Dokumentären "Dansbanan i Täfteå" svarar upp till så gott som alla fördomar man kan ha om lantisar och blir därför nästan banal att analysera. Istället är det kanske mer intressant att fundera på varifrån schablonerna kommer, hur de reproduceras i film och TV och blir delar av ’verkligheten’.  

Bilder från periferin
Madeleine Eriksson

"Det blir tyvärr inte någon ytterligare säsong av Dansbanan i Täfteå. Programledningen på Sveriges Television har beslutat att det finns andra områden i och av Sverige som ska utforskas."

- Sveriges Television

Sveriges Television tycker sig utforska riktiga platser och riktiga människor eftersom Dansbanan i Täfteå är en dokumentär, en genre med sanningsanspråk. Dansbanan i Täfteå producerades av det Stockholmsbaserade produktionsbolaget Baluba för Sveriges Television. Dokumentären svarar upp till så gott som alla fördomar man kan ha om lantisar och blir därför nästan banal att analysera.

Det är kanske mer intressant att fundera på varifrån schablonerna kommer, hur de reproduceras i film och TV och blir delar av 'verkligheten'. Jag tror vi måste dyka in under lager av makrelationer, i jakten efter tillväxt och i skapandet av moderna nationella och regionala identiteter. Men också se försöken att skapa bilder genom att sätta en plats, och därmed sig själv, på kartan.

Att sätta en plats på kartan genom platsmarknadsföring har i många svenska regioner blivit en betydande industri och en del av den regionala utvecklingspolitiken. Att synas i media har en betydelse för regioners näringsliv, sysselsättning, utbildningar och identitet hävdas i en rapport från Nordiska Ministerrådets forskningsinstitut i samverkan med Svenska Filminstitutet. Detta hänger samman med det ökade intresset för kulturen och de kreativa näringarnas roll som katalysator för regional utveckling.

Nu läggs alltså film och TV till raden av verktyg för regional utveckling, dit turism sedan en tid räknats. Dessa två kopplas nu i allt högre utsträckning samman i filmturism. I korthet kan filmturism beskrivas som ett turistiskt intresse stimulerat av inspelning, visning av film och TV med starka kopplingar till destinationen. Det handlar alltså både om tron på bilder som ett medel att marknadsföra en region och tron på att kreativa näringar, eller 'upplevelseindustrin', bidrar till regional utveckling. Det är numera de kreativa verksamheterna och individerna som ges betydelse. I platsmarknadsföringen runt hela Sverige syns en tydlig linje av värderingar och prioriteringar; städerna marknadsför sig för de 'superkreativa'; de högutbildade och unga. De kan forma regionen och marknadsföra en plats.

Regioner tävlar om att marknadsföra sig som inspelningsplats för filmer och TV-produktioner. Många hoppas på den där filmen eller TV-serien som ska sätta regionen på kartan, eller i alla fall skapa nyfikenhet och turism. Det kan verka naivt att tro att några scener i en film ska kunna förändra något för, till exempel, en norrländsk inlandskommun med svikande skatteunderlag, men denna tro på bildens makt var inte direkt Filmpool Nord eller Film i Västerbotten först med. Medieforskare fokuserar på de mimetiska aspekterna av film, det vill säga dess förmåga att skapa bilder av världen. Filosoferna Roland Barthes och Jean Baudrillard, pekar på vikten av bilder för att förstå vardagliga kulturella landskap, poststrukturalisten Baudrillard menar till och med att medier föregår det som är 'verkligt', att massmediers bilder skapar vår värld, utan någon koppling till vad som är 'verkligt'. Platsmarknadsförare, turismentreprenörer och filmskapare arbetar med att konstruera verkligheten genom urval, censur och manipulation. Sociologen Pierre Bourdieu som är starkt kritisk till den roll massmedia spelar menar att de som är 'skapare av verkligheter' till professionen sällan bryter normer och maktrelationer, utan att de istället arbetar för att bekräfta normer och att förenkla 'verkligheten'. Den feministiske forskaren bell hooks menar att vi är ganska ointresserade av det där oväntade, att vi istället vill få våra förväntningar och fördomar bekräftade. Vi reser för att söka de bilder vi redan upplevt, men samtidigt vill vi se miljöer och människor som är exotiska, det vill säga annorlunda oss. Mest intressanta är de som vi beskriver som autentiska; de som inte 'kommit lika långt i utvecklingen', de som är från helt andra 'kulturer'. Problemet är att det som är 'autentiskt' sällan är det, det 'autentiska' skapas i relation till 'oss'.

