För någon månad sedan ombads Boel Schenlær - med hela sitt författarskap och sin mångåriga poesiredaktörsbakrund som fond - avlägga ett personligt hållet vittnesmål kring en valfri norrländsk poet. Valet föll lika snabbt som självklart på Margareta Renberg (1945-2005) från Luleå. Det färdiga resultatet är ett säreget, mastodontiskt och essäistiskt lyrikprojekt där Schenlær för en lyrisk dialog med den norrbottniska diktaren och konstnären. Man kan förstå det som en personlig presentation av ett mytomspunnet författarskap, en serie kommentarer eller en fristående fortsättning på Renbergs eget skrivande.

---

Så gott vi kan. Så länge vi får.
Boel Schenlær

Om MARGARETA RENBERGs TRÖST FÖR ETT TIGERHJÄRTA

Kära Margareta, det var inget litet tomrum du lämnade efter dig. Du vet kanske inte vem jag är, men kanske klarnar det. Jag vill inleda med att tacka för din fina bok. Glädjande, att den nu kommit i nyutgåva. Jag vet att många gläds.

Du skriver:
"Det finns inga värdiga ämnen. Inga låga och ovärdiga.                           (sid. 130)
Men jag vill ändå inte helt hålla med dem som påstår att konsten helt
ligger i verkets utförande och inte i motiv och material.
Man måste använda sådant som betyder något för en själv.
Fast jag gillar inte ordet betydelse.
Låt mig försöka säga det på ett annat sätt.
Man måste söka efter något som är laddat även om det skulle råka
vara laddat med frånvaro.
Vad vet ett dammkvalster om världen?
Tänk om min värld i förhållande till en större verklighet är
lika liten som kvalstrets i förhållande till min.
Ändå finns dessa världar här i samma rum.
När tanken svindlar finns bara en sak att göra.
Gör så gott du kan.
Så länge du får.
Tills nattsköterskan kommer och släcker lyset.
Henne har jag aldrig sett.
Men jag har hört fraset från hennes stärkta uniform."

Ger du här uttryck för din poetik, Margareta? I många stycken liknar den i så fall min egen. Poetik kan för läsarna verka tillkrånglat. Det har sina poesihistoriska orsaker till varför dagens läsare möjligen tycker det ordet låter bekymrat. En renhetsiver (så gott som tomma ark i diktböckerna) och en andfådd känsloasketism utan sunt förnuft och framförallt bristen på humor, antydde en -oetik.

Jag kunde göra en lång utvikning här, om vad som hände i början på 1990-talet när det blev svidande kännbart att språk-och formfilosofer härjade och sparkade bakut. En åsna hade sett mer klok ut. Efterkrigstidens (för att gå lite längre tillbaka än bara tjugo år ) existentialism hade blivit västerländsk akademikonformism, inom litteraturen kallad kreativt skrivande - så extremt kreativt att det spann loss helt motståndslöst för att aldrig stanna av! Språkpoesi.

Den bäddade varmt åt sig överallt, just på grund av att det blivit möjligt.

Den installerade sig, på britsar i universitetskorridorer och i tältsängar i föreläsningssalar, bakom skrivbord på förlag, på tidskrifts- och tidningsredaktioner och på institutioner ja, uppfällbart tog den över. Snart såg det ut som ett slags fältsjukhus. Som om poesikriget skördade offer.

Jag kunde skriva poesikrigets lidandehistoria här, jag kunde bli lång, men jag avstår till förmån för vad jag hellre vill uttrycka kring Dina dikter, Margareta.

Det dröjde innan jag själv visste vad som kunde räknas in i ens egen poetik.

Det är alltid något djupt personligt.

Dimridåerna lades som sagt tjocka, fast det hela är mycket enkelt: En poet ska kunna avkräva sig sin egen poesihållning; i en fras eller i ett par rader eller, som Du, Margareta, på en halv sida. Denna hållning kallas poetik. Vad får dig att skriva dina dikter? När? Hur? Poetens personliga ställningstaganden blir då tydliga.

Och för att ytterligare förenkla vill jag jämföra poetik med ett sockerkaksrecept. Det är inte bara bakpulvret som trollar fram doften, smaken och kakan.

Det ska till ett möte - och kanske då, att till och med tillfredställandet kommer.

Dikten. Själens sockerfix.

 

Margareta, för hand har jag tecknat ner det som står här, rakt in i Din diktbok.

