För någon månad sedan ombads Boel Schenlær - med hela sitt författarskap och sin mångåriga poesiredaktörsbakrund som fond - avlägga ett personligt hållet vittnesmål kring en valfri norrländsk poet. Valet föll lika snabbt som självklart på Margareta Renberg (1945-2005) från Luleå. Det färdiga resultatet är ett säreget, mastodontiskt och essäistiskt lyrikprojekt där Schenlær för en lyrisk dialog med den norrbottniska diktaren och konstnären. Man kan förstå det som en personlig presentation av ett mytomspunnet författarskap, en serie kommentarer eller en fristående fortsättning på Renbergs eget skrivande.
Så gott vi kan. Så länge vi får.
Boel Schenlær
Boel Schenlær
Om MARGARETA RENBERGs TRÖST FÖR ETT TIGERHJÄRTA
Kära Margareta, det var inget litet tomrum du lämnade efter dig. Du vet kanske inte vem jag är, men kanske klarnar det. Jag vill inleda med att tacka för din fina bok. Glädjande, att den nu kommit i nyutgåva. Jag vet att många gläds.
Du skriver:
"Det finns inga värdiga ämnen. Inga låga och ovärdiga. (sid. 130)
Men jag vill ändå inte helt hålla med dem som påstår att konsten helt
ligger i verkets utförande och inte i motiv och material.
Man måste använda sådant som betyder något för en själv.
Fast jag gillar inte ordet betydelse.
Låt mig försöka säga det på ett annat sätt.
Man måste söka efter något som är laddat även om det skulle råka
vara laddat med frånvaro.
Vad vet ett dammkvalster om världen?
Tänk om min värld i förhållande till en större verklighet är
lika liten som kvalstrets i förhållande till min.
Ändå finns dessa världar här i samma rum.
När tanken svindlar finns bara en sak att göra.
Gör så gott du kan.
Så länge du får.
Tills nattsköterskan kommer och släcker lyset.
Henne har jag aldrig sett.
Men jag har hört fraset från hennes stärkta uniform."
Ger du här uttryck för din poetik, Margareta? I många stycken liknar den i så fall min egen. Poetik kan för läsarna verka tillkrånglat. Det har sina poesihistoriska orsaker till varför dagens läsare möjligen tycker det ordet låter bekymrat. En renhetsiver (så gott som tomma ark i diktböckerna) och en andfådd känsloasketism utan sunt förnuft och framförallt bristen på humor, antydde en -oetik.
Jag kunde göra en lång utvikning här, om vad som hände i början på 1990-talet när det blev svidande kännbart att språk-och formfilosofer härjade och sparkade bakut. En åsna hade sett mer klok ut. Efterkrigstidens (för att gå lite längre tillbaka än bara tjugo år ) existentialism hade blivit västerländsk akademikonformism, inom litteraturen kallad kreativt skrivande - så extremt kreativt att det spann loss helt motståndslöst för att aldrig stanna av! Språkpoesi.
Den bäddade varmt åt sig överallt, just på grund av att det blivit möjligt.
Den installerade sig, på britsar i universitetskorridorer och i tältsängar i föreläsningssalar, bakom skrivbord på förlag, på tidskrifts- och tidningsredaktioner och på institutioner ja, uppfällbart tog den över. Snart såg det ut som ett slags fältsjukhus. Som om poesikriget skördade offer.
Jag kunde skriva poesikrigets lidandehistoria här, jag kunde bli lång, men jag avstår till förmån för vad jag hellre vill uttrycka kring Dina dikter, Margareta.
Det dröjde innan jag själv visste vad som kunde räknas in i ens egen poetik.
Det är alltid något djupt personligt.
Dimridåerna lades som sagt tjocka, fast det hela är mycket enkelt: En poet ska kunna avkräva sig sin egen poesihållning; i en fras eller i ett par rader eller, som Du, Margareta, på en halv sida. Denna hållning kallas poetik. Vad får dig att skriva dina dikter? När? Hur? Poetens personliga ställningstaganden blir då tydliga.
Och för att ytterligare förenkla vill jag jämföra poetik med ett sockerkaksrecept. Det är inte bara bakpulvret som trollar fram doften, smaken och kakan.
Det ska till ett möte - och kanske då, att till och med tillfredställandet kommer.
Dikten. Själens sockerfix.
Margareta, för hand har jag tecknat ner det som står här, rakt in i Din diktbok.
Det är min arbetsmetod. Dina dikter, vilka varit utgångspunkt för vad jag skrivit, finns ju inte återgivna här. Jag visar vägen genom att skriva diktens titel och sidnumret. Jag hoppas att den intresserade Läsaren köper Din bok.
Att gunga i samma gunga som Du är det faktiskt inte tal om. Att få gunga bredvid varandra däremot. Det är sällskapligt, spännande, roligt och viktigt för världsfreden.
Med varma hälsningar,
Boel.
PS. Tack!
MARGARETA RENBERG
TRÖST FÖR ETT TIGERHJÄRTA
TIDIGT BARNDOMSMINNE (sid. 29)
Margareta.
Alla dessa pianor.
Pianon ställda i dubbla
uppsättningar längs med
bägge väggar i
vardagsrummet och med
fönster ut mot gatan och
mot biltrafiken.
Du bor ganska högt upp
högre upp än vad de
rekommenderade mig
men du är inte jag
inte ännu.
Vi kan göra förvandlings-
trick jag och du
utan förrådanden.
Vi på vägen.
Du är inte
mindre nog-
räknad nu
trots att du inte
ser dig om efter
den du möter på gatan.
För det är du som är biltrafiken
nere på gatan. Du ser den
inte, du hör den.
