Det är ett av Sveriges äldre litterära priser.  Sexton år äldre än Piratenpriset och Augustpriset, närapå 20 år äldre än Katapultpriset och nästan trettio år äldre än Borås tidnings debutantpris. Ändå är det nästan omöjligt att få fram en förteckning över tidigare pristagare eller finna någon information om det som först kallades Arnold Rörlings fond.

Det måste bli ordning på torpet - historien om ett anrikt litteraturpris
Erik Jonsson

Det är ett av Sveriges äldre litterära priser.  Sexton år äldre än Piratenpriset och Augustpriset, närapå 20 år äldre än Katapultpriset och nästan trettio år äldre än Borås tidnings debutantpris. Ändå är det nästan omöjligt att få fram en förteckning över tidigare pristagare eller finna någon information om det som först kallades Arnold Rörlings fond.

När man, under våren 2011, skriver in det nuvarande namnet, Norrlands litteraturpris, på Wikipedia dyker det upp en lista över sju pristagare. Trots att den är kort rymmer uppräkningen luckor och felaktigheter. Somligt tycks bara vara antaganden, annat är rena höftningar. Som i fallet med poeten Pär Hansson. "Han bör ju ha fått priset nån gång", har kanske någon resonerat och fört in hans namn i registret. Vilket år det ska ha rört sig om framgår inte av Wikipedialistan. Det är svårt att hitta fakta, och ju mer man gräver desto mer underligt finner man. Så är det med detta pris, som länge var ett stipendium -  ett stipendium med en vinnarmotivering, just som ett traditionellt litteraturpris.  Ibland tycker man sig ana en röd tråd, nästa stund är det bara ett trassel.

Bakgrundsmaterial finner man vid Folkrörelsearkivet i Umeå. Där ligger alla gamla protokoll från Norrländska författarsällskapets sammanträden. Tillsammans kan de välta ett tidningsstånd.

Historien om utmärkelsen tar egentligen sin början för precis 40 år sedan, den 22 augusti 1971, när den bodenfödde författaren Arnold Rörling väljs in som ordinarie ledamot i samrådskommitén för Sveriges författarfond. Att äntligen få in en företrädare på den stora scenen är ett stort steg för ett vid tiden kämpande norrländskt  litteratursällskap. Arnold Rörling, denne patosdrivne arbetarförfattare, känns dessutom som en duglig representant. Dessvärre hinner Rörling aldrig resa sin röst. Bara året därpå omkommer han, 60 år gammal. I sällskapets protokoll görs inga anteckningar kring  tragedin, åtminstone inte under olycksåret 1972.

1973 däremot, låter dåvarande ordförande Karl Rune Nordkvist meddela att styrelsen valt en förste stipendiat ur fonden Arnold Rörlings minne. Pengarna som ska delas ut till en norrländsk författare har samlats ihop av vänner till Arnold Rörling för att hedra hans minne, men utgörs också av delar från hans dödsbo. Diskussionen om att uträtta en fond, med norrländska litteratursällskapet som huvudman tycks på det stora hela ha förts utanför protokollet.

Den förste stipendiaten blir Per Fritjof Persson, för ett "författarskap präglat av kritiskt allvar och avslöjande vidsyn", förenligt med det som Rörling själv stod för. Det finns alltså något sådant som stadgar för Rörlingsstipendiet. Det kan höras som en självklarhet att ett stipendium eller ett pris har stadgar, men då ska man veta att dessa  inte återfinns någonstans  i folkrörelsearkivet. De har heller aldrig omskrivits i modern tid. Dock refereras det flitigt till dem i tidiga protokoll. Av gamla skrivelser framgår att ordförande i Norrländska litteratursällskapet ska svara för nomineringar, att stipendiet ska tilldelas en författare som gjort gott för "den norrländska saken" samt verkat i Rörlings anda.

Detta ger också återklang i kommande val av pristagare. Många av dem är politiskt intresserade skrivare, med Norrlands sak för ögonen. 1974 tilldelas Göran Nordström från Gävle priset för ett författarskap med "mångsidig utveckling som fört honom fram till kärnfrågor i allas vår situation". 1975 heter stipendiaten Runa Olofsson. Hon får bl a priset för "en djup inlevelse och ett omisskännligt engagemang." Därefter är det Gunnar Kieri från Öjebyn som ges summan om 1000 kronor - också han en författare som skildrar den kämpande människan i norr.

1977 hålls den första protokollförda diskussionen om stipendiets mål och riktning. Något så ovanligt som god ekonomi inom sällskapet borgar, menar styrelsen, för att pengar skulle kunna delas ut till två stipendiater. Därtill oroar man sig för "förgubbning". Sålunda ges 1000 kronor vardera till Ingrid Andersson och Margareta Sarri.

