Den västerbottniske konstnären Sixten Fager har gått ur tiden. eProvins redaktör sörjer en blygsam man som lät sina dramatiska fjällmotiv tala i sitt ställe.

Sixten Fager är död
Erik Jonsson

När fotografen Sune Jonsson gick ur tiden för ett halvår sedan uppmärksammades det såväl på hemmaplan som i utlandet. Hans betydelse för den norrländska kulturen, såväl bevarandet som utvecklandet av den, är obestridlig.

När en annan västerbottnisk artist avled för någon vecka sedan publicerade däremot inga minnesrunor på kultursidorna. Faktum är att oerhört lite skrivits om den nu avlidne konstnären Sixten Fager. Och det allra mesta finns faktiskt i Sune Jonssons bok med samma namn.

Sixten Fager föddes 1920, i Eksträsk, och förde under större delar av sitt liv en stillsam tillvaro. Trots att han länge var yrkesverksam konstnär, och alltså beroende av intressenter, rörde han sig ofta utanför de större städerna. Från Vindeln, via Vännäs, till Gumboda. Utställningarna var förhållandevis få, med tanke på att Fager erhållit såväl Statligt arbetstipendium, Kirunastipendiet samt finns representerad i flertalet museums samlingar. Därtill hade han ett nästan 50 år långt konstnärsliv.

Rörde på sig gjorde han emellertid. Långt in på livets höst vistades Sixten Fager i Breviken vid Överuman, där han hade sin fjällateljé. Ända sedan 1948, då han för första gången upplevde fjällvärlden, har den varit den stora inspirationskällan, en värld som han målade mer abstraherad och suggestiv med åren.

1967 tog Fager steget att på heltid ägna sig åt måleriet, och därefter har efterfrågan på hans konst varit stark och jämn. Man märker det på såväl bya- som nätauktioner. Det finns något återhållsamt dramatiskt i hans fjällmotivt som apellerar till konstkonässörens öga, oavsett om denne är av den infallsrika eller återhållsama sorten.

Jag hade själv det tvivelaktiga nöjet att sitta med på utförsäljningen av Fagers konstnärshem i Gumboda under 2009. Där auktionerades såväl målarmaterial som valda verk ut till en köplysten publik. Vad som framför allt efterfrågades var dock personliga tillhörigheter, med "proveniensen" Sixten Fager. Pipor, paletter och penslar gick iväg till svindlande priser.

Vad som också bekräftades var att den av förklarliga skäl frånvarande konstnären måste ha levt ett lyckligt liv, inte minst i lappmarken. Hundratals fiskespön och fjällatteraljer kamperade ihop med konstföremålen. Sameslöjd, keramiska hantverk, egna brännugnar, en ramverkstad, kängor, märkliga fordon och sällskapsspel i mängder. Jag fascinerades så av denna tilställning att jag rapporterade om den i lokaltidningen.

Kort därefter fick jag ett telefonsamtal, från Fager själv. Han tackade för texten som han tyckte hade tagit familjens parti, verkligen ondgjort sig över de korpaktiga tendenserna hos uppköparna och framför allt gjorde sig lustig över jakten på allsorts "proveniens". Jag vet inte om det var min egentliga avsikt med artikeln men jag var i a f glad över att, mitt i misären som det innebär att ens hela liv går under klubban, ha gjort en gammal man glad.

Sixten Fager bjöd mig att besöka honom i hans nya hem, "medan tid ännu finnes". Mest tycktes han dock intresserad av att prata om hur det såg ut i Vännäs idag (då han fått veta att det var där jag vuxit upp). Jag hann aldrig hälsa på Sixten, bara utväxla ett par brev. Dessa ledde mig vidare på det utsatta tankespåret, detta om att Sixten Fager aldrig sökte bekräftelse för sin konstnärliga verksamhet, åtminstonde inte på det typiska arroganta sättet. Däremot hade han en oerhörd yrkesstolthet. Han var konstnär - målare - på samma vis som någon annan är smed eller snickare.

Fagers tavlor är ljusgluggar ut mot fjällvärlden. Så fungerade de även i hans eget hem. Istället för väldiga panoramafönster hängde där två gånger tre meters oljemålningar. På söderväggen ett vintermotiv, och åt norr en somrig bergstopp. Det stormade på dem båda.

Sixten Fager hade en traditionell konstsyn. En tavla skulle fånga ett stycke geografi, själslig och rent faktisk. Revolutionerande var istället den ihärdighet med vilken han etsade in denna tanke, på säkert 5000 dukar.

Folklig var han i livet, och så kommer han förbli i minnet. Tavlorna kommer fortsätta dyka upp på auktioner och loppmarknader. De är otaliga, men alltid särpräglade och målade med såväl tanke som glädje.

"Himlen blir mer vinterlik och ljuset blir kallare. Du ser kanske ut genom fönstret en morgon. Över fjället ligger en gråvit fäll av rimfrost. Naturen förbereder sig för vintern. Ännu ett år har gått".

Vila i frid, Sixten!