Med novellen Balthoran blev Annika Norlin en av andrapristagare till årets novellpris. Det var såklart sensationellt att en etablerad låtskrivare och artist dolde sig bakom den anonymt inskickade novellen, men med historian i hand mindre överraskande. Norlins berättelse är besläktad med hennes musik, både till stil och ton. Här finns det tragikomiska, det lätt antydande och det till synes bagatellartade. Idén till novellen, om en "typisk norrländsk man som träffar en estisk fru", föddes när Annika Norlin på stan hörde någon nämna ordet "balthora" med fullständigt odramatiskt tonfall.

- Jag ville skriva om den typ av person som säger ett sådant ord helt neutralt, berättar hon.

Balthoran har tidigare tryckts i antologin Umeå novellpris 2010. eProvins är glada att få sortera in den under "norrländsk litteratur av idag" - för mer markant än såhär blir den inte.

Balthoran
Annika Norlin

Det var lördag. Jag undrade om jag hade ont i halsen.
Jag satt och kollade på mitt metspö. Det rörde sig inte ett jävla dugg.
Fogdö kom förbi.
- Nappare? frågade han.
- Nä, sa jag.
Sedan vart det en paus.
- Det rör sig inte ett jävla dugg, sa jag.
- Nä alltsomoftast gör det inte det, sa Fogdö.
Det vart en paus igen och under tiden undrade jag om Fogdös senaste kommentar var enkel konversationskonst eller existensiellt konstaterande.
- Farsan får hit en balthora i kväll, sa Fogdö sedan, mest för att säga något gissar jag.
- En balthora, sa jag. Det var värst.
- Dom har brevväxlat, sa Fogdö och sedan reste han sig och cyklade bort igen.

Medans jag såg Fogdös ostadigt klumpiga kropp guppa bort på lilla cykeln tänkte jag på saken. "Det kan inte vara lätt att vara balthora", tänkte jag. "Det handlar ju ändå bara om kärlek", tänkte jag sedan och tänkte att det var vackert om en baltisk quinna inte bara råkade hitta sitt livs kärlek brevledes utan även kunde få komma hit och få mat och husrum, kanske skicka hem pengar till släkten eller vad dom gör för pengarna.
Sedan ändrade jag mig, men då tänkte jag att även om det inte handlar om kärlek är det i slutändan ändå kärlek från Gud eller så för nåt mindre än ett mirakel handlar det inte om ifall Fogdös farsa får kärlek av någon annan än sin familj och andra som måste älska honom genom släktband, eller genom att dom bor så nära att dom tvingas se honom varje dag.

Fogdös bor i huset som heter Ettan. Bredvid det huset ligger det ett hus som kallas Tvåan. Vi bor i Tvåan. Han som byggde husen hette Olof, han har vart död länge. Han var bra med verktygen men hade ingen vidare fantasi när det gäller döpandet av hus.
När Olof dog var det med ett stort leende på läpparna. Hans brorsa hade kommit hem från Finland med två flaskor finsk sprit. Olof hade aldrig varit utomlands men att dricka den utomsocknes spriten var som att färdas utan att behöva ett pass, sa Olof. Det är morsan som har berättat det här. Tydligen hade Olof den dåliga egenskapen att få hjärtattacker då och då. Attackerna utlöstes av olika former av känslostormar. Om man var som Olof och bodde i Ettan och hade en bror i Tvåan, då hände det inte så mycket, så det är klart att kroppen blev chockad när den fick vara med om sorgen eller lyckan.
Den här gången fick Olof alltså två flaskor finsk sprit och blev så glad att hjärtat till slut sa stopp på heltid. Brorsan blev full av sorg och ville sälja Ettan och Tvåan på en gång och då sålde han till de två första som frågade, och de två första, det var vår familj och så Fogdös.

Jag orkar inte berätta mer om vår by fast ni säkert vill veta. Den var en gång stor, och nu är den liten. Förut hade dom ett fotbollslag här och nu har dom det inte.

