Genom sin bok Miserere presenteras författaren Elf Norrbo. Denna skissamling från 1912 med undertiteln "Skri ur barnhelveten" hörde minsann inte till den samtida nöjesdiktningen, precis som Norrbo var en av sin tids mer patosdrivna skriftställare.

---

Hvad i hafven gjort en af dessa minsta...
Erik Jonsson

Det är som att författaren och tidningsmannen Elf Norrbo, med sin elfte prosbok, Miserere, ville använda det enda återstående medlet för att ruska upp sovande samveten och kalla hjärtan. Med flammande indignation slog han upp dörrarna på vid gavel till de mörkrets boningar, där de omänskligaste av alla ogärningar dagligen begicks utan straff och dom - till de utackorderade barnens hemvist. Det människorna inte hade förmåga att uppfatta med hörseln - det måste de se, om det skulle bli till någon hjälp för detta slags samhällsonda, som först under 20-talet började uppmärksammas och göras till föremål för undersökningar.

Utan tvivel var det en serie uppseendeväckande vanvårdsmål i Malmö som inspirerat hälsingeförfattaren till en del av hans berättelser. Var och annan novell inledes med utdrag ur en tidningsnotis, vars innehåll ofta är råare än de påföljande skönlitterära skildringarna. Den interiörer Norrbo kort och kraftigt målat med starka och levande färger blev under hans hand till hela kapitel ur det lidandets historia; utan någon som helst dämpad belysning eller hänsynstagande för våra ömtåliga nerver. Här möter oss spädbarn slängda på en hög av lumpor med bränvinssuddar i munnen, systematiskt mördade; av de äldre misshandlade och torterade för att genom sitt elände vädja till barmhärtiga människors offervillighet. Notorisk ihjälsvältning och krymplingsfabrikation, var två andra problem vid 1900-talets början. I Miserere möter oss också fostermodern, som när brännvinet inte förmår ödelägga det fysiskt starka materialet, tillgriper den naturerade spriten som skållar barnets munhåla och förvandlar magen till en brännhet ugn, tills döden kommer som en befriare...

En omfångsrik och originell produktion

Elf Norrbos borgerliga namn var Johan August Törnblom. Han föddes i Skogs socken i Hälsingland den 23 februari 1862. Om hans barndom är det inte så mycket man vet, men utifrån biografin Pojkdagar från 1923 kan man gott anta att den var lyckligare än de stackars själarnas i Misereres barnahelveten.

Som vuxen försökte sig Elf Norrbo på skogs- och flottningsarbete, blev sedermera brädgårdsförman och som sådan arbetade han fram till 1899. Därefter var han journalist och slutligen chefsredaktör. Det bör heller inte förglömmas att han under en tid arbetade som rallare, eftersom att denna epok satt talrika spår efter sig i hans litterära produktion.

Den litterära produktionen, ja. Elf Norrbos bibliografi är enorm, särskilt med tanke på att han satte igång så sent som vid 40 års ålder. 31 böcker blev det mellan debutantåret 1902 och frånfället 1933. En till tre böcker om året var produktionsmåttet.

Son till en spelman, brukar man även framhålla. Norrbo fick förvisso ärva yrket men praktiserade det av allt att döma inte särskilt ofta - även om han ofta avporträtterats med fiol under kind. Visst kan man ändå välja att trycka på det trallande i hans språk, framför allt de nymodiga ljudhärmningarna. Även om olägenheterna tvingat författaren att tona ner sin lekfullhet återkommer ljudexperimenten i ett av Misereres märkligare prosastycken. "Stenkol", heter det. Här möter man ett motiv som påminner starkt om Elmer Diktonius våldsamma, explosiva och betydligt senare ljuddikt "Maskinsång":

Surr surr surr... klip-klapp... - urrr - rrr.. [...] Kvarnen - kvarnen som mal, sliter, krossar, nöter./Människokvarnen -, och de svagaste förmalas först, stupa, förslitas först: barnen/Barnakvarnen! Ett lif för ett stycke kol. Kolstycket kan säljas, barnet icke. Barnet är bara verktyget, och det kan kastas när det ej längre duger. [...] Kvarnen mal./Den mal lemmar, och den mal hjärnor och sinnen och förnuft; mal, mal: urrrr... urrrr.... rrr...

Att jämför med Diktonius kanoniserade dikt från 1930:

(orladoffa doschkoff orladoffa doschkoff)/det är maskinen - jag [...] vreda händer hans dig undanvräker! [...] till grus, i kras/allt sammanstörta skall -/ till mull,/ till odlingsmull för forna trälens fria/ människolängtan [?](orladoffa doschkoff orladoffa doschkoff)

Det är omöjligt och kanske onödigt att försöka utreda huruvida Diktonius bekantat sig med Norrbos "Stenkol". Däremot kan man enkelt se hur Törnbloms nietzscheanska omstörtarpatos, precis som hos den finske vågbrytaren, med åren mynnade ut i mer vardagsförankrade, rent svärmiska, tongångar. Diktonius hade ju för övrigt en diktsamling betitlad just Stenkol.