Efter detta ifrågasätts prisets syfte allt oftare av styrelsen. Till exempel yrkade, 1978, Karl Erik Johansson för att även österbottniska författare skulle kunna komma i fråga. "Det vore gott för relationerna oss emellan", menade Johansson. Förslaget vinner inte gehör, varpå Johansson egenmäktigt beslutar att dela ut sitt eget kassörsarvode till Solveig Emli och Levi Sjöstrand.

Kaos uppstår. Stadgarna för priset hindrar ju, påtalar Karl Rune Nordkvist, att pengarna delas ut i Rörlings namn. Därför tvingas man kalla Emli och Sjöstrands utmärkelser jubileumsstipendier - "med anledning av sällskapets 20 år" - av engångskaraktär. En inte helt diareförd diskussion följer, där det konstateras att "fallet i princip är outrett men att det inte fanns skäl att gå emot sin kassörs önskan". Johansson känner nog viss ånger över det spontana tilltaget eftersom att även önskar "att hans handling inte skulle bli känd utanför styrelsen krets."

Officiellt slätade man över debaclet genom att även ge 1000 kronor vardera till de norrländska författarna Ingrid Kumlin och Hjalmar Westerlund. Sammantaget delar alltså fyra stipendiater på 4000 kronor vardera 1978.

Tumultet fortsätter 1979. Sju år efter Rörlings bortfall omkommer författaren Kjell Sundberg i en trafikolycka, varpå flera förslag inkommer om att även upprätta en fond till hans minne, eller på något vis föra in Sundbergs namn i stipendiet. Karl Rune Nordkvist blir återigen den som sätter ner foten genom att erinra styrelsen om att sällskapet redan har uppenbara problem med att administrera Rörlingsfonden, samt att det - återigen - skulle bryta mot stadgarna att förändra Rörlingsfondens karaktär.

Nordkvist är tämligen inflytelserik, vilket syns på att debatten slutligen ska ha utmynnat i en "kollektiv önskan om ordning på torpet". Nu ska en enda pristagare utses, och proceduren ska gå rätt till. Ulla Ekh, Kerstin Bergström och Stefan Daagarsson nomineras av ordförande. Därefter sker emellertid något suspekt. Styrelsen ska i vanlig ordning fatta sitt beslut om stipendiat under ett möte, varpå  Bo Sjögren som närvarade vid styrelsemötet ombes lämna rummet. När han kommer in igen tillkännages att Sjögren tilldelats fondpengarna, trots att han inte var på förhand nominerad. Ingen motivering. Inga ytterligare protokolluppgifter. Ordning uteblir.

Det skulle dröja fyra år innan Bo Sjögren debuterade med romanen Sista tåget. Man får hoppas att pengarna ur Rörlings fond hjälpte honom att färdigställa den.

1980 sker nästa märkliga utdelning, då den opublicerade skrivaren Gunnar Frimodig får stipendiepengarna, "för den talang och de resurser han uppvisat vid en debutantkurs i Medlefors. Frimodig tycks dock ha fått ut en bok - Ovan regnbågen - som det inte refereras till i motiveringen eller styrelseprotokollet.

1981, i samband med att Provins lanseras, får Eva Magnusson från Sundsvall  stipendiet, "för sin debutroman Sjögången". Invändningar inkommer återigen, nu kring detta att ge priset till en debutant samt för ett specifikt verk, då även detta  "strider mot stadgarna". 

Som synes råder en lite avvikande syn på Rörlingstipendiets syfte under åren  1978-1981. Det tycks som att det har mindre karaktär av ett pris, och mer av ett stipendium som ska hjälpa författare ekonomiskt.

Av diskussionerna i styrelsen kan man likväl anta att Rörlingsstipendiet ursprungligen var ämnat att utdelas till en författare som varit verksam under överskådlig period och till ett samlat författarskap. Därtill till någon från Norrland som också verkar för Norrlands sak, i Arnold Rörlings anda.  Påföljande  stipendiater har svårt att uppfylla samtliga av dessa kriterier. 1982 ås vinnare, Bengt Pohjanen, är kanske den som kommer närmast.

Under 80-talet höjs prissumman med i genomsnitt 500 kronor per år. Därtill presenteras pristagarna varje gång i Provins av redaktören Gunnar Balgård. Allt tycks äntligen gå rätt till. Man måste ta sig fram till 1993 innan något dramatiskt sker. Då införs nämligen den första namnändringen, från Rörlingsstipendiet till "Norrländska Författarsällskapets stipendium till Arnold Rörlings minne". Samtidigt höjs stipendiesumman till 10000 kronor.

