Boken Ådalens poesi var en sensation i den litterära världen då den kom ut 1897.

Fast hallänning har jag dragits in i Pelle Molins och Ådalens värld och kom att bli i inblandad i sammanställningen av Pelle Molins samlade skrifter på 60-talet.

---

En journalist ser på Pelle Molin
Lennart Hjelmstedt

Under militärtjänsten på KA 5 i Härnösand blev jag fascinerad av den vackra bygden, av Ångermanland och dess folkkultur. Den som blivit så fenomenalt originellt gestaltad av Pelle Molin. Hos honom möter man Fattignorrland sett genom humorns men också indignationens glasögon.

Jag ska bekänna att det var det där med det violetta ljuset och sagornas ådal som slog an först, just det förföriska sagoskimret i de allra första raderna i Ådalens poesi. Det var de som öppnade en okänd och exotisk värld. Samma stämningsvärld som Geijerstam och de andra nittitalisterna en gång fängslades av.

Här finns en svag men ändå länk till min nuvarande hemort, Varberg.

 

                      Stämningsmåleriets tid

 

Ådalens gulvioletta dagrar harmonierade nämligen med det stämningsmåleri som skulle utvecklas av bland annat Varbergsskolan med Nils Kreuger som förstanamn. Kreuger hade redan 1885 i Stockholm visat sin tavla Snö i Paris med dess vemodiga skymningsljus. Hans färgskala dominerades av en blå grundton, t ex i gatumotiv från Varberg som han målade 1887, Pelles första år vid akademien. 1888 visade Kreuger sitt stämningsmåleri i Stockholm som ett led i Konstnärsförbundets kamp mot akademismen. Pelle Molin hade säkerligen sett dessa bilder och anammat de nya manéren. Han var ju välinformerad om trenderna i Paris. Det var dit han längtade.

Det målades skymningar, dagrar och nattbilder som utstrålade nordisk mystik. Och det målades i det fria. Även om Johan Tiréns vildmarksromantik var förebilden för målaren Pelle tog han intryck också av stämningsmåleriet. Därav hans intensiva bruk av färger i texterna.

Så låg jag då där, i kustartilleriets fästning på Hemsö vid älvens utlopp, och läste Ådalens poesi. Det var en sträng vinter med grader kring de 30, sågverken stängde och himlen stack onekligen i violett.

Med tiden blev det en uppsats i nordiska språk i Uppsala om Pelle Molins litterära stil. Som handledare hade jag dåvarande docenten, senare professorn i Umeå, Karl-Hampus Dahlstedt. Han var uppväxt i Ådalen och hans far var den nyss nämnde legendariske överläkaren Helge Dahlstedt på Österåsen, som jag hade det höga nöjet att få träffa inför utgivningen av Pelle Molins samlade skrifter.

Karl-Hampus blev den som förklarade dialektorden i samlade skrifter.

Initiativet till utgivningen var emellertid Erik Gambys. Erik Gamby drev ett litet bokförlag, Bokgillet, i Uppsala som hade stora ambitioner. Gamby och jag samarbetade om att samla in Molintexterna. Det blev även en utställning på universitetsbiblioteket.

Varför en sådan utgåva?

Ett vägande skäl till att ge ut de samlade skrifterna var de rikligt förekommande felen i olika utgåvor av Ådalens Poesi. I en upplaga kunde man inte ens stava hans namn rätt på omslaget och dialektorden kunde bli vad som helst: huga blev exempelvis mansnamnet Hugo!

Ja, se sörlänningar!

Men det viktigaste var förstås att göra Pelle Molins häftiga noveller tillgängliga för läsarna. Så som han hade skrivit dem. Och så komplett som det bara gick.

 

                      Hurdan var han, Pelle?

 

Klart man också funderade hurdan han var, den där mannen med den vackra handstilen. Hur var han som person? Man blir förstås, nyfiken på personen Pelle Molin.

Vem han var som människa är det inte helt lätt att få grepp om. Lars Nerbövik har sagt detsamma. Han mystifierar. Är lite undflyende både för samtiden och eftervärlden.

1962 träffade jag på Lissgården i Näsåker fröken Margareta Collén, en då 90-årig kvinna från Ådalen. Hon mindes Pelle mycket väl. Hennes bild var bilden av en särling: Pelle Molin var en avvikande, bohemisk person, nästan ett original. En gång när hon var i 20-årsåldern bodde hon och en annan jänta i fäboden. Pelle som då bodde hos Westins i Västanbäck, brukade komma upp till en sjö strax intill den här fäboden för att fiska. Det bör ha varit omkring 1893.