Det är min arbetsmetod. Dina dikter, vilka varit utgångspunkt för vad jag skrivit, finns ju inte återgivna här. Jag visar vägen genom att skriva diktens titel och sidnumret. Jag hoppas att den intresserade Läsaren köper Din bok.

Att gunga i samma gunga som Du är det faktiskt inte tal om. Att få gunga bredvid varandra däremot. Det är sällskapligt, spännande, roligt och viktigt för världsfreden.

Med varma hälsningar,
Boel.

PS. Tack!

 

---

 

MARGARETA RENBERG

TRÖST FÖR ETT TIGERHJÄRTA

 

TIDIGT BARNDOMSMINNE     (sid. 29)

 

Margareta.

Alla dessa pianor.

Pianon ställda i dubbla

uppsättningar längs med

bägge väggar i

vardagsrummet och med

fönster ut mot gatan och

mot biltrafiken.

 

Du bor ganska högt upp

högre upp än vad de

rekommenderade mig

men du är inte jag

inte ännu.

 

Vi kan göra förvandlings-

trick jag och du

utan förrådanden.

Vi på vägen.

Du är inte

mindre nog-

räknad nu

trots att du inte

ser dig om efter

den du möter på gatan.

 

 

För det är du som är biltrafiken

nere på gatan. Du ser den

inte, du hör den.

 

 

HEMIFRÅN     (sid. 33)

 

Ett barn

som aldrig

glömt bort sin vuxen.

 

Brechtkabarén -

ett hitvänt jag.

Vad såg du i dig

själv, det som inte

andra kunde se

för de hade inte fantasier nog?

 

Röster släppte fram dig. Inhägnaden.

 

Ögonblicket i en skiss

och så de som ensammare

vinkar ner ett flygplan på

en ren, varskodd landningsbana.

 

 

REALISTEN     (sid. 38)

 

Du var en av dem

ångest blir kallad skuld över

sin individ som om den inte duger

inte förmår vara just vad den är

och om den är det, om vad den blir

så säger de andra ifrån, då

kommer också skulden

obedd och sorgfullt

omslutande.

 

Stockholm är bra om man inte vill vara med.

 

De vassa tingen, med slipade

kanter. Verktyg, säger någon.

 

Redskap, säger du. Och hantverk.

 

Ser ni inte hantverk bakom

allt detta?

Ser ni inte de i slängda smörgåsarna, hur de

tar sig upp ur protokollen

bredvid fler änder?

Mata dem inte

ty de får egna ben att gå med!

Och du ska ända hem.

 

 

PROMENAD I HÖSTREGN     (sid. 40)

 

Att vara

kvinna är inte

att vara kvinna

inte heller är det att vara

mänska. Det är att ha

omförvandlat sig. Att ha

ställt sig i sin egen tjänst

utan att ställa krav på vare sig

sin person eller sin omvärld.

En tulpanträdgård från Monets dagar.

Att bara gå där, stå rakryggade

ha rest sig från allt, ha valt sida.

De ljud man gav ifrån sig

lever kvar, stolt.

 

Ur värdigheten lösgörs färsk tragik.

 

De som ser kvinnan, läpp-

märkena och bröstvårtorna

de ser egentligen bara

början.

Och det är då allt

blir motsats till möjligt.

Det är en början.

 

 

(sid. 41) (kl. 4.02)

 

Intellektet med sina

ord strävar framför

det outsagda, för när kan

intellektets framkallningsbad

bli mer än ett nollsummespel

hos er känslor.

 

Jag förstår ej, säger intellektet

och menar, i brist på sin känsla

jag hänger inte med i en

högre sfär, där du

så obehindrat tar dig fram

utan annat än vingar

och mat för

brödfödorna.

Jag förstår inte

jag

förståååår inte...

 

 

III.    ANDLIGA SÅNGER

UTAN FÖRUTFATTAD FRÄLSARE     (sid. 45)

 

Men öppna ögon

ska tecknas

som nyöppnade ögon då;

det är

moment du såg

när du fattat pennan

och mot pappret

vilar syner, förutskickelserna

och allt jämt

osett hos dig

som vore

det miljontalet

Blad rivna

ur blocket.

 

 

HOPPET     (sid. 46)

 

Obeskrivlig längtan som inte finns.

 

Hoppa ner dit

under midvårblomstren

på kuddar där

de gömt dig

för att du ska hinna

undan

innan äggen ska falla

innan skeden

når din mun

med

sina vingar ovan dina. Förstått.

 

 

FÖRINTELSE     (sid. 47)

 

Det var jag

som föll, Margareta

inte du.