Det var inget bra på TV den kvällen så jag satt på taket och kollade in i Ettan. Balthoran kom vid 22.30-snåret. Hon var mycket finare än vad jag trott. Hon hade stora väskor och en blå kappa, lite för mycket smink och så pratade hon blandat svenska och engelska på ett ostadigt sätt ungefär som om allt var en fråga. 
- Hallå?
hörde jag att hon sa när hon knackade på dörren och Fogdös farsa öppnade.
- Emil? Det är så roooligt att vara här? Your home?
Jag tror att hon ville ha en kram men det fattade inte Fogdös farsa förstås utan han bara öppnade dörren och pekade inåt. Där inne stod Fodgö och höll upp en papp-banderoll som han jobbat en del med. "Welcome to Sweden Julia" stod det för det hette balthoran.
Jag hade kikare.
Fodgös farsa som hällde upp vin i dom största glasen du har sett, balthoran som sprang fram och tillbaka köket - toaletten och hela tiden stannade hon för att kolla in vad för grejer som fanns i huset, en spegel i hallen pillade hon rätt länge på.
Fogdö som satt vid köksbordet hela tiden och grejade med datorn. Kikarn var dålig och kunde inte plocka upp precis vad Fogdö gjorde men jag antar att han spelade WOW-en.
Jag tänkte att om det hade varit någon annan än Fogdös farsa kanske man skulle ha åkt till flygplatsen och hämtat upp sin nya fru, men nu var ju Fogdös farsa just den han är.

Det är fint på våran gård när solen går upp, tänk er en plats som nästan är helt öde, inramat i gran och så ett par små hus och hur solen som bara tar över dom husen och hur det blänker om fönstren. Jag brukar missa det. Jag klev upp vid tolv ungefär. Jag tog två mackor och ett par Kalle Anka-pocketar som är gamla och så satte jag mig för att kolla på hur Fodgö och hans nya morsa kom överens.
Fodgö satt på farstutrappan och Balthoran for runt med olika tyger som hon la på deras utebord.
- Antooon? How you think this works? sa hon.
- Good, sa Fogdö nervöst, han gillar inte att prata engelska.
- And this then? fortsatte Balthoran och höll fram ett nytt tyg med blommor i olika färger.
- Good, well, sa Fogdö mer stadigt, han gillade nog det här tyget bättre, det såg nämligen ut som om tio personer hade spytt på ett lakan i olika riktningar och ungefär så ser även skoterdräkten ut som Fogdö använder om vintern.
- And Emil? Hon vände sig åt vänster där Fogdös farsa satt och log.
- Well, is very beautiful, and you can decide, sa Fogdös farsa. Han har aldrig sett så glad ut. Jag vet inte om jag gillade det. Det såg nytt ut. Fogdös farsas grej är att vara arg, det är vad han gör. Vissa spelar hockey, andra läser böcker. Fogdös farsa är arg. Eller var i alla fall.

Jag undrade lite om jag borde ta och gå över dit och hälsa och så gjorde jag det. Jag släntrade över gården.
- Annars? sa jag till Fogdö.
- Inte mycket, sa Fogdö.
Det flög en ortolansparv precis över frukostbordet. Vi kollade på den.
- Jo, eller, hon har ju kommit nu, sa Fogdö sedan. Han pekade på Balthoran.
Balthoran la ner ett tyg på bordet. Jag torkade av lite messmör från handen och langade fram den (handen). Hon log i min riktning. Hon var snygg när man stod bredvid också.
- I'm the neighbour, förklarade jag.
- The neighbour, instämde Fogdö.
- I live in Two, sa jag.
- Number Two, sa Fogdös farsa mer förklarande och pekade åt vårt hus.
- Oh, sa Julia.
Hon fortsatte le.
- There are also: parents, sa Fogdö.
- Two parents, sa jag.
- Det är väldigt trevligt