"En gång stog ja å koke mesosten då´n kom in. Men ja tordes int bju´n för jag tyckt´n va en sån fin kär."

Hon vågade inte ens ge honom ett glas mjölk, erkände hon. Och inte vågade jänterna så mycket som tala om vad de hette en gång. De var ängsliga att han skulle skriva något om dem. Men så la hon till:

"Men hadd´n gjort de så hadd de nog blive någe riktigt vackert!"

Måhända såg de Gunnel framför sig.

I Margaretas ögon var han alltså en "fin kär". Något som förstås skapade distans. Den distansen verkade han vara mån om att upprätthålla. Alltså bar han kubb när han satt vid Nämforsen och målade!

 

Margareta Collén på Lissgården 1962, berättade om ett möte med Pelle Molin.

Med pretentioner

 

Fin kär. Han hade ju gubevars gått på akademien och hade han inte lärt sig något annat så hade han lärt sig att ha pretentioner.

Några vittnesbörd är samstämmiga.

Pelle var till det yttre undersätsig och kraftig och hjulbent, sägs det. Han hade en lidelsefull svada och ett hett humör och hade nära till konfrontation. Han sades ha haft lätt för att överdriva. Och han ska ha varit tämligen banal som erotiker. Vissa brev av den frispråkigare typen ska ha bränts för att detta inte skulle uppdagas.

Maskeradbilden av Pelle Molin som same, tagen i Norge, på bokomslaget till Ådalens poesi var däremot bara ägnad att förleda blicken på läsarna i Stockholm men det var inte heller Pelles idé eftersom han ju var död då Ådalens poesi kom ut.

Skräddarmästare Nils Erik Ritzén är ju den som levererat den mest nedgörande karakteristiken.

Enligt honom var PM lat, stursk och arbetsovillig och han var till synes omedveten om sitt beroende av Ritzéns välvilja. Ritzén talar om Pelles "egendomliga lynne". Vi får veta att han var en stark rökare och steg upp sent när han bodde hos Ritzén. När de båda reser till Ramsele tillsammans uppträder han enligt skräddaren bossigt och kräver att bli serverad den yppersta maten, det bästa rödvinet och de bästa cigarrerna. Först när det blev riktig kallvinter blir han lite mer stukad.

Men Ritzén tycks ha haft sina motiv att bre på. Han och Pelle kan, som Carl-Henrik Berg pekat på, ha konkurrerat om ådalshistorierna och Pelle var den som hade det bättre handlaget. Ja, Ritzén säger ju rent ut att han levererat de historier Pelle byggt på. Och kanske var det så.

Pelle hade, säger Ritzén, svårt att sympatisera med sin omgivning.

En annan samtida bekräftar denna bild av utanförskap. Maria Lindgren beskriver hur ungdomar begav sig till Pelle Molins stuga för att "se honom som de vuxna hade så mycket negativt att säga om."

Hans rykte var således inte helt obefläckat.

Att han gjorde stora skulder framgår om inte annat av en efterskrift som systern Therèse fick införd i boken om Nordland. Pelles far mäktade enligt henne inte med att betala alla sonens räkningar. I ett brev beskriver hon fadern som hård och elak. Var det ett rättvist omdöme? Det får vi aldrig veta. Pelle torde i varje fall ha varit en prövning för honom. Abraham hade också en talang som berättare som Pelle fick ärva. Var Pelle lättkränkt och långavig? Burdusa människor kan ibland vara ack så känsliga.

 

                      Ensamheten som pose

 

PM såg sig själv som det missförstådda geniet. På 1870- och 80-talen var detta dessutom en pose som var lite mode, inte bara i litteraturen, som hos Ibsen, utan också bland litteratörerna. PM ville ju ha det till att han mer eller mindre stötts ut ur sin familj, i varje fall indirekt av fadern. I brist på familjens gemenskap valde han ensamheten. Den ensamheten var dessutom aningen romantiskt färgad och än mer färgade Geijerstam den.

Posen var ett sätt att maskera ett misslyckande och behöver inte ha varit ett så särskilt filosofiskt val. Men det var också egocentriskt och ett uttryck för trots mot en förstockad omgivning. Pelle Molin kände sig som en fin kär och han föraktade de oförstående ådalsbönderna.

Arnt Engen i Bodö som var bror till Marie Engen, menade dock att svenskarna inte förstod vilken fin och känslig människa Pelle Molin var. Och det ansåg ju systern Agnes också. Tvärviggandet skulle bero på att ingen förstod sig på honom. Och kanske är båda bilderna sanna. Om han hade sin karskhet från fadern hade han sin känslighet och benägenhet för att vara stämningsmänniska, från modern. Ibland tog det ena över, ibland det andra. Han var mer sammansatt än hans uppträdande kunde få omgivningen att tro. Det kan därtill spåras manodepressiva drag i hans personlighet. I varje fall styrdes han synbarligen av nycker.