När man går igenom papprena syns allting återigen vara i sin ordning, och detta under hela 90-talet. Hela 90-talet... frånsett åren 19978-199. I sekreteraren Katarina Kieris i övrigt exemplariskt organiserade pärmar uppstår vissa frågor kring dessa år. På någon plats uppges Eva Sjödin ha tilldelas stipendiet 1997, på annan plats 1998. En sökning på internet skänker heller ingen klarhet, även där går uppgifterna isär. Längst bak i en styrelsepärm finner jag dock en förteckning över 90-talets pristagare, där en lucka lämnats för 1997. Inget namn alls, bara ett handskrivet frågetecken i dess plats.  Under 1998 års stipendiat står Eva Sjödin, med en referens till ett styrelseprotokoll. Vem var då stipendiat 1997?

Ingen var stipendiat det året. 1997 delades inte priset ut. Rättare sagt delades 1997 års pris ut 1998 - till Eva Sjödin. Reglerna för sällskap och föreningar ändrades det året, gällande årsmöten. Sålunda flyttades mötet och ceremonin från sommaren till våren. Ingen tänkte på att ett stipendieår föll bort.

Dåvarande ordförande Gerda Helena Lindskog är ovetandes om detta än idag. När hon rings upp kan hon inte annat än skratta åt eländet. Likaså sekreteraren Katarina Kieri som minns 97-98 som tumultartade år - då bland annat Provins höll på att duka under.

Tittar man bakåt på litteraturåren 1997-1998 kan man anta att en författare som Elisabeth Rynell skulle ha fått stipendiet för sin mycket hyllade roman Hohaj. Hon har heller inte fått priset därefter, vilket kan tyckas märkligt med tanke på alla utmärkelser hon belönades med under 90-talet.

Så går man in på 2000-talet och stipendiet byter slutligen namn. Arnold Rörling skrivs ut ur historien, och det kommer hädanefter att få karaktären av ett pris. I princip kan man säga att Rörlingsstipendiet läggs ner, och ersätts med annan verksamhet. Få vet längre vem Arnold Rörling var, och stadgarna har ju bevisligen frångåtts över åren - rent av försvunnit.

Kristina Sandberg blev den sista rörlingsstipendiaten.  Fausta Marianovic var den första att vinna Norrlands litteraturpris. Det är ett djärvt val som vill markera en förändring. Hädanefter ska det räcka att man har en "norrländsk anknytning" för att kunna vinna priset. Därtill ska priset gå till en "lovande" författare". Den förste pristagaren, Per Fritjof Persson, som hade utkommit med fyra romaner och hunnit fylla 40 år när han fick Rörlingsstipendiatet, hade alltså inte vunnit det under rådande omständigheter.

Dock kan man se att prisutdelarna många gånger visat stor fingertoppskänsla genom att dela ut priset till författare som skulle komma att etablera sig bara åren därpå, såsom Anita Salomonsson, Mikael Niemi och nu senast Kristina Sandberg. Å andra sidan har varken ikoner som Torgny Lindgren, PO Enquist och Sara Lidman eller nationellt omskrivna författare som Elisabeth Rynell och Nikanor Teratologen fått priset under årens lopp.

Pär Hansson då? Jo, han har faktiskt varit Rörlingsstipendiat. Året var 2001 och motiveringen löd "som med en löftesrik, utforskande poesi förenar spåren av ett försvunnet norrländskt småbrukslandskap med en nyorientering i världen".

Texten har tidigare publicerats i Provins 3:2011

Lista över pristagarna:

2011 – Therése Söderlind
2010 - Ola Nilsson
2009 - Fausta Marianović
2008 - Kristina Sandberg
2007 - Theres Kessler Agdler
2006 - Mats Jonsson
2005 - David Vikgren
2004 - Anna Jörgensdotter
2003 - Mattias Alkberg
2002 - Mirja Unge
2001 - Pär Hansson
2000 - Charlotte Cederlöf
1999 - Katarina Kieri
1998 - Eva Sjödin
1997 - Inget pris delades ut detta år
1996 - Maria Vedin
1995 - Anita Salomonsson
1994 - Peter Degerman
1993 - Erik Grundström
1992 - Roger Melin
1991 - Susanne Sörensen
1990 - Sigbritt Eklund
1989 - Peter Lucas Erixon
1988 - Mikael Niemi
1987 - May Larsson
1986 - Stig Andersson
1985 - Anita Nilsson
1984 - Bengt Ingelstam
1983 - Göran Lundin
1982 - Bengt Pohjanen
1981 - Eva Magnusson
1980 - Gunnar Frimodig
1979 - Bo Sjögren
1978 - Ingrid Kumlin och Hjalmar Westerlund. Dessutom "jubileumsstipendiat" till de två Österbottniska författarna Solveig Emli och Levi Sjöstrand.
1977 - Ingrid Andersson och Margareta Sarri
1976 - Gunnar Kieri
1975 - Runa Olofsson
1974 - Göran Norström
1973 - Per Fritjof Persson

	Erik Jonsson, född 1982, kommer från Vännäsby och är redaktör för Provins. Fler artiklar av och om Erik Jonsson.