Som en flykting höll

du dig kvar

längre betydande

än jag, du

inom gränsen för

vad andra stod

ut med att

försvara.

Jag var ett nytt krig.

 

Jag påstår

inte att du klarat dig

bättre

men du

hade något

i din blick

som jag

saknar.

Det fanns

något

sött hos dig.

Något

sött som

aldrig

svek

dig.

 

 

(sid. 48)

 

Beckett

hade en

röd lamptelefon.

En svensk poet

stal alla ord

som kom i hans väg

och på telefonens topp

lampan

så Beckett slapp höra

svårt ljud.

Blev Du lugn av

det här, Margareta?

Lugn.

Vad är det

för tillstånd

egentligen?

I en busskur där en poet

med sin evigt blå systempåse och

med mig tom och lögnaktigt fången, fåfäng

och med förutförstådd nervositet

menar jag att jag ska....

Fy bövelsen vilket agg!

Jag kommer ihåg vad en poet glömt.

Sånt ur den värld ingen vet, inte minns.

Och numer har jag valt bort även den

blomma den fick i grattis för sin bok,

böckerna har jag slängt eller sålt bort

och staden Riga är en turistfälla.

För oss som stannar i Motståndsrören:

Allt är möjligt utom det möjliga.

 

 

BÖN TILL MIN GLÄDJE     (sid. 50)

 

Inresetillstånden

och förnäm dams

min, utan förstånd

utan spackel

färg och garn.

Jag tappar allt det

i planeringen, i detaljerna

jag ska

nå fram till.

Du som

reser

på gåspennorna

av damm och krita genom

fjädercirklar

medan vår far

torr som fnöske

rusar bort

med en brinnande gryning

i ryggen.

 

 

BEREDSKAP     (sid. 51) (2 mars)

 

Den första

skråman

tar du

mot hyvel-

bänken

för nånstans

måste

du ta den,

som

jag ser det.

 

Några

små djur

blir det

inte tal om

 

som ska bära

något tungt

i sitt tyngre.

 

Draken på loppis.

 

 

(sid. 52)

 

Jag ser dig

ligga där

och livet blir

en suck

för att gå rakt fram

utan

allt!

 

 

GRUPPRESA TILL STAD

MED STÄNGDA MUSEER

 

Det hårda avbildat hårt

det sköra utan dess like.

Inte be

fint

till dem

som

inte

lever nära liv.

 

 

(sid. 57)

 

Ens egen omvändelse

från dans med Makabre

allvetande tjuv

till rolig

kvinna med

för stort

samvetslösen. Ord.

 

Önskan om

gemenskapen.

I tandem.

En varsam samvaro

bortom

väder.

 

 

(sid. 58)

 

Du tycker varje gång

att du är mer än jag

som om det går

att räkna ut vem

som egentligen bär

skuld, som inte finns.

För dig, nej, det finns ingen skuld

för dig.

 

Ett avstånd kan

lika gärna bli

en mellanrumsform

en punkt som springer, som

rusar i botten av en sinad brunn.

 

 

(sid. 59)

 

Planeterna tiger stilla redan.

Jag ser barhuvade

hjärnor på

väg in

dit där

du aldrig

kunde

svara.

Det var

inte dina

ägodelar.

 

 

(sid. 60)

 

Krigskorrespondenter

på en balkong

ställd i det

fria, i luften

cementelement, utan järnbalk.

De minglar med stommen

med druckna

glas och de

önskar

någon ny

att få skrämma.

En general

med dropphandske tadlig.

 

 

DEN TATUERADE     (sid. 61)

 

Lögn kommer

med erbjudanden

du sett på håll nära

och de ristar in sin

namnrätt i

din kadaverdisciplin.

 

Om du bara koncentrerar dig nu.

 

Ingen absurd

ingen frånvänd

stomme.

Ditt skinn är ömsom ömsat

ömsom ömt.

 

 

(sid. 63)

 

Upp-och-ned funnen

eller en

pliktfylld frukostvanetyp

som tagit sitt mantra

så trofast att

döden börjat gäspa

i sin vaktan.

 

Det är

ditt slags ironiska, bråddjup -

humor

du nog

aldrig gör avkall på

som

inte gör skillnad på dig

och på ett

sting av bitterheten, din broder.

 

 

(sid. 64)

 

Bollen av ljus

jag kickar på i tron.

Spökdamm

lyser upp

under stråsängar.