Hur ska man då sammanfatta omdömena om Pelle Molin som person? Ja, det få kanske bli att det är bäst att skilja på verk och diktare. Diktaren får inte ställa sig framför verket och skymma det.

Jag vet faktiskt inte om jag ens skulle velat träffa Pelle Molin om det varit möjligt!

För det är hans litterära originalitet som är det viktiga och intressanta, inte hans person.

Vi vet inte närmare vad PM hade för litterär beläsenhet, även om Gösta Attorps visat att Mark Twain varit en förebild liksom Björnson och Lie och Lagerlöf. Strindbergs anda kan också förnimmas, främst i breven. Låt vara att han plagierar Björnson nästan ordagrant här och var - han tillför likafullt något av sitt eget hela tiden. Han var på det hela taget ingen epigon.

Hur var det med beläsenheten därutöver - det vet vi inte.

Ändå vågar man väl utgå ifrån att han var någorlunda förtrogen med vad som litterärt rörde sig i tiden. Men han nämner inte mycket om sin läsning. Det litterära program Pelle Molin följde var, som vi vet, att vara en målare i provinsiell anda och att levandegöra och exploatera det specifikt ångermanländska i ord och bild. Naturmystiken låg i tiden och de reflekteras hos Pelle.

(Det där att antyda - som i Sjul - att det fanns något bakom den verklighet man kunde se, var ett typiskt utslag av nittitalets naturmystik och folklivssvärmeri. Man kan kalla det spekulativt, om man så vill. Men Ritzén bekräftar denna upplevelse av dubbelhet i Ådalen.)

För mig, som Molin-läsare, sjönk det där provinsialromantiska snart undan och de andra kvaliteterna i Pelles texter kom i förgrunden. Känslan för komik, konkretion och realism var så mycket genuinare. Liksom den oemotståndliga berättarglädjen och den expressiva energin. Det är häpnadsväckande hur mycket av friskheten i hans noveller och journalistik som stått sig till idag, mer än hundra år senare. Han är verkligen en svensk klassiker, men framför allt ångermanländsk klassiker.

 

                      I Pelles fotspår

 

På 60-talet gjorde jag också en resa i Ådalen i spåren av Pelle Molin och Fredrik Lindskog och övernattade bland annat vid Hällingsåfallet. I bagaget hade jag Ådalens poesi och i bakhuvudet hade jag Pelles fina reportage från fallet. Vid Håkafot blir vi rodda över Hetögeln av en Jöns Jonsa (dock inte Kungen av Jorm som också hette så) som sa att han som pojke hade varit med och rott Pelle Molin samma väg. Så han var väl i 80-årsåldern när han rodde oss. Omöjligt var det väl inte.

Om Hällingsåfallet skriver Pelle som om han målade det med pensel:

Då vattnet, hopträngt av låga bergväggar, störtar mot klyftans svarta djup, smulas det sönder i små droppar och seglar ner, konturmjukt, grönt,vitt och stärkelseblått.

 

Det är en formuleringskonst som med sin uppbyggnad ligger nära poesin.

I texten nämner han förresten att de glömt sin "kodak" i Håkafot. Det verkar alltså som om Fredrik Lindskog haft en kamera med sig. Var kan de bilderna finnas idag? Finns de i något fotoalbum, månne?

Vem denne Lindskog var, har det inte sagts mycket om.

Jo han var medicinare och studerade faktiskt i Stockholm 1888, samma år som Pelle var där.

Lindskog skulle ha hört ryktas om Pelle och sökt upp honom i Näsåker. "Han lärde oss fatta vildmarkens tjusning", hette det i en nekrolog över Lindskog, en man  av samma rastlösa kynne som Pelle.

Innan de slog följe på sin vandring hade Lindskog hunnit en tur till Amerika. Efter fotvandringen med Pelle flackade han runt, tog värvning som matros, startade Käringöns havsbad, tog sin licentiat och blev lappmarksdoktor i Arjeplog. Sen till jobb i Edinburgh, London, engelska badorter, Åre, Kanarieöarna och Lysekil. Fartygsläkare på ångaren Stockholm som gick traden Göteborg-New York var han under kriget.

Pelle skriver i brev om sina planer på att följa med André till Nordpolen. Lindskog försökte verkligen, men fick avslag. "Hans liv tonade tidvis bort i hopplös tragik", sas det i ett eftermäle.

Detta om Pelles ressällskap till Lofoten.