Samerna förväntas gå omkring i samedräkter när de jobbar med turism och de förväntas sälja 'äkta sameslöjd'. Människor i flyktiglägret runt Tamanrasset i Algeriet byter ut plastpresenningen mot en djurhud när turisterna kommer på besök. Båda dessa exempel illustrerar hur 'de andra', under inflytande av koloniala maktrelationer och globala ekonomiska processer, försöker sälja förväntningar på platsen och dess människor på bekostnad av historia och på bekostnad av idéer om multipla moderniteter; idéer om att det finns andra sätt att utveckla samhällen än det västerländska. Det handlar om begränsade val av försörjningsstrategier, att sälja det man kan. I det här fallet exotism och autenticitet. Film och TV är också mästare på detta. Enligt den enkla marknadsföringsdevisen att all reklam är bra reklam stödjer kommuner och regionala filmcentrum film och TV som kan locka till sig besökare, även om det stereotypiserar och reproducerar maktrelationer. Platser måste sättas på kartan säger man, som om platsens osynlighet var en tillfällighet.

Viljan att definiera moderna och omoderna människor finns lika mycket i representationer i film och platsmarknadsföring som inom turism. Denna vilja är en integrerad del i det västerländska samhället så skickligt beskrivet av en av postkolonialismens främsta företrädare Edward Said. Men de omoderna, 'de andra' som inte anses kommit upp till 'vår utvecklingsnivå', finns både inom och utanför den egna gemenskapen, inom och utanför, exempelvis, nationen. 'De andra' är inte alltid bara utomeuropeiska invandrare, ibland får de sällskap av en grupp som definieras med nästan samma kulturella essentialism. Det är de som inte definieras som attraktiva i den kulturella ekonomin, de lågutbildade som jobbar inom offentlig sektor eller på fabrik.

Vit arbetarklass är nutidens svarta hävdar den kontroversielle författaren Jim Goad i sin hatiska och onyanserade bok The Redneck Manifesto (how hillbillies, hicks and white trash became America's scapegoats). Här ger han en mängd exempel på hur USA:s fattiga vita utsätts för trakasserier och stereotypiserande av en annars politiskt korrekt vit medelklass. Jim Goad förminskar rasism och sexism men har en poäng i att stereotypiserande på basis av klass sällan upprör någon. Kanske för att klass numera översätts till livsstil och kultur, snarare än brist på resurser. Klass kan också översättas till plats. Det omoderna kan positioneras, lokaliseras och projiceras. Här återkommer idén om enbart en modernitet, den är västerländsk och medelklass men också urban. Landsbygden och Norrland förknippas inte med kreativa näringar utan med arbetslöshet. Det är en användbar kontrast, som bland annat används av komiker som David Batra. Han drog ett skämt i TV-programmet Parlamentet, som handlade om att norrlänningar är vana vid snörika vintrar och inställda tåg, men till skillnad från andra så besväras norrlänningar inte av det eftersom de ändå inte har några jobb att gå till. Idel skratt och igenkänning.

Med Dansbanan i Täfteå säger Sveriges Television att de ville göra något med "vanliga människor" för "här uppe är det mycket mer så att folk törs vara sig själva och lever det livet och bryr sig inte...". Projektledaren från SVT intervjuades i Västerbottensnytt men ville inte tala om tittarsiffror utan hellre om "upptäckandet av en ny värld uppe i Norrland, en dansbanevärld... se så mysigt dom har". (Västerbottensnytt)

Från projektledarens korta uttalande kan vi få en bild av programidén, här vill man visa upp lantisar med en innerstadsnorm som fondvägg. Många är vi som fått lära oss Foxtrott eller Bugg i skolan, men det är förstås kontexten som är det enda intressanta, för visst skulle den hippa norrländska musikfestivalen Täfteåfestivalen också funkat som kontrast, men rollerna, stereotyperna och förväntningarna skulle blivit otydliga.