 

 

NATURHISTORISKT MUSEUM     (sid. 65)

 

Om inte porten vore

reglad från

fler håll

om inte tröskeln

vore

utplånad

så skulle

många andra tro.

 

Det finns en hand

som inte sett ljus

 

Det finns ett innanförskap.

 

En fatbur.

 

 

DEN BESVIKNA     (sid. 70)

 

2 kungar på tronen.

Den ene själv

god

pomelo och han vill

vara i fred från

folkets jubel.

Han

kanske ska

somna utan sin

ultimata syn

med fruktan

att gå

till en ny botten.

 

 

Där han står på balkongen

i det fria.

Folkhopen.

 

Välj själv att vara någon mer.

 

Kung 2

snipig

lätt trogen och

rädd

men utan

fruktan

kan han

sova

i dröm:

 

 

(sid. 71)

 

Define me.

I will see

evil.

I will never loose.

Not to

evil

but I will

see and feel.

 

 

Femfrontskrig. Ett sjätte.

Fler än väderstrecken.

Vem var vekling

som gnällde och gol om endast de två.

Vad har jag

uträttat.

Vad har jag

erövrat.

Fört fram den kalla vinden

över fält, ryckt upp

folket med rötter

sett frihet och så mycket jag ville

precis vid linjen -

annekterat just ingenting.

 

Till sådan

grav nytta

att världen står

häpen över den glädje

som ändå tycks

strömma ur det knäppta och credot.

Begriplighet finns inte.

Jag ser den.

 

 

(sid. 78)

 

Beröringsskräck

är bara

för dem med mod

för dem som

redan är där ute

för att

slippa skapa lite nytta.

 

Vad vore nöjet

utan nyttan?

Vi skulle inte

ens se den.

Inte ens ha

namngivit den!

 

 

PITEÅ - LULEÅ EN SOMMARDAG 1969     (sid. 80)

 

Och inga mutor.

 

Kärlek ställer sig

aldrig i vägen.

Inte heller

ruckas den

ur sin bana

bara för att någon

ber den

så snällt.

 

Inte sällan

har jag

ställt mig i dess

väg

eller skugga

för att peka

ut domänerna;

solsidorna

mentalsjukparkerna

delar av Ume och frysfack

och banemannens tork. Ödem.

 

 

Kärlek är inget farligt

den törs inte, kommer inte

förrän den redan gått under.

 

 

(sid. 82)

 

Fågelriket

tycks ödesbestämt.

Dess flykt går

genom mig

som 1 korståg

tvåtusenfemtionio

mot ett nytt

förgrämt, bildskönt

universum. Nyår.

 

 

Jag har

aldrig nånsin

varit för mig

själv inlåst

med en fågel.

 

Den flyger

med

järnfilspån

tätt

mot mitt huvud som

föll framåt

och åt sidan

av sin egen

min och fåglens

tyngd, ökad.

 

De flyger

som magneterna

mot en

järnfyndighet.

Fåglarna med självrespekt

för sina skelett.

De ståtligaste

och

de som vill hem.

 

 

SJÄLVMORDSTANGO     (sid. 84)

 

Jag inte

bara måste

bo vid hav.

Jag bor vid havet

löst mellan oss två.

Vårt

sätt att

bli hav

känns långt borta nu.

Som om vi

ska ta oss förbi

kön av däggdjur.

Inte alls

stå kvar i

led som ringlar sig, slingrar sig

in i hären.

När vi ser

efter vår nästa

är havet utbytt

som ursköljt klor

i 1 bassäng.

 

 

Kön borta.

 

Hären upplöst.

 

Vi också.

 

 

... mellan mig och de andra infann sig

ett hit men inte längre...  fem månader

tog det att bli botad från ensamheten

och längtan bort från den... ett rus hindrade

mig från att leva... ett avstånd gjorde

det möjligt för mig att nudda vid dem...

... jag hörde dem aldrig tala med varandra

men jag såg dem komma mig i möte

med en rastlös undran över hur långt

det var möjligt att ta sig... allting i

samband med mig var så specifikt, så

avvikande... jag såg dem gå förbi mig

utan viljan att lägga en död hand

på mig och någon sade jag borde

vara tacksam för det... det handlar inte

om det för mig... ödmjukheten är den

grund varpå döden vilar sig från nåden...

... i mitt rörliga stillastående...

i denna exil som kom mig närmare

än jag vågat hoppas på, i en sällsam

upplevelse av ett nästan ingenting

försvann jag likväl från ett panorama...