 

Jön Jonsa i Håkafot tog mig över till Hällingsåfallet. Han hade en gång forslat över Pelle Molin och Fredrik Lindskog, påstod han. Omöjligt var det inte. Jöns var 85 1962

 

                      Journalisten

 

Det är journalisten Pelle Molin jag vill lyfta fram.  Rapporten från Hällingsån var ett första steg i den riktningen. Det var en sorts resereportage.

Efter 45 år som journalist skulle jag vilja hävda att den förmåga som Pelle själv aktade minst, den att vara journalist, var den han egentligen hade mest fallenhet för. Den lämpar sig för hans oroliga väsen.

Det som är essensen i god journalistik är förmågan att se det väsentliga, att beskriva det på ett lättfattligt sätt och att skala bort överskottsinformationen. Vidare: att iaktta och uppfatta dramatiken i det som sker inför ens ögon. Så mycket av det Pelle Molin skrivit har kamp som tema och ofta är det ju också temat i journalistik. Nordlandsreportagen skildrar ofta kamp, kamp mot hårda villkor.

Kan man därutöver snabbt skissa en miljö och en situation så att läsaren känner sig som närvarande, så har man lyckats.

Allt detta hade Pelle Molin i sig: man förs direkt in i skeendet, utan långa upptakter och preludier. Rakt på sak.

Själv har han sammanfattat sina ambitioner med de välbekanta orden

"Du skall icke kunna sätta ditt finger på ett enda ord och säga att det var onödigt."

Några rader ur den lilla textstumpen Äfventyrslandet Lofoten antyder att han helt enkelt har mer han vill berätta om än han har ord för. Han säger sig stöna över att språkets kraftigaste och fagraste ord döljer sig för honom. Han fick föra en kamp för att finna sitt uttryck. Men han fann det.

De första texterna i dagspressen var väl mest brödtexter och levde inte alls upp till detta program eftersom de antagligen honorerades per rad, men när han kommer till Norge och Lofoten så har han funnit den journalistiska formen. Den är då fix och färdig.

Nu skriver han reportage från verkligheten. I några få meningar fångar han stämningen t ex när han inleder sin skildring av en olycksdag i Lofoten om räddningssköjten som misslyckas i sitt uppdrag:

 

"När skall man glömma gårdagen?

En blågrå, iskall dag - gul, ett par förmiddagstimmar i snötjocka - blåsvart med matta stjärnor och röd måne på kvällen. Skrikande hundratals måsar; oroligt sträckande giftasfärdig ejder; båtar så långt ögat såg på fiskehavet; en stampande livräddningssköjt - och så den olycka som vi skulle hindrat."

 

Pelle Molin skissar blixtsnabbt scenen och låter oss veta att en tragedi har inträffat. Alldeles nyss. Nyfikenheten är väckt. Det är en suverän ingress. Läsaptiten är väckt på nolltid.

Tidningsläsarens uppmärksamhet kan vara kortvarig om han inte fångas in omedelbart. Det måste finnas en krok i det man skriver, för att använda redaktionsjargong.

Återigen färgsätter han med några penseldrag: blågrå, gul, blåsvart,röd.

Han snävar dock samtidigt in språket när den dramatiska intensiteten tilltar, sparar på orden ända därhän att han ibland avstår från subjekten. Det är en karg verklighet som ska skildras och då duger inte ett yvigt språk.

Till Johan Tirén skriver han att "stilistisk prydlighetsgesims" vill han inte använda sig av. Olof Högberg formulerar det ganska träffsäkert när han i förordet till Nordland säger att

"skildringarna är nedskrifna i raska, enkla och allmänfattliga penndrag. De drunkna aldrig i långsamheter..."

Ja, i förordet till reportagesamlingen Nordland 1913 talas också om Pelle Molins

"djerfa, knappa stil och egendomliga skrifvargåva".

 

Ransonerat språk

 

Jag vill gärna kalla det journalistiskt gry, en obetvinglig lust att berätta om det han ser. Händelsernas äventyrlighet svarade så väl mot hans egen vitalitet. Det finns ett övertryck i Pelle Molins texter. Men han ransonerar.

Man anar den befrielse det innebar för honom att komma ut i de större sammanhangen. Det enda man saknar är en modernare journalistiks kritiska förhållningssätt. Pelle Molins artiklar är genomgående fyllda av en hänförelse som strålar ut ur texten.

Reportagen om gruvsamhället Sulitjelma och Lofoten är lysande, åskådliga och faktarika. Här är reportern högst närvarande och man känner hans entusiasm för det han rapporterar om. Måhända grundlades hans dödliga sjukdom under den isande motvindsnatt när han på skidor kämpade sig fram över fjällvidden mot Sulitjelma, så som han beskriver i artikeln om gruvsamhället.