Dansbanan i Täfteå blev en orgie i Norrlands-exotism skriver bland andra Johan Croneman i Dagens Nyheter. De flesta recensenter och debattörer verkar vara överens om att SVT just tänkt på tittarsiffrorna den här gången. Dokumentären, menar kritikerna, liknar snarare en dokusåpa, människorna som figurerar i produktionen är inte alls representativa för Norrland eller dansbandsälskare, dessutom kommer de inte från Täfteå. Täfteå ligger inte alls "djupt inne i skogen", utan på cykelavstånd från Umeå universitet. Berättarrösten har en konstig dialekt som sannolikt ska mildra intrycket av stockholmare på zoo. Den är ironisk, pejorativ och använder tvärtomspråk. Hela produktionen, från manus till inzoomning av dansbandsgeneralens sneda peruk, sker snett uppifrån.

Täfteådokumentären liknar dokusåpan Ullared och andra liknande TV-satsningar som visar upp kapitalsvaga människor från deras sämsta sidor. I Ullared ertappas folk med att stå och köa för extrapriser, de får svara på frågor om hur det känns. I Täfteå ertappas folk med att aningslöst och utan ironi dansa till dansbandsmusik, bli fulla och prata för högt. Bourdieu skulle mena att människorna i serien saknar kulturellt och socialt kapital men att det symboliska kapitalet på dansbanan får dem att fortsätta hålla på. Dansbandskulturen som fält är dock underordad de flesta andra musik- och danskulturer.

Den socialistiske filosofen Antonio Gramsci, som vanligtvis refereras till i diskussioner om låg- och högkultur, skulle säga att dominansen, eller hegemonin över kulturen, är viktigare än enbart ekonomisk och politisk makt. Enligt Gramsci är det de som har makt över kulturen som kan konstruera 'sanningar' om exempelvis 'god smak'. Kulturvetaren Stuart Hall som ägnat mycket av sin forskning åt studier av stereotyper i media menar att reproduceringen av, till exempel 'dålig smak' (i, exempelvis Täfteå), inte är en enkel top-down historia utan att stereotyperna reproduceras genom komplexa former av social interaktion, kommunikation och diskurs. Det är alltså möjligt att människor som mest förlorar på det också reproducerar stereotyper, ofta för att sälja en produkt eller en plats, i exempelvis platsmarknadsföring eller turism.

Dansbanan i Täfteå visar att vissa platser och människor är mer utsatta än andra, dokusåpan blir som genom ett trollslag representativt för hela Norrland, som i den nationella geografiska föreställningsvärlden är homogen glesbygd, till skillnad från det urbana mellan- och södra Sverige. Norrland har förstås en intressant postkolonial historia och nutid som avspeglas i populärkulturen, men ekonomgeografen Doreen Massey menar också att det är en konsekvens av den globala kapitalismens centraliseringslogik, där regioner som norra Sverige står som förlorare. Urbana områden har övertag när det kommer till att attrahera produktion, detta gör rika regioner rikare och fattiga fattigare. Ökade krav på platser att vara produktiva och att attrahera produktion, investeringar och befolkning leder till ökad konkurrens mellan platser.

Både forskare, populärkultur, marknadsförare och politiker har pekat ut staden som motorn. I staden sker kreativa möten och här möts de utbildade kreativa människorna. Andra menar dessutom att det i staden utvecklas en större tolerans och acceptans för skillnad, att landsbygden inte heller hänger med i utvecklingen vad gäller värderingar. Detta är en diskurs om 'de andra', en bild av' verkligheten' om de som inte uppfyller idealen. De är lokaliserade och positionerade till landsbygden, till Norrland, till det omoderna. De är oproduktiva, de jobbar med fel saker, de är intoleranta och, inte minst, de har dålig smak. De lyssnar på, och dansar till, fel musik.

Jag råkade just ladda upp en amatörfilm från Täfteålogen på Youtube. Där dansade det förbi ett gulligt äldre par i matchande träningsoveraller. Där är det några som dansar så där modernt och utmanande. Där dansar det förbi en dam i en proper dräktjacka. Amatörfilmaren svänger runt och filmar publiken, ett ögonblick tror jag att jag ser en av karaktärerna från dokusåpan, ja där, precis så är det. Det här, tänker jag, är på riktigt, för det som är fiktivt är inte en illusion; det utgör vår sanning.