Den bedrägliga cellen. Och jag fann

en dörr som gick att stänga, en förmån

för den som kallas vettlös trots både

vett och sans nog för att avstå från att

upplösas i upplevelserna... för

det finns något horribelt vackert i

att vara rädd eller om det står utanför oss,

i avvaktan... i en upptäckt av att

det inte gör någon skillnad hur jag ser

vare sig tiden eller mig själv, men

att mina handlingar räknas samman

under natten... vad de kallar livet

är kanske bara en knytpunkt för något

annat både större och mindre; ingen

illusion för liten eller ynklig

för att inte vara betydelsefull...

...vår vikt vägd i silver, vår längd i guld

och innanmätet som krumbuktar sig och

begär 3 revolutionära handlingar per dag...

 

Allt är tillåtet inom ramen för

det obegränsade... ett rö för vinden

och vinden för ett rö... vår sikt är inte skymd bara

senarelagd eller tillplattad... vi finns

egentligen inte alls till för dem

som vill oss något annat än det innerliga

och beskedet kommer med lugn och

råd och skönhet på stänglar...

... planterade frön, satta lökar med

erfarenheter vi tillskriver varandra....

... inympade kan vi stå oss gott som fria...

...och det är inte groteskt... inte alls...

inte numera...kanske på nittonhundratalet...

men inte nu längre...vi står plockade

som blommor...rotfyllda...sticklingar...

 

 

(sid. 86)

 

Människorna vill inte veta mer sanning

trots att den inte skrämmer dem alls.

Ibsen är blommig på fondtapeten.

Kropparna som aldrig slutar skaka.

Nudda himlen. På kornet.

 

 

(Sid. 87)

 

Människorna

lättar

utan sammanhang.

Människorna

står sig slätt

utan sällskap.

För att de

vant sig.

För att de gläds.

För att allt känns enkelt.

Jag har inte

riktigt

ett sådant där.

Närheterna. Glanslösheten. Avstånd.

Sammanhang

utan sin like. Och min.

 

 

C.     (sid. 88)

 

Jag har ett ägg inne i mej

som ej ler mot fotografen

i kameran

Undrar vad Stalin

skulle sagt om det.

Ett ägg utan väntan

på att knäckas.

Ett ägg lika

fullt

eller

tömt

som ett universum, som om

det finns flera.

Ett ägg lika

överlägset

avlägset

universum

såsom människorna

regerar Tellus. Jord.

 

 

DÄR DET ÄR NEJ     (sid. 89)

 

Nej är

bara en nyans.

Mig kan

man lita

på, sa

nejet.

Inte för att

jag håller vad

jag lovar.

Nej, men

för att jag

vet vad

jag talar

om

till skillnad

från många

många andra.

 

Nej är

en nyans

av equilibrium.

 

 

EN DUVA AV TRÄ SOM VERKLIGEN FLÖG.         (sid.90)

 

En duva av trä

som faktiskt rör sig.

 

På ett

torg i medeltiden

där nittonhundra-

talet kan

få hylla

de 3 som valdes ut:

Gycklaren

vid lyktan.

Månglarmannen

vid

grönsaks

ståndet.

Den hängde

som med sin brustna

andning snor sig ur

snaran och faller

till marken

med en duns.

Var och en av de 3

i var sin

kista.

Och kvinnorna och

barnen

som spikar

igen

gång

på

gång

på

gång.

 

 

På fullt allvar sa jag:     (sid. 92)

 

Om jag

inte hade

mig själv så strongt

som jag har

mig

då kanske

det skulle

vara bättre

att ha

någon annan

nära

såsom

de

skriver

i sagan.

 

Om jag

inte hade

mig själv

så här

vem skulle

då ha

mig

närmast? Ja, vem.

 

 

Så länge

jag har mig

själv närmast

så är det

svårt för

någon annan

att ta äggets

plats.

Ägget hoppas

på ett rejält

vaccum.

 

 

Så många nej     (sid. 94)

 

Det syns tydligt

när en punkare gått förbi tiden

när ett uttryck går igen

även på sjuttonhundratalet.

Du är en av dem

som kunde bli omskriven

som till dels tokig

eller

on the top of the things.

Galen

skulle ingen

säga för

det vore att

medge

hur klarsynt

du är.

 

 

I mörkret     (sid. 95)

 

Topp tunnor

vrede.

Antingen

poet

eller

jag

och

kruttunnorna

på skeppsvrak

med enbart

det

övre lagret.

Peppra på.

Alla

övriga

spränglärda.

Infinitum.

