskapssamlande, var en andlig introduktion till en religion som i vedertagen mening saknar teologi. Ershammar blev den förste att översätta shintoismens olika uttryck och betydelser till nordiskt tungomål. Det bemödade honom många svårigheter, men resultatet är såväl informativt som poetiskt - färgat av egna filosofiska betraktelser. Jag vill blott ge ett prov på detta, hämtat ur kapitlet "Döden och livet efter döden":

Det mest vederstyggliga och onda är döden. På döden vill man icke tänka, om döden vill man icke tala. Att dö - shinu - omskrivs på många sätt, det mest använda uttrycket är nakunaru - tillintetblivelse ... Shinto avskyr till den grad döden, att den överlåtit åt en konkurrerande religion att ta hand om de beklagansvärda avlidna. Shinto ivrar för att få hand om de nyfödda barnen, emedan de kommer att bidraga till att det onda, döden, besegras, men den låter buddhismen sköta om jordfästningar och begravningar ... Man tänker sig att själen under 49 dagar efter dödsfallet dröjer sig kvar i omedelbar närhet av hemmet eller graven (som ligger på en buddhistisk gravgård). Omkring dessa platser kan man en mörk januarinatt se själen svävande omkring i luften som en rund och blek eldkula. Så småningom lämnar den dock sina hemtrakter för att ingå i ett liv på en mer permanent plats som kan vara antingen Toko-yo - Det eviga landet, eller ock Yomutsu-kuni - Dysterhetens land. Toko-yo är den höga himmelsplatån som motsvarar paradiset medan Yoni utgör den mörka motsvarigeheten till Hades eller Gehenna.

Shinto är en panteistisk religion som förkunnar att allt som existerar är gudomlig ande, även det onda. Hela universum är gudomlig ande och det gudomliga är immanent i universum. Shinto hävdar att det inte finns någon gud som är skild från världen. Det vi uppfattar som materiellt är i själva verket gudomlig inkarnation. Den fysiska kroppen är en form som gudomlig ande antagit för sitt eget materiella förblivande, för att undgå tillitetblivelse. Människorna är alltså "jordiska gudar" eller "gudamänniskor".

Ershammar är en fena på detta - allt som rör själva trosupfattningen - men framför allt vill han påtala shintoismens stora betydelse för Japans historia, i synnerhet vad det gäller landets konflikter. Många shintopräster har varit aktiva militärer och rent filosofiskt är shinto onekligen en högst lämplig krigarreligion. Flera kapitel i Shinto : gudarnas väg ägnas åt att utröna sambanden mellan andra världskriget och Japans allians med Tyskland. Detta har inte undersökts nog, menar Ershammar. I hög grad beror det på att när de för kriget och nederlaget ansvariga politikerna i Japan gick i döden inte alls lär ha talat om Shinto. Istället bad de buddhistiska böner. Ministrarna kom sålunda att "bokföras" som buddhister. Vi som lärt av citatet ovan vet emellertid att japanen under sin livstid mer eller mindre är i shintoismens händer för att i sedan efter sitt frånfälle - i och med förlusten, skammen och döden - överantvardas åt buddhismen.

Hittills har lite sagts om författaren själv, och jag kommer inte heller göra någon djupdykning där. Hans senare liv var högst väsensskilt från detta verk. En annan av Ershammars stora passioner förtjänar dock att nämnas. Han var en flitig och engagerad fotograf (vilket man än idag kan spår av ute på nätet). Därför måste Ershammar ha trivts ypperligt i ett bergigt och stundom snötäckt Japan. I vilket fall var det just eftersom komministern lyckades förena sina två intressen, foto och religion, med ett både nykter och vackert språk som han vann kritikernas gunst. En recensent skrev:

De illustrationer som är med bidrar i hög grad till att levandegöra texten och förhöja bokens värde. Dansaren på templets plattform har till:talat anm.:s fantasi och glatt hans hjärta ... Svenskarna äger här ett religionsvetenskapligt standardverk av bästa märke. Selfrid Ershammarss insatser kommer för alltid att bevara hans namn ärat och aktat.

Hur det än blev med hågkomsten så tycks i a f Ershammars introduktion ha stått emot tidens tand. Den är trots sin fotografiska och språkliga bildrikedom ovanligt återhållsam och vetenskaplig i sitt anspråk - i synnerhet som den är utgiven av Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. Texten är emellertid inget beställningsjobb eller några ytliga turistuttryck. Den bärs framåt av en egen frågeställning och rymmer därmed även en smula originalitet. Man förvånas inte av att se den refereras till i en handfull dagsaktuella avhandlingar.