HEMIFRÅN (sid. 33)
Ett barn
som aldrig
glömt bort sin vuxen.
Brechtkabarén -
ett hitvänt jag.
Vad såg du i dig
själv, det som inte
andra kunde se
för de hade inte fantasier nog?
Röster släppte fram dig. Inhägnaden.
Ögonblicket i en skiss
och så de som ensammare
vinkar ner ett flygplan på
en ren, varskodd landningsbana.
REALISTEN (sid. 38)
Du var en av dem
ångest blir kallad skuld över
sin individ som om den inte duger
inte förmår vara just vad den är
och om den är det, om vad den blir
så säger de andra ifrån, då
kommer också skulden
obedd och sorgfullt
omslutande.
Stockholm är bra om man inte vill vara med.
De vassa tingen, med slipade
kanter. Verktyg, säger någon.
Redskap, säger du. Och hantverk.
Ser ni inte hantverk bakom
allt detta?
Ser ni inte de i slängda smörgåsarna, hur de
tar sig upp ur protokollen
bredvid fler änder?
Mata dem inte
ty de får egna ben att gå med!
Och du ska ända hem.
PROMENAD I HÖSTREGN (sid. 40)
Att vara
kvinna är inte
att vara kvinna
inte heller är det att vara
mänska. Det är att ha
omförvandlat sig. Att ha
ställt sig i sin egen tjänst
utan att ställa krav på vare sig
sin person eller sin omvärld.
En tulpanträdgård från Monets dagar.
Att bara gå där, stå rakryggade
ha rest sig från allt, ha valt sida.
De ljud man gav ifrån sig
lever kvar, stolt.
Ur värdigheten lösgörs färsk tragik.
De som ser kvinnan, läpp-
märkena och bröstvårtorna
de ser egentligen bara
början.
Och det är då allt
blir motsats till möjligt.
Det är en början.
(sid. 41) (kl. 4.02)
Intellektet med sina
ord strävar framför
det outsagda, för när kan
intellektets framkallningsbad
bli mer än ett nollsummespel
hos er känslor.
Jag förstår ej, säger intellektet
och menar, i brist på sin känsla
jag hänger inte med i en
högre sfär, där du
så obehindrat tar dig fram
utan annat än vingar
och mat för
brödfödorna.
Jag förstår inte
jag
förståååår inte...
III. ANDLIGA SÅNGER
UTAN FÖRUTFATTAD FRÄLSARE (sid. 45)
Men öppna ögon
ska tecknas
som nyöppnade ögon då;
det är
moment du såg
när du fattat pennan
och mot pappret
vilar syner, förutskickelserna
och allt jämt
osett hos dig
som vore
det miljontalet
Blad rivna
ur blocket.
HOPPET (sid. 46)
Obeskrivlig längtan som inte finns.
Hoppa ner dit
under midvårblomstren
på kuddar där
de gömt dig
för att du ska hinna
undan
innan äggen ska falla
innan skeden
når din mun
med
sina vingar ovan dina. Förstått.
FÖRINTELSE (sid. 47)
Det var jag
som föll, Margareta
inte du.
Som en flykting höll
du dig kvar
längre betydande
än jag, du
inom gränsen för
vad andra stod
ut med att
försvara.
Jag var ett nytt krig.
Jag påstår
inte att du klarat dig
bättre
men du
hade något
i din blick
som jag
saknar.
Det fanns
något
sött hos dig.
Något
sött som
aldrig
svek
dig.
(sid. 48)
Beckett
hade en
röd lamptelefon.
En svensk poet
stal alla ord
som kom i hans väg
och på telefonens topp
lampan
så Beckett slapp höra
svårt ljud.
Blev Du lugn av
det här, Margareta?
Lugn.
Vad är det
för tillstånd
egentligen?
I en busskur där en poet
med sin evigt blå systempåse och
med mig tom och lögnaktigt fången, fåfäng
och med förutförstådd nervositet
menar jag att jag ska....
Fy bövelsen vilket agg!
Jag kommer ihåg vad en poet glömt.
Sånt ur den värld ingen vet, inte minns.
Och numer har jag valt bort även den
blomma den fick i grattis för sin bok,
böckerna har jag slängt eller sålt bort
och staden Riga är en turistfälla.
För oss som stannar i Motståndsrören:
Allt är möjligt utom det möjliga.
BÖN TILL MIN GLÄDJE (sid. 50)
Inresetillstånden
och förnäm dams
min, utan förstånd
utan spackel
färg och garn.
Jag tappar allt det
i planeringen, i detaljerna
jag ska
nå fram till.
Du som
reser
på gåspennorna
av damm och krita genom
fjädercirklar
medan vår far
torr som fnöske
rusar bort
med en brinnande gryning
i ryggen.
BEREDSKAP (sid. 51) (2 mars)
Den första
skråman
tar du
mot hyvel-
bänken
för nånstans
måste
du ta den,
som
jag ser det.
Några
små djur
blir det
inte tal om
som ska bära
något tungt
i sitt tyngre.
Draken på loppis.
(sid. 52)
Jag ser dig
ligga där
och livet blir
en suck
för att gå rakt fram
utan
allt!
GRUPPRESA TILL STAD
MED STÄNGDA MUSEER
Det hårda avbildat hårt
det sköra utan dess like.
Inte be
fint
till dem
som
inte
lever nära liv.
(sid. 57)
Ens egen omvändelse
från dans med Makabre
allvetande tjuv
till rolig
kvinna med
för stort
samvetslösen. Ord.
Önskan om
gemenskapen.
I tandem.
En varsam samvaro
bortom
väder.
(sid. 58)
Du tycker varje gång
att du är mer än jag
som om det går
att räkna ut vem
som egentligen bär
skuld, som inte finns.
För dig, nej, det finns ingen skuld
för dig.
Ett avstånd kan
lika gärna bli
en mellanrumsform
en punkt som springer, som
rusar i botten av en sinad brunn.
(sid. 59)
Planeterna tiger stilla redan.
Jag ser barhuvade
hjärnor på
väg in
dit där
du aldrig
kunde
svara.
Det var
inte dina
ägodelar.
(sid. 60)
Krigskorrespondenter
på en balkong
ställd i det
fria, i luften
cementelement, utan järnbalk.
De minglar med stommen
med druckna
glas och de
önskar
någon ny
att få skrämma.
En general
med dropphandske tadlig.
DEN TATUERADE (sid. 61)
Lögn kommer
med erbjudanden
du sett på håll nära
och de ristar in sin
namnrätt i
din kadaverdisciplin.
Om du bara koncentrerar dig nu.
Ingen absurd
ingen frånvänd
stomme.
Ditt skinn är ömsom ömsat
ömsom ömt.
(sid. 63)
Upp-och-ned funnen
eller en
pliktfylld frukostvanetyp
som tagit sitt mantra
så trofast att
döden börjat gäspa
i sin vaktan.
Det är
ditt slags ironiska, bråddjup -
humor
du nog
aldrig gör avkall på
som
inte gör skillnad på dig
och på ett
sting av bitterheten, din broder.
(sid. 64)
Bollen av ljus
jag kickar på i tron.
Spökdamm
lyser upp
under stråsängar.
NATURHISTORISKT MUSEUM (sid. 65)
Om inte porten vore
reglad från
fler håll
om inte tröskeln
vore
utplånad
så skulle
många andra tro.
Det finns en hand
som inte sett ljus
Det finns ett innanförskap.
En fatbur.
DEN BESVIKNA (sid. 70)
2 kungar på tronen.
Den ene själv
god
pomelo och han vill
vara i fred från
folkets jubel.
Han
kanske ska
somna utan sin
ultimata syn
med fruktan
att gå
till en ny botten.
Där han står på balkongen
i det fria.
Folkhopen.
Välj själv att vara någon mer.
Kung 2
snipig
lätt trogen och
rädd
men utan
fruktan
kan han
sova
i dröm:
(sid. 71)
Define me.
I will see
evil.
I will never loose.
Not to
evil
but I will
see and feel.
Femfrontskrig. Ett sjätte.
Fler än väderstrecken.
Vem var vekling
som gnällde och gol om endast de två.
Vad har jag
uträttat.
Vad har jag
erövrat.
Fört fram den kalla vinden
över fält, ryckt upp
folket med rötter
sett frihet och så mycket jag ville
precis vid linjen -
annekterat just ingenting.
Till sådan
grav nytta
att världen står
häpen över den glädje
som ändå tycks
strömma ur det knäppta och credot.
Begriplighet finns inte.
Jag ser den.
(sid. 78)
Beröringsskräck
är bara
för dem med mod
för dem som
redan är där ute
för att
slippa skapa lite nytta.
Vad vore nöjet
utan nyttan?
Vi skulle inte
ens se den.
Inte ens ha
namngivit den!
PITEÅ - LULEÅ EN SOMMARDAG 1969 (sid. 80)
Och inga mutor.
Kärlek ställer sig
aldrig i vägen.
Inte heller
ruckas den
ur sin bana
bara för att någon
ber den
så snällt.
Inte sällan
har jag
ställt mig i dess
väg
eller skugga
för att peka
ut domänerna;
solsidorna
mentalsjukparkerna
delar av Ume och frysfack
och banemannens tork. Ödem.
Kärlek är inget farligt
den törs inte, kommer inte
förrän den redan gått under.
(sid. 82)
Fågelriket
tycks ödesbestämt.
Dess flykt går
genom mig
som 1 korståg
tvåtusenfemtionio
mot ett nytt
förgrämt, bildskönt
universum. Nyår.
Jag har
aldrig nånsin
varit för mig
själv inlåst
med en fågel.
Den flyger
med
järnfilspån
tätt
mot mitt huvud som
föll framåt
och åt sidan
av sin egen
min och fåglens
tyngd, ökad.
De flyger
som magneterna
mot en
järnfyndighet.
Fåglarna med självrespekt
för sina skelett.
De ståtligaste
och
de som vill hem.
SJÄLVMORDSTANGO (sid. 84)
Jag inte
bara måste
bo vid hav.
Jag bor vid havet
löst mellan oss två.
Vårt
sätt att
bli hav
känns långt borta nu.
Som om vi
ska ta oss förbi
kön av däggdjur.
Inte alls
stå kvar i
led som ringlar sig, slingrar sig
in i hären.
När vi ser
efter vår nästa
är havet utbytt
som ursköljt klor
i 1 bassäng.
Kön borta.
Hären upplöst.
Vi också.
... mellan mig och de andra infann sig
ett hit men inte längre... fem månader
tog det att bli botad från ensamheten
och längtan bort från den... ett rus hindrade
mig från att leva... ett avstånd gjorde
det möjligt för mig att nudda vid dem...
... jag hörde dem aldrig tala med varandra
men jag såg dem komma mig i möte
med en rastlös undran över hur långt
det var möjligt att ta sig... allting i
samband med mig var så specifikt, så
avvikande... jag såg dem gå förbi mig
utan viljan att lägga en död hand
på mig och någon sade jag borde
vara tacksam för det... det handlar inte
om det för mig... ödmjukheten är den
grund varpå döden vilar sig från nåden...
... i mitt rörliga stillastående...
i denna exil som kom mig närmare
än jag vågat hoppas på, i en sällsam
upplevelse av ett nästan ingenting
försvann jag likväl från ett panorama...
Den bedrägliga cellen. Och jag fann
en dörr som gick att stänga, en förmån
för den som kallas vettlös trots både
vett och sans nog för att avstå från att
upplösas i upplevelserna... för
det finns något horribelt vackert i
att vara rädd eller om det står utanför oss,
i avvaktan... i en upptäckt av att
det inte gör någon skillnad hur jag ser
vare sig tiden eller mig själv, men
att mina handlingar räknas samman
under natten... vad de kallar livet
är kanske bara en knytpunkt för något
annat både större och mindre; ingen
illusion för liten eller ynklig
för att inte vara betydelsefull...
...vår vikt vägd i silver, vår längd i guld
och innanmätet som krumbuktar sig och
begär 3 revolutionära handlingar per dag...
Allt är tillåtet inom ramen för
det obegränsade... ett rö för vinden
och vinden för ett rö... vår sikt är inte skymd bara
senarelagd eller tillplattad... vi finns
egentligen inte alls till för dem
som vill oss något annat än det innerliga
och beskedet kommer med lugn och
råd och skönhet på stänglar...
... planterade frön, satta lökar med
erfarenheter vi tillskriver varandra....
... inympade kan vi stå oss gott som fria...
...och det är inte groteskt... inte alls...
inte numera...kanske på nittonhundratalet...
men inte nu längre...vi står plockade
som blommor...rotfyllda...sticklingar...
(sid. 86)
Människorna vill inte veta mer sanning
trots att den inte skrämmer dem alls.
Ibsen är blommig på fondtapeten.
Kropparna som aldrig slutar skaka.
Nudda himlen. På kornet.
(Sid. 87)
Människorna
lättar
utan sammanhang.
Människorna
står sig slätt
utan sällskap.
För att de
vant sig.
För att de gläds.
För att allt känns enkelt.
Jag har inte
riktigt
ett sådant där.
Närheterna. Glanslösheten. Avstånd.
Sammanhang
utan sin like. Och min.
C. (sid. 88)
Jag har ett ägg inne i mej
som ej ler mot fotografen
i kameran
Undrar vad Stalin
skulle sagt om det.
Ett ägg utan väntan
på att knäckas.
Ett ägg lika
fullt
eller
tömt
som ett universum, som om
det finns flera.
Ett ägg lika
överlägset
avlägset
universum
såsom människorna
regerar Tellus. Jord.
DÄR DET ÄR NEJ (sid. 89)
Nej är
bara en nyans.
Mig kan
man lita
på, sa
nejet.
Inte för att
jag håller vad
jag lovar.
Nej, men
för att jag
vet vad
jag talar
om
till skillnad
från många
många andra.
Nej är
en nyans
av equilibrium.
EN DUVA AV TRÄ SOM VERKLIGEN FLÖG. (sid.90)
En duva av trä
som faktiskt rör sig.
På ett
torg i medeltiden
där nittonhundra-
talet kan
få hylla
de 3 som valdes ut:
Gycklaren
vid lyktan.
Månglarmannen
vid
grönsaks
ståndet.
Den hängde
som med sin brustna
andning snor sig ur
snaran och faller
till marken
med en duns.
Var och en av de 3
i var sin
kista.
Och kvinnorna och
barnen
som spikar
igen
gång
på
gång
på
gång.
På fullt allvar sa jag: (sid. 92)
Om jag
inte hade
mig själv så strongt
som jag har
mig
då kanske
det skulle
vara bättre
att ha
någon annan
nära
såsom
de
skriver
i sagan.
Om jag
inte hade
mig själv
så här
vem skulle
då ha
mig
närmast? Ja, vem.
Så länge
jag har mig
själv närmast
så är det
svårt för
någon annan
att ta äggets
plats.
Ägget hoppas
på ett rejält
vaccum.
Så många nej (sid. 94)
Det syns tydligt
när en punkare gått förbi tiden
när ett uttryck går igen
även på sjuttonhundratalet.
Du är en av dem
som kunde bli omskriven
som till dels tokig
eller
on the top of the things.
Galen
skulle ingen
säga för
det vore att
medge
hur klarsynt
du är.
I mörkret (sid. 95)
Topp tunnor
vrede.
Antingen
poet
eller
jag
och
kruttunnorna
på skeppsvrak
med enbart
det
övre lagret.
Peppra på.
Alla
övriga
spränglärda.
Infinitum.
(sid. 96)
Det är inte viktigt för mig
att bli förknippad
med Margareta Renberg.
Hon är jag.
Jag är hon
i ett utbyte
och i en uppdelning
som endast
en futtig
samtid bryr
sig om att
definiera.
Boel är inte ens bildad,
sa nån.
Ha!
Stenåldrarna
och litteratur
i historien
har redan avgjort
ett par öden
i den framfart
som
kan peka
ut värdet
av
dikter
genom
att
sänka en bok
eller wasa
till havets
bott.
GRAVYRERNA (sid. 97)
Du bar
inte vapen
inte vad jag
kunde se
i alla fall -
men du rökte!
Och du ägde
tro på ögonblicket
men du
visste inte
hur
han skulle
använda
sig av
det.
Vem var ett hals- och benbrott.
I KARLAVÄGSALLÈN (sid.98) (9 mars)
R. kräver
mycket av mig
mer än jag
har behov av.
Uttråkningens
gräns är
nådd
sedan ett länge.
Underjorden
slår på trumma
tystar mig
och söver mig
äntligen
till ett
stadium
av allt
annat än ett
äntligen.
Förbålt.
Realiteterna
kräver
mycket av mig -
mer än
det underjordiska
anser mig
behöva ta del av nu.
TILL TOMHETEN (sid.100)
Det
finns ingen
tomhet.
Mät den
i absorptioner.
Det finns
en magnet
som drar
till sig
järnfilspån
från en
tomhet
redan
på väg att fyllas i en kropp.
(sid.101)
Tomhet
finns inte.
Främst finns
inte tomhet
för att vi
inte kan
föreställa oss
en tomhet
utan att se
den som
avsaknad
av något.
Den enda
tomhet
som finns
är den
som är
tom för
sin egen
skull.
Och VAR är den?
WEEKEND (sid.102)
Inte
bara
alkoholisterna
vill vara fulla jämt.
Även de som frigör
det ordinära
i ottan
åker hundsläde
skyr det
tomma
och föraktar livet.
Fulla av liv. Av allt.
Mitt hjärta rymmer
hur mycket som helst.
FILM (sid.103)
Mitt sätt
att lära ut
kärlek, omsorg
och förmågorna
att tro
på intryck
slår inte alltid ut
de utslagna.
Nu senast
ett autentiskt
Ghir Enta.
Tänk om
det är så
att ovillkorlig
kärlek är
så rimlig
att den skapar
med ursprung i
sin
intensitet.
UPPSTIGEN (sid.105)
Jag är själv god.
Jag är själv ständigt och.
Min kärlek är
så riktad och stöddig
att jag
människan
kan bli sjuk.
Så tydlig
kan den te
sig
så jag
går ur vägen
för den
och då är
mitt
arbete
klart
(tror jag
felaktigt
och drabbas
därför
av häftig
sorg.)
som
jag inte
delar.
ISAAC NEWTONS ANDRA UPPVAKNANDE (sid.106)
Och de
som
redan
står där
med kransen
de som
redan fattat
vad som hände
(och de är utan glada miner nu).
Det
finns en
barndom
där också
i den andra
världen.
Följdriktigt:
Poeterna.
De som hajat.
Swedenborg
Déscartes
Newton
de är som
geléhallonet
dumlekolan
och tuggummit
i godispåsen
du vinner
i fiskdammen
när du
slocknat
första gången.
Einstein
är själva
påsen.
KALL MORGON (sid. 107)
Einhundertzieben
Dina
händer.
Jag låg under (i många år sov jag över hos missbrukare)
en filt hos
magnetisören
och likafullt som
miraklen vaknar
i ett (blomfrö) granbarr
och en dikt
har vuxit till
hela befolkningen
likafullt är det
troligt att all
t-r-ä-e-k en dag
överges och
svävar bort
över samma
granmoln
och släktgrav
den
en gång
föddes
under.
Tag två människor (sid.108)
Jag lade ner
dem bägge
2
i samma
tändsticksask
Waldorf
Salad
skriver om
att
Giaco Mehti
samlade
sina fåtal
Parisskulpturer i
under sin långa
och ensliga
studie.
Jag lade
ner dem bägge.
Och smackade igen asken
kvickt.
Det blev
omöjligt
på fler
sätt än 2
att uthärda
deras sorg
- ensam.
Jag vägrar att skämmas
för min Kärlek (sid. 109)
Det finns
ett tandläkarrum
mellan oss
där skelettänderna
hos hotell
personal
kan göras tillgängliga.
Även så kan
barn byta roller
med föräldrarna
bli pomelo, få makten
över sina andra
utbrytbara tidzoner
som inte riktas..
(Så okänt. Så vidgat)
Det blåste och (sid. 110)
Jag var
en avklädd stam.
En trumma.
Maraccasen.
Jag skulle
vara modig.
Jag skulle
sitta stilla.
I en plötslig
gest
skulle jag
vara i avvaktandet
inför allt
även inför dig
när
du rusade
in i min famn.
Det var det svåraste jag varit med om.
En gata (sid.111)
Barn
kan ta över
makten.
Arvet kommer hemifrån.
Barn kan
springa mellan
öar och skär på enklare
vis än
vuxna
och i en
viss
skärningspunkt
glider så
ansvar
undan
och en
klar
strävan
gror.
Blåbärsriset brann!
Den vuxne
duckar
i en skadskjuten
anka.
Barnet
skriker
och gapar
gapar
som vore allt
totalt.
Den stora vita hunden (sid.112)
Ibland
möter jag
en människa
som liksom jag
inte tycks ha
något annat val.
Det var länge sedan
någon valde
så vi hör ihop.
Ensamhet är inte
något för oss
för vi vet inte
vad den betyder
för andra.
Vi lägger ingen
annan vikt
vid den
än vår egen.
Tyngdlösa
som vi blivit.
Trygghets-
sökande
barn vilka blivit
morgondagens
matrester.
I morse när jag vaknade (sid.113)
Finns
det någon
annan råd
än att gå
bortom
det skedda?
Jag förstår inte
de andra
de som vände
sig bort.
Nu när
du kommer
strosande
kommer du lycklig.
Ingen kan
vara lika
lycklig
som du.
(sid. 114)
Jag drömde
en tårta av
lila marsipan.
När jag skulle ta min bit
var den tårtan
redan
färdigskuren
med tårtpapper
mellan bitarna.
Därefter
var tårtan
försvunnen
njuten
inifrån och
ut.
Fait accompli.
Och jag lyssnade
på
Shostakovich.
Där fanns
en
skrämmande
skillnad.
SENA DIKTER (Mars 18)
Självinplåning.
Vad är det.
En diktsamling.
Vad är det.
Ja, det beror
ju på
när man
bestämmer
sig för att sätta
punkt.
Kryssmarkeringar.
Dörrposter.
Kärlek finns i förvirringen
står det
borde det
stå
helst en
frigående kärlek.
Ofrivilligt förvirrat.
Snustorrt!
Samt att medla
via MP3
100 meter medley
till en stor publik
som misstolkar
mängden frågor.
Så futtigt!
Och när han nu går sin väg
gör han sällskap med
den som tolkat efter
signalen på en lastbil
med för många svar
i cykeln och en för kort arm
utsträckt -
hjulet har sin rundgång
men dags att dra. Stick!
Aldrig för få frågor.
Svaren blir över.
Servettkopior, picknickblad...
Vart kommer den lilla ifrån.
Och det större. Mycket.
Är du min skillnad?
Vad? VAD?
Jaget hos dig
fikar efter fakta.
Musik är sanning.
Ens goda humör
förlägger
alltihopa
och dessutom
ett förlåt
som smetar till
i tryckpressen.
Är du ungefär
som jag?
All is one
skulle någon ha sagt
men jag tycker det
är
viktigt
att vara två.
Jag brukade se på norrskenet (sid. 118)
Promisekuitet. Promiskuvös.
Som dina lampskärmar
över enfotingar.
Som en skymf
man inte känner.
Det har något med löften
promise
att göra.
Jag är ett
nattdjur.
Rör mig mjukt.
Jag till och med
rör mig annorlunda
jämfört med dagen.
En människa utan kroppssmärta
så vore saken biff.
I jämförelse.
Inte som en dubbelstrut
styrd av ljus
eller mörker
ondska ur godhet.
Nej, jag är individen
med lämplighetsintyg
för stillhet
som inträder
när universum låtsas sova
för människornas skull.
Hur många
poeter
har inte alstrat
klarhet
ur nätternas överklivna dagrar.
Vidrört
böcker och baksidor
av enformigheten
men undvikit
att kalla den banal.
Att älska natten
är att älska sig själv
och kanske någon mer.
Jag behöver
ingen kniv
för att sprätta upp
sömmarna
till intet.
Jag behöver
bara fixera
blicken
på trådens
dubbelknut
när den
repar upp
sig mot centrum.
Elden strilar mot himlen.
Stenar är av vikt.
Vågor är av rörelse.
Havet är av luft.
Stick in handen
i en gasugn
och grip efter
den torra
varmluften.
Inte farligt alls.
Näckrosor
är som isberg.
Du ser bara tio procent
av deras fulla längd.
Monet kanske
var en förrymd
sjöjungfru
som trasslat sig ur
förgreningar av nätet.
Att se
bort.
Att vika ned
blicken.
Att vika
undan
sfären
av omöjlighet
plötsligt
dämpad och hejdad.
Minotaurus
i labyrinten
när näsborrarna
vidgades
av instinkt.
Små fåglar
kan inte flyga
långa sträckor,
sa Plafond
och sköt
iväg en
lerduva till.
Och även
om de
kan det
så får
de inte
för mamma,
sa Plafond
och såg splitterskärvorna
bli till pulvriserat
slow-motion.
JAG HAR TAPPAT MINA VANTAR (sid.124)
Kumminbröd, skriver Margareta.
Jag har inget
motsvarande.
Ingen
jäst-lockelse
från späda år
som numer
avser
dofter
från sin
färdiggräddade
storhet.
Kumminbröd.
Vilken
avundsjuka
brödet väcker.
Det är
som att
vilja förlåta
sina föräldrar.
Att ta en tugga
av det brödet
och låta sig väl smaka.
Problemet var inte viktigt alls, (sid 126)
Problemet var viktigt.
Problemet kunde lösas.
Jag stirrade
i handfatets gula skål:
rosa, bjärta prickar.
Jag var dem på spåren!
Dagen efter
var prickarna borta. Försvunna!
Och jag var lättad.
Min far byggde ett växthus av fönsterbågar
Min far tröttnade på att vara människa. (sid. 128)
Inte en dag för sent eller för tidigt, förstås.
a) Noréns kvartetter
fick mig aldrig
att fälla tårar.
Våra bakgrunder
är kanske
för olika
eller
allt
kan
inte
tröstas
bort.
b) Noréns kvartetter
fick mig
att känna
teatern i längtan.
Nerver i kläm
i tubform
till publiken
och tanken
på allt de inte känner.
Det finns inga värdiga ämnen. Inga låga och ovärdiga. (sid.130)
Sett till människonaturen
om den finns
är det omöjligt
att gunga i samma gunga.
Bredvid varandra
kan vi gunga
det är bra
och uppmuntrande för världssjälen
när den finns.
Så om
vi ställer
gårdagen här
och morgondagen där
och mänskan
mitt
emellan
då exploderar något?
Nej.
Om du inte använder din hjärna
gör någon annan det.
***
Margareta.
Att skriva
den här essän
om, till och för
och kanske mot,
i motstånd mot -
dina dikter
utan att dina dikter
finns med
för läsning här-och-nu
såvida inte Läsaren
har tillgång till Din bok
känns ganska tömt.
Jag har skrivit in
allt ovan med bläck
i mitt exemplar av Din diktbok TRÖST FÖR ETT TIGERHJÄRTA.
Läsaren söker den nog nu
för att få sin egen koppling
till vad jag skrivit.
Essä, förresten?
Det jag skrivit är ju dikter.
|
Boel Schenlær, född 1963 i Östergötland, är poet och dramatiker. Sedan 2003 har hon varit chefredaktör för 18 utkomna nummer av poesitidskrifterna Lyrikvännen och Post Scriptum. 2007 utkom hennes senaste diktsamling, Kärlek som fobi. Schenlærs dikter och pjäser är översatta till åtta språk. |
|
Illustrationen har Frida Allberg, född 1982, gjort. Hon är bosatt i Umeå, och verksam som illustratör. Driver även Väx upp!, företaget som gör det möjligt att månadsvis prenumerara på rättvisemärkta, ekologiska och unika barn-T-shirts - en slags konfektionens svar på rustikt hemlagad mat. |
Om en kulturresa till MurmanskKatarina Mazetti hyllar Provins genom en artikeln som hon aldrig fick iväg. Den handlar om en nordlig och mycket märkvärdig resa. Läs mer... |
Mobila anteckningar i konstutgåva
"En tesked ligger på bryggan Till att börja med" Det här är inledningsdikten i den exklusiva konstpoesiboken "Mobila Anteckningar".
Lubbe Nordström-priset till Mats Kempe
Författaren Mats Kempe, Stockholm, har av styrelsen för Ludvig Nordström-sällskapet utsetts till Ludvig Nordström-pristagare 2012.Crister Enander recenserar Mats Kempes senaste bok.
En journalist ser på Pelle Molin
Boken Ådalens poesi var en sensation i den litterära världen då den kom ut 1897. Fast hallänning har jag dragits in i Pelle Molins och Ådalens värld och kom att bli i inblandad i sammanställningen av Pelle Molins samlade skrifter på 60-talet.
Samtal mellan författarna och syskonen Anita och Kurt Salomonsson
Det har varit ett unikt författarbesök i Hjoggböle. Syskonen Anita och Kurt Salomonsson samtalade med varandra för första gången offentligt och dessutom på hemmaplan. De var inbjudna till lunch i Sjöns Bönhus/Författarbyns besökscenter tillsammans med ett 70-tal åhörare/matgäster.Leif Markstedt som tillhörde serveringspersonalen under kvällen passade samtidigt på att föra anteckningar från mötet.
Det måste bli ordning på torpet - historien om ett anrikt litteraturpris
Det är ett av Sveriges äldre litterära priser. Sexton år äldre än Piratenpriset och Augustpriset, närapå 20 år äldre än Katapultpriset och nästan trettio år äldre än Borås tidnings debutantpris. Ändå är det nästan omöjligt att få fram en förteckning över tidigare pristagare eller finna någon information om det som först kallades Arnold Rörlings fond.
Bilder från periferin
Dokumentären "Dansbanan i Täfteå" svarar upp till så gott som alla fördomar man kan ha om lantisar och blir därför nästan banal att analysera. Istället är det kanske mer intressant att fundera på varifrån schablonerna kommer, hur de reproduceras i film och TV och blir delar av ’verkligheten’.
Therése Söderlind årets vinnare av Norrlands litteraturpris
En kort presentation av Therése Söderlind och hennes roman "Norrlands svårmod".
Jakten på de försvunna breven
Isabella Josefsson har nyligen gett ut Pelle Molins brev i bokform. Här berättar hon för eProvins läsare om det mödosamma arbetet att leta reda på de utspridda breven.
”Vafan vill du din jävla norrlänningajävul?!”
Runt årsskiftet 2010/2011 försökte Tidningen Ångermanlands reporter Tomas Izaias Englund få den skånske fastighetskungen Thomas Olsgården att svara på återkommande kritik om undermåligt underhåll, klagande hyresgäster, hot om viten och konkurser. Han fick inga konkreta svar, däremot spelades samtalet in – enligt nedan:
FlickForsk! belönas med Bergmanstipendium
Mittuniversitetet har för första gången fått ett stipendium av stiftelsen Bergmangårdarna. Det är forskningsnätverket FlickForsk! som belönas. Nätverkets deltagare får en två veckor lång vistelse på Ingmar Bergmans Fårö för att arbeta vidare med forskningen om flickors historia, kultur, liv och villkor. FlickForsk! kommer att använda tiden till att redigera en ny antologi där ett kapitel i boken kommer att handla om flickorna i filmen och boken Fanny och Alexander. Det skriver Mittuniversitetet i ett pressmeddelande.
Stipendier till norrländska konstnärer
Sparbanken Norrland har haft sin årliga stipendieutdelning till konstnärer verksamma i eller med anknytning till Västerbotten och Västernorrland, skriver man i ett pressmeddelande.
Förste Birger Norman-pristagaren utsedd
2011 års Birger Norman-pris - det första som delas ut - tillfaller kulturarbetaren Martin Westerholm, skriver Birger Norman-sällskapet i ett pressmeddelande.
Västernorrlands litterära sällskap möttes i Härnösand
De litterära sällskapen i Västernorrland höll ett seminarium härom veckan på Sambiblioteket i Härnösand.
Serier och en egensinnig ryss i fokus på Littfest 2011
Littfest i Umeå är inte bara den största enskilda litterära händelsen i Norrland, utan har också utvecklats till ett betydande kulturfenomen på riksnivå. Årets upplaga dominerades av temat kring förhållandet mellan ord och bild. Det var framför allt serietecknarna som stod för de viktiga och intressanta bidragen.
Nikanor Teratologen: Sara Lidmans naturförståelse i Jernbanans slagskugga
Teratologen gör en kritisk granskning av Sara Lidmans naturbeskrivningar i Jernbanesviten.
Ida Linde: En roman om den omöjliga kärleken
Författaren Ida Linde läser om Sara Lidmans Bära Mistel.
Erik Jonsson: "Hvad i hafven gjort en af dessa minsta..."
Genom sin bok Miserere presenteras författaren Elf Norrbo. Denna skissamling från 1912 med undertiteln "Skri ur barnhelveten" hörde minsann inte till den samtida nöjesdiktningen, precis som Norrbo var en av sin tids mer patosdrivna skriftställare.
Erik Jonsson: Modernisten från Vittangi
Knappast någon svensk författare, nu som då, har skrivit så modigt som Elsa Forsgren. Forsgren föddes i Vittangi och bröt med sitt enda verk, Resa mellan ensamheter (1950), mark som inte kom att beträddes på nytt förrän åtminstone 20 år senare. eProvins publicerar nu en oavkortad essä om författaren som tidigare behandlats i Provins. Förutom ett vidare omfång bjuder denna essä ett rikare bildmaterial.
Sixten Fager är död
Den västerbottniske konstnären Sixten Fager har gått ur tiden. eProvins redaktör sörjer en blygsam man som lät sina dramatiska fjällmotiv tala i sitt ställe.
Johannes Nilsson: Peter Englund och den intellektuella utsugningen
En introduktion till Johannes Nilssons författarverksamhet är för många bland det mest fåniga man kan föreställa sig. Inom Sveriges underjordiska kulturfåror är hans position obestridbar. För den större massan tål dock att understrykas att Nilsson gjorde bejublad debut med Recension 2002. Recension är en humoristisk livsredogörelse, med inslag av våld, sex och droger. Anmärkningsvärt är att den såväl hänförde som skrämde de mest luttrade recensenterna, däribland Stig Larsson. Dräpande lakonismer och kompromisslöst tyckande är hans kännetecken - Nilssons alltså. Med detta i åtanke, samt vetskapen om att Nilsson har rötter i norra Lappland, ombads han ta avstamp från ett betydelsefull norrbottniskt författarskap och redogöra för sin egen syn på den norrländska identiten.
Peo Rask: Att har sin tid, tiden, tider
Verner Boström. Enstöring, outsider, autodidakt. Denne märklige diktare föddes 1896 utanför Lappträsk i Norrbotten. Under hela sitt liv blev han kvar i detta landskap medan han skrev och gav ut sin minimalistiska poesi. 1982 brann han inne i sin ödsligt belägna stuga. Kvar fanns dock en diger samling efterlämnade dikter. I en liten blänkare redogör här Peo Rask för den posthuma hanteringen av eftermälet, i hopp om att Boström inte ska falla i glömska igen.
Boel Schenlær: Så gott vi kan. Så länge vi får.
För någon månad sedan ombads Boel Schenlær - med hela sitt författarskap och sin mångåriga poesiredaktörsbakrund som fond - avlägga ett personligt hållet vittnesmål kring en valfri norrländsk poet. Valet föll lika snabbt som självklart på Margareta Renberg (1945-2005) från Luleå. Det färdiga resultatet är ett säreget, mastodontiskt och essäistiskt lyrikprojekt där Schenlær för en lyrisk dialog med den norrbottniska diktaren och konstnären. Man kan förstå det som en personlig presentation av ett mytomspunnet författarskap, en serie kommentarer eller en fristående fortsättning på Renbergs eget skrivande.
Erik Jonsson: Vem minns Leena Helka?
Under 2009 satte jag mina första spadtag i Bonniers Nya Lyrikserie. BNL var en bunt små, små böcker som utkom under 60-talet, i syfte att utforska Sveriges mer dimhöljda litteraturlandskap. Somligt var intressant, annat var direkt anskrämligt. Summerat är det kanske just bredden, den stora mängden mystiska upphovsmän och -kvinnor, som bjuder en att söka sig tillbaka till bokserien. En brokig blanding poeter gör sig påminda genom dessa häften: obskyra, oävna, otidsenliga röster. Bengt Hörberg och Hans Boij är exempel på två udda diktare, vars författarskap tagit sin början här. Att den udde poeten Lennart Marklund från Umeå fick inleda bokserien med sin dystra debut Elden och tystnaden talar samma tydliga språk. Det måste även fastslås att damerna i Bonniers Nya Lyrikserie är minst lika egenartade som herrarna... Det börjar med introduktionen till författaren och översättaren Ingegärd Martinell, och hennes lugnt oeftergivliga strävan till känslomässig klarhet. Och det fortsätter
Erik Jonsson: Nattavaraprästen Selfrid Ershammar och shintoismen
Jag har något restnoterat. Det rör sig inte om något brett författarskap eller ens ett särskilt märkligt människoöde. Bara en liten anmälan, om ännu en undanskuffad tunn bok innan 2009 flytit ur minne. Den finns i kuriosakabinetten som jag kallar hembibliotek och har hamnat överst i högen eftersom att den skrevs för precis 50 år sedan. Upphovsmannen var en kyrkans man från Nederluleå. Han reste österut med ett packe kristendom, men återvände till Norrland med motsvarande mängd japansk folktro.
Erik Jonsson: Ragga brudar som Stig Larsson
Foto: Ulla Montan Detta är en sann historia. Det hände på riktigt. Män kommer att förneka det. Kvinnor kommer att betvivla det. Men jag ger er sanningen här, naken, sårbar och störande verklig. Jag ber om er förlåtelse på förhand. Hata inte spelaren ... hata spelet. Så säljs Neil Strauss kioskvältare Spelet in. Enligt förlagets fabler är det en "både fascinerande och provocerande berättelse om raggningstekniker". Nu finns dessutom en uppföljare ($!), tvåbokspaketet Spelets regler, "ett måste för dig som vill veta mer om spelet och utveckla dina raggningstekniker". Pfff... Jag förstår inte att det finns losers som läser den smörjan. Som jag ser det finns redan en ultimat fältstudie i förförelseteknik och krogdynamik. Den skrevs för tidningen Kris av en ung Skelleftegrabb som just tagit sig i kast med Europas böljande klubbkultur. Det är exakt 30 år sedan nu, men Stig Larssons essä "Det belysta diskoteket" står sig ännu idag. Redogörelsen är genomgående briljant, men för att