 

 

(sid. 96)

 

Det är inte viktigt för mig

att bli förknippad

med Margareta Renberg.

Hon är jag.

Jag är hon

i ett utbyte

och i en uppdelning

som endast

en futtig

samtid bryr

sig om att

definiera.

Boel är inte ens bildad,

sa nån.

Ha!

Stenåldrarna

och litteratur

i historien

har redan avgjort

ett par öden

i den framfart

som

kan peka

ut värdet

av

dikter

genom

att

sänka en bok

eller wasa

till havets

bott.

 

 

GRAVYRERNA     (sid. 97)

 

Du bar

inte vapen

inte vad jag

kunde se

i alla fall -

men du rökte!

Och du ägde

tro på ögonblicket

men du

visste inte

hur

han skulle

använda

sig av

det.

 

Vem var ett hals- och benbrott.

 

 

I KARLAVÄGSALLÈN     (sid.98) (9 mars)

 

R. kräver

mycket av mig

mer än jag

har behov av.

Uttråkningens

gräns är

nådd

sedan ett länge.

Underjorden

slår på trumma

tystar mig

och söver mig

äntligen

till ett

stadium

av allt

annat än ett

äntligen.

 

Förbålt.

 

Realiteterna

kräver

mycket av mig -

mer än

det underjordiska

anser mig

behöva ta del av nu.

 

 

TILL TOMHETEN     (sid.100)

 

Det

finns ingen

tomhet.

Mät den

i absorptioner.

Det finns

en magnet

som drar

till sig

järnfilspån

från en

tomhet

redan

på väg att fyllas i en kropp.

 

 

(sid.101)

 

Tomhet

finns inte.

Främst finns

inte tomhet

för att vi

inte kan

föreställa oss

en tomhet

utan att se

den som

avsaknad

av något.

Den enda

tomhet

som finns

är den

som är

tom för

sin egen

skull.

Och VAR är den?

 

 

WEEKEND     (sid.102)

 

Inte

bara

alkoholisterna

vill vara fulla jämt.

Även de som frigör

det ordinära

i ottan

åker hundsläde

skyr det

tomma

och föraktar livet.

Fulla av liv. Av allt.

Mitt hjärta rymmer

hur mycket som helst.

 

 

FILM     (sid.103)

 

Mitt sätt

att lära ut

kärlek, omsorg

och förmågorna

att tro

på intryck

slår inte alltid ut

de utslagna.

Nu senast

ett autentiskt

Ghir Enta.

 

Tänk om

det är så

att ovillkorlig

kärlek är

så rimlig

att den skapar

med ursprung i

sin

intensitet.

 

 

UPPSTIGEN     (sid.105)

 

Jag är själv god.

Jag är själv ständigt och.

Min kärlek är

så riktad och stöddig

att jag

människan

kan bli sjuk.

Så tydlig

kan den te

sig

så jag

går ur vägen

för den

och då är

mitt

arbete

klart

(tror jag

felaktigt

och drabbas

därför

av häftig

sorg.)

som

jag inte

delar.

 

 

ISAAC NEWTONS ANDRA UPPVAKNANDE     (sid.106)

 

Och de

som

redan

står där

med kransen

de som

redan fattat

vad som hände

(och de är utan glada miner nu).

 

Det

finns en

barndom

där också

i den andra

världen.

 

Följdriktigt:

Poeterna.

De som hajat.

 

Swedenborg

Déscartes

Newton

de är som

geléhallonet

dumlekolan

och tuggummit

i godispåsen

du vinner

i fiskdammen

när du

slocknat

första gången.

Einstein

är själva

påsen.

 

 

KALL MORGON     (sid. 107)

 

Einhundertzieben

 

Dina

händer.

 

 

Jag låg under          (i många år sov jag över hos missbrukare)

en filt hos

magnetisören

och likafullt som

miraklen vaknar

i ett (blomfrö) granbarr

och en dikt

har vuxit till

hela befolkningen

likafullt är det

troligt att all

t-r-ä-e-k en dag

överges och

svävar bort

över samma

granmoln

och släktgrav

den

en gång

föddes

under.

 

 

Tag två människor     (sid.108)

 

Jag lade ner

dem bägge

2

i samma

tändsticksask

Waldorf

Salad

skriver om

att

Giaco Mehti

samlade

sina fåtal

Parisskulpturer i

under sin långa

och ensliga

studie.

 

Jag lade

ner dem bägge.

Och smackade igen asken

kvickt.

Det blev

omöjligt

på  fler

sätt än 2

att uthärda

deras sorg

- ensam.

 

 

Jag vägrar att skämmas

för min Kärlek                    (sid. 109)

 

Det finns

ett tandläkarrum

mellan oss

där skelettänderna

hos hotell

personal

kan göras tillgängliga.

Även så kan

barn byta roller

med föräldrarna

bli pomelo, få makten

över sina andra

utbrytbara tidzoner

som inte riktas..

(Så okänt. Så vidgat)

 

 

Det blåste och      (sid. 110)

 

Jag var

en avklädd stam.

En trumma.

Maraccasen.

Jag skulle

vara modig.

Jag skulle

sitta stilla.

I en plötslig

gest

skulle jag

vara i avvaktandet

inför allt

även inför dig

när

du rusade

in i min famn.

 

Det var det svåraste jag varit med om.

 

 

En gata       (sid.111)

 

Barn

kan ta över

makten.

Arvet kommer hemifrån.

Barn kan

springa mellan

öar och skär på enklare

vis än

vuxna

och i en

viss

skärningspunkt

glider så

ansvar

undan

och en

klar

strävan

gror.

Blåbärsriset brann!

 

Den vuxne

duckar

i en skadskjuten

anka.

Barnet

skriker

och gapar

gapar

som vore allt

totalt.

 

 

Den stora vita hunden     (sid.112)

 

Ibland

möter jag

en människa

som liksom jag

inte tycks ha

något annat val.

Det var länge sedan

någon valde

så vi hör ihop.

Ensamhet är inte

något för oss

för vi vet inte

vad den betyder

för andra.

Vi lägger ingen

annan vikt

vid den

än vår egen.

Tyngdlösa

som vi blivit.

Trygghets-

sökande

barn vilka blivit

morgondagens

matrester.

 

 

I morse när jag vaknade            (sid.113)

 

Finns

det någon

annan råd

än att gå

bortom

det skedda?

Jag förstår inte

de andra

de som vände

sig bort.

Nu när

du kommer

strosande

kommer du lycklig.

Ingen kan

vara lika

lycklig

som du.

 

 

(sid. 114)

 

Jag drömde

en tårta av

lila marsipan.

När jag skulle ta min bit

var den tårtan

redan

färdigskuren

med tårtpapper

mellan bitarna.

Därefter

var tårtan

försvunnen

njuten

inifrån och

ut.

 

Fait accompli.

 

Och jag lyssnade

på

Shostakovich.

Där fanns

en

skrämmande

skillnad.

 

 

SENA DIKTER      (Mars 18)

 

Självinplåning.

Vad är det.

En diktsamling.

Vad är det.

Ja, det beror

ju på

när man

bestämmer

sig för att sätta

punkt.

Kryssmarkeringar.

Dörrposter.

Kärlek finns i förvirringen

står det

borde det

stå

helst en

frigående kärlek.

Ofrivilligt förvirrat.

Snustorrt!

Samt att medla

via MP3

100 meter medley

till en stor publik

som misstolkar

mängden frågor.

Så futtigt!

Och när han nu går sin väg

gör han sällskap med

den som tolkat efter

signalen på en lastbil

med för många svar

i cykeln och en för kort arm

utsträckt -

hjulet har sin rundgång

men dags att dra. Stick!

Aldrig för få frågor.

Svaren blir över.

Servettkopior, picknickblad...

Vart kommer den lilla ifrån.

Och det större. Mycket.

Är du min skillnad?

Vad? VAD?

 

 

Jaget hos dig

fikar efter fakta.

Musik är sanning.

Ens goda humör

förlägger

alltihopa

och dessutom

ett förlåt

som smetar till

i tryckpressen.

Är du ungefär

som jag?

All is one

skulle någon ha sagt

men jag tycker det

är

viktigt

att vara två.

 

 

Jag brukade se på norrskenet     (sid. 118)

 

Promisekuitet. Promiskuvös.

Som dina lampskärmar

över enfotingar.

Som en skymf

man inte känner.

Det har något med löften

promise

att göra.

 

Jag är ett

nattdjur.

Rör mig mjukt.

Jag till och med

rör mig annorlunda

jämfört med dagen.

En människa utan kroppssmärta

så vore saken biff.

I jämförelse.

Inte som en dubbelstrut

styrd av ljus

eller mörker

ondska ur godhet.

Nej, jag är individen

med lämplighetsintyg

för stillhet

som inträder

när universum låtsas sova

för människornas skull.

Hur många

poeter

har inte alstrat

klarhet

ur nätternas överklivna dagrar.

Vidrört

böcker och baksidor

av enformigheten

men undvikit

att kalla den banal.

Att älska natten

är att älska sig själv

och kanske någon mer.

 

 

Jag behöver

ingen kniv

för att sprätta upp

sömmarna

till intet.

Jag behöver

bara fixera

blicken

på trådens

dubbelknut

när den

repar upp

sig mot centrum.

Elden strilar mot himlen.

 

Stenar är av vikt.

Vågor är av rörelse.

Havet är av luft.

 

Stick in handen

i en gasugn

och grip efter

den torra

varmluften.

Inte farligt alls.

 

 

Näckrosor

är som isberg.

Du ser bara tio procent

av deras fulla längd.

Monet kanske

var en förrymd

sjöjungfru

som trasslat sig ur

förgreningar av nätet.

 

Att se

bort.

Att vika ned

blicken.

Att vika

undan

sfären

av omöjlighet

plötsligt

dämpad och hejdad.

Minotaurus

i labyrinten

när näsborrarna

vidgades

av instinkt.

 

 

Små fåglar

kan inte flyga

långa sträckor,

sa Plafond

och sköt

iväg en

lerduva till.

Och även

om de

kan det

så får

de inte

för mamma,

sa Plafond

och såg splitterskärvorna

bli till pulvriserat

slow-motion.

 

 

JAG HAR TAPPAT MINA VANTAR     (sid.124)

 

Kumminbröd, skriver Margareta.

Jag har inget

motsvarande.

Ingen

jäst-lockelse

från späda år

som numer

avser

dofter

från sin

färdiggräddade

storhet.

Kumminbröd.

Vilken

avundsjuka

brödet väcker.

Det är

som att

vilja förlåta

sina föräldrar.

Att ta en tugga

av det brödet

och låta sig väl smaka.

 

 

Problemet var inte viktigt alls,     (sid 126)

 

Problemet var viktigt.

Problemet kunde lösas.

Jag stirrade

i handfatets gula skål:

rosa, bjärta prickar.

Jag var dem på spåren!

Dagen efter

var prickarna borta. Försvunna!

Och jag var lättad.

Min far byggde ett växthus av fönsterbågar

 

 

 

Min far tröttnade på att vara människa.      (sid. 128)

 

Inte en dag för sent eller för tidigt, förstås.

 

a) Noréns kvartetter

fick mig aldrig

att fälla tårar.

Våra bakgrunder

är kanske

för olika

eller

allt

kan

inte

tröstas

bort.

 

b) Noréns kvartetter

fick mig

att känna

teatern i längtan.

Nerver i kläm

i tubform

till publiken

och tanken

på allt de inte känner.

 

 

Det finns inga värdiga ämnen. Inga låga och ovärdiga.       (sid.130)

 

Sett till människonaturen

om den finns

är det omöjligt

att gunga i samma gunga.

Bredvid varandra

kan vi gunga

det är bra

och uppmuntrande för världssjälen

när den finns.

 

 

Så om

vi ställer

gårdagen här

och morgondagen där

och mänskan

mitt

emellan

då exploderar något?

 

Nej.

Om du inte använder din hjärna

gör någon annan det.

 

***

 

Margareta.

Att skriva

den här essän

om, till och för

och kanske mot,

i motstånd mot -

dina dikter

utan att dina dikter

finns med

för läsning här-och-nu

såvida inte Läsaren

har tillgång till Din bok

känns ganska tömt.

Jag har skrivit in

allt ovan med bläck

i mitt exemplar av Din diktbok TRÖST FÖR ETT TIGERHJÄRTA.

Läsaren söker den nog nu

för att få sin egen koppling

till vad jag skrivit.

 

Essä, förresten?

Det jag skrivit är ju dikter.

---

	Boel Schenlær, född 1963 i Östergötland, är poet och dramatiker. Sedan 2003 har hon varit chefredaktör för 18 utkomna nummer av poesitidskrifterna Lyrikvännen och Post Scriptum. 2007 utkom hennes senaste diktsamling, Kärlek som fobi. Schenlærs dikter och pjäser är översatta till åtta språk. Fler artiklar av och om Boel Schenlær.
	Illustrationen har Frida Allberg, född 1982, gjort. Hon är bosatt i Umeå, och verksam som illustratör. Driver även Väx upp!, företaget som gör det möjligt att månadsvis prenumerara på rättvisemärkta, ekologiska och unika barn-T-shirts - en slags konfektionens svar på rustikt hemlagad mat.