 

Först med att skriva om Hitler

Innan detta stickspår om pionjären Norrbo avslutas måste jag stanna några ögonblick inför en märklig liten episod i Norrbos diktande. Jag tar vägen genom ett artikelstycke som passats vidare av den numera avlidne journalisten Albert Andersson:

Först förvånade det mig mycket, sedan roade det mig ännu mera. I en av sina kalendrar [jo, Norrbo satte ihop sådana också], som han kallade Från stigar och stättor berättar nämligen Elf Norrbo en hundhistoria där ett mera komiskt än fult bedrägeri äger rum. En av huvudpersonerna i bedrägerhistorien är professor och heter Hitler i efternamn.

När man springer på denna passage förvånas man mer än tidigare av Norrbos visionära diktarblick. Men när man senare får veta kalenderns tryckår - 1925 - så står sammanhanget klart och det visionära hos diktaren blir denna gången till intet. Adolf Hitler gjorde ju sin beryktade, misslyckade statskupp i München 1923. Därför är det troligt att tidningsmannen Norrbo skrivit sin berättelse detta år eller året därpå och haft Hitlers namn i friskt minne. I alla händelser torde detta ändå, som Albert Andersson också vill ha sagt, vara första gången som man möter Hitlers namn i den svenska skönlitteraturen.

 

En myriad av tankstreck och utropstecken

Elf Norrbo var först med mycket. En av våra absolut tidigaste arbetarförfattare, har t ex Bernt-Olov Andersson utbristit. Och kanske just därför, för att han var så pass produktiv och sällan särskilt kontemplativ i sitt skrivande, har Norrbos författarskap kommit att bedömas rätt olika. Likväl har en så kritisk granskare som Richard Steffen i sin väldiga översikt av den svenska litteraturen betecknat Elf Norrbo som en av "de mera betydande i den stora skaran av samtida Norrlandsskildrare. Med öppet sinne för naturen, rik erfarenhet av människor och ej sällan fängslande stilkonst, präglade av provensiella uttryck, facktermer och egendomliga ordsammansättningar har han skapat bilder av intensiv kraft".

"Indignationen", säger Steffen, har "stundom givit hans alter en prägel av tendens, men ensidigheten motverkas av en försonande humor. Mestadels fann Elf Norrbo sina motiv i barndomslandet, vars personer och rådande ekonomiska och andliga missförhållanden skoningslöst blottades".

Liknande fina omdömen kan samlas in från flera håll, och av någon anledning oftare från de kvinnliga recensenterna. Författaren Maria Rieck-Müller skrev till exempel notoriskt upp Norrbos böcker i dagspressen. Dock är det inte fritt att man i längden tröttnar på hans otaliga tankstreck och... Plötsliga utrop! Man får trösta sig med att dessa ting så intimt hör samman med spelmanssonens diktning att man inte utan dessa skulle känna igenom honom.

 

Skulden faller på varje enskild individ

Vad nu särskilt Miserere angår, så har författaren i de flesta av skisserna lyckats göra ämnet så litterärt njutbart som möjligt. Stilen är jämnare än i tidigare verk och lider inte av den korthuggenhet som i föregående arbeten hotade att bli till manér. När man ryser tillbaka för de oskyldigt lidna plågorna, sker de inte för att de skildrats sensationellt motbjudande, utan därför att man känner att allt här är så som livet i all sin obönhörliga grymhet ter sig - sådant som vi människor gjort det till. Norrbos noveller ger liv till Nietzsches ord om att vår värld egentligen bara kan rättfärdigas som estetiskt fenomen.

Den är en förskräcklig bok, Elf Norrbos, men den är också en bra bok. Miserere kom som en maning om att samhällets gemensamma skuld faller på varje enskild individ, att man inte kan se livets ström rinna förbi, utan att sträcka ut sin hand och bärga spillrorna som sugs ned av strömvirvlarna. "Verkade han förgäves", har författaren Per Nilsson-Tannér frågat sig?

Ytligt sätt är anmälaren, i en minnesartikel för Norrländsk tidskrift, beredd att bejaka frågan. "Men så", menar Nilsson-Tannér, "får den glömde författaren icke bedömas. Han gladde och roade, förargade och inspirerade sin samtid under en mansålder". Endast de stora genierna blir i det långa loppet och utsedda till våra följeslagare genom generationer, men det är heller ingen ringa uppgift, påpekar Nilsson-Tannér, att bli uppskattad och folkkär medan man ännu lever.

1933 dör Johan August Törnblom, 71 år gammal, av åderförkalkning. I en minnesruna står att läsa "Under de senaste åren nämndes väl Elf Norrbos namn inte så ofta, men det sjönk dock inte i glömskan. Han var en i ordets allra vackraste bemärkelse folklig författare och som sådan hade han många vänner och beundrare".

---

Läs författaren Elf Norrbos novell Allt under samma tak.

---

	Erik Jonsson är redaktör för eProvins, kritiker och föreläsare. Fler artiklar av och om Erik Jonsson.
	Illustrationer av artikelförfattaren.