Det har ju sagts, inte minst av honom själv, att Pelle levde loppan med vin, kvinnor och sång under sin tid i Bodö. I ett brevfragment bekräftar han:

"Ja, de äro många! Någon ordinarie käresta har jag inte."

Han lämnar fler detaljer i brev.

Kanske var det så, men Marie Engens kusin Henning har i ett brev till mig kallat Pelle och Marie "förlovade". Om någon hade företräde i kön av kvinnor så var det hon, i alla fall. Det var ju trots allt Marie Engen som tog vård om honom den sista tiden i april 1896 och det var hon som la blommor på hans grav under många år senare. Och det var hon som tycks har stått honom närmast.

Pelle Molin är en av de stora påbörjarna, en mindre klassiker visserligen, men en klassiker. En banbrytare men ingen fullföljare. Levertin antydde att Molin undfått den sortens berömmelse som tillkommer dem som dör unga och vars "halvfärdiga försök betraktas, ej kritiskt, men pietetsfullt som reliker." Det är lika beskt som orättvist sagt.

Ingen har kommit till parnassen med smalare bagage, har det också sagts.

 

                      Hade framtid som journalist

 

Tyvärr fick ju Pelle fick aldrig utveckla sin journalistiska talang och en anledning var som sagt att han inte visste att han var mer av journalist än han var målare.

Pelle Molin var inte den som fabulerade. Han behövde ett verklighetsunderlag. Då kom han till sin rätt. Det underlaget fick han, skriver han, från gamla gummor och gubbar. Från den muntliga traditionen, alltså.

Nej, styrkan ligger inte i fabulerandet utan i stället i berättarglädjen. Den står sig. Nämn någon som läser Levertin idag!

Att skriva i tidningen var för Pelle en födkrok. Han kallade det skräp. Även rastlösheten eller lättjan i hans natur gjorde att han borde passa bättre i reportagets värld än den värld som sammanställde flerbandsverk om lapparna, skrev en stor lapproman eller någon bok om Ångermanland, projekt som han en tid var inne på. Han hade sin styrka i ögonblicksbilden, inte i överblicken.

Faktum är att han kunde ha varit en berömd DN-penna. Under sina Stockholmsår hade han fått ett erbjudande från DN:s redaktör Vult von Steyern som läst en text av Pelle Molin, troligen i Finsk tidskrift och funnit en frisk, originell penna med en skärpa som tidningen ville lägga beslag på. Han erbjöds ett frilansavtal. Om man får tro Pelles egna uppgifter. Men tyvärr hade han tagit tillfället i akt att få von Steyern att borga för ett lån som han troligen inte kunde betala tillbaka. Så gick det hela om intet.

Och inte blev det heller något med beställningen av artiklar till New York Herald.

Varför lät han så många chanser gå sig förbi? Tvivel på den egna förmågan?

Om vi tänker kontrafaktiskt som är så modernt, så kunde Pelle Molin alltså ha blivit en namnkunnig journalist. Kanske hade han inte heller hamnat i Bodö och inte heller ådragit sig den sjukdom som förkortade hans liv. Om det nu var leverinflammation, tarminflammation, gulfeber eller hjärtbesvär. Uppgifterna varierar.

I stället blev det bland annat Handelstidningen i Göteborg, Jemtlandsposten och Östersundsposten som blev mottagare av hans klassiska, odödliga Nordlandsreportage, utgivna 1913 av Östersundsposten.

Journalistiken hade passat honom bra, också av det skälet att han led av rastlöshet. Han flammade upp i entusiasm men slocknade också ganska snart. Hans talang krävde ständigt nya ämnen att inspireras av.

Hur kan det komma sig att Pelle Molins journalistik kommit så i skymundan för hans noveller? Ja, förklaringen är väl helt enkelt att det var Gustaf af Geijerstam, som lanserade honom och lyfte fram det som då var nytt: de första berättelserna om Norrland. De var exotiska och passade väl in i 90-talets nationella program. Reportagen från Nordland var något helt annat, mer ordinärt och det var dessutom en provins utanför Sverige.

---

	Lennart Hjelmstedt är en av utgivarna bakom Pelle Molins Samlade skrifter (Uppsala, 1964). Han har också skrivit uppsatsen "Pelle Molins berättarstil", Ingår i: Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 1963 (2), s. 5-38. Lennart Hjelmstedt har bland annat varit chefredaktör för Blekinge Läns Tidning 1993-2000. Fler artiklar av och om Lennart Hjelmstedt.