Teratologen gör en kritisk granskning av Sara Lidmans naturbeskrivningar i Jernbanesviten.

---

Sara Lidmans naturförståelse i Jernbanans slagskugga
Nikanor Teratologen

Sara Lidman har starkt bidragit till att tillbakablickande och kanske tillrättaläggande forma Västerbottensmyten för många svärmiska litteratörer som inte själva känner trakterna hon diktar om. Men är det så att den vilda naturen behandlas styvmoderligt och föga inkännande i det hon skrev?
Sara Lidmans beskrivning av och känsla för naturen i vad som kom att bli Jernbanesviten, bestående av böckerna Din tjänare hör(DTH), Vredens barn(VB), Nabots sten(NS), Den underbare mannen(DUM), Järnkronan(JK), Lifsens rot(LR) och Oskuldens minut(OM), är på sätt och vis egenartad. Jag upplever hennes naturåtergivelse som lite blek och tam i jämförelse med de käcka och måleriska upptågen i hemman och stugor och på offentliga samlingsplatser. Den norrländska inlandsnaturen har i Jernbaneböckerna måhända språkligt berövats sin egenmäktiga självhärlighet, den finns där endast som en sporadiskt framskymtande och föga djupverkande antydd scen på vilken människorna tultar omkring och är så där gulligt truliga och vadmaligt genuina som den auktoriserade norrlandsmyten föreskriver.
Naturen finns i dessa böcker mest som ett hinder att överskrida och ett material att bruka: de långsamvuxna skrintallarna ska bli syllar för "Intåget och Invigningen" av Jernbanan (DUM), "barnmorske-ved, skollärar-hö och kyrktaksnäver" (VB) införskaffas, grus till järnvägen grävas fram och malmfyndigheter prospekteras. Allt mycket matter of fact-skildrat, med kostnadsberäkningar och dylikt, samtidigt med en naiv framstegsoptimism som påminner om den socialrealistiska genren.
Varför avförtrollas, domesticeras och utiliseras naturen så i böckerna, varför tar den så lite textplats i jäm förelse med interiörerna och pratet och mellanhavandena och funderingarna i Månliden och Ecksträsk och Basnäs och Plass'n? Om det kan jag bara förmoda. Hon skriver utifrån ett kvinnligt perspektiv och har kanske inte upplevt samma behållning som jag av att vandra och vistas i skog och mark, jag som är son till en skogsinspektor och jägare som trivdes bäst i Västerbottensskogen eller fjällen? Sara Lidmans natur är inte heller densamma som den där jag växte upp, vid Bottenvikens kust norr om Skellefteå, inte heller densamma som den där jag nu bor, några mil från kusten men ändå inte i det egentliga inlandet, söder om Skjellet, staden där "småtasken spela herrkarlar" (VB). I Missenträsktraktens vidsträckta myrland finns knappt några fiskrika sjöar, "bara myrvatten, grunt, stillastående."(VB) Skogen är också eländigare, vattusjuk: ofta "hängig, lastgammal, skäggig gran" (VB) som mest duger att hämta "husvirke, vedbrand och tjärstubbar" ur. (DTH) Vintersnön och blötmyran betecknas av Didrik som "våra arvfiender","oländigheten, folkbristen, allt det vilda som förvärrades norrut" (DTH) som ska besegras genom "Stockholms tidningar, kaffe, kunskaper - ja siden!" (NS) I våra dagar är den av Didrik Mårtensson så ivrigt åtrådda Jernbanan, Norra Stambanan, förstås sedan länge betydelselös. Nu är det Bredbandet som frälser byarna, som närmare kusten förresten ter sig tämligen livskraftiga.
Mina improviserade randanmärkningar blir nog egentligen lite väl kritiska: jag gillar Jernbaneböckerna, de är behagliga att läsa, underhållande och sympatiska. De innehåller även kärleksfulla beskrivningar av det naturvuxna, från humlan som bebådar att försommaren inträtt och hästarna, karlarnas stolthet, kan släppas på skogen till den friströvande Nicke, ljekatten (hermelinen), som på något vis lyckas försörja hustru och barn genom att jaga och snara ekorre, ripa och räv, och någon gång tjuvskjuta en älg.
Personen Sara Lidman träffade jag aldrig och vet inte så mycket om, men hon hade i vart fall ofta civilkurage och en benägenhet till frispråkighet som jag kan uppskatta. Hon kallade Kissinger krigsförbrytare, jag instämmer helhjärtat och lägger till att vår samtid vimlar av amerikanska krigsförbrytare. En av de värsta heter Wolfowitz.

Nikanor Teratologen

 

 

---

Niclas Lundkvist, född 1964, även känd under pseudonymen Nikanor Teratologen, är en svensk författare och översättare. Lundkvist slog igenom sommaren 1992 med sin debutbok "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen". Förutom författandet av skönlitteratur och aforismer har Lundkvist även översatt Friedrich Nietzsche från tyska för en samlingsvolym utgiven av tidskriften Res Publica och "Så talade Zarathustra" för förlaget h:ström. Sedan 2007 är Lundkvist verksam som skribent i Tidningen Kulturen samt på kultursidan i Norra Västerbotten. Han har även medverkat i tidskriften Subaltern. Fler artiklar av och om Nikanor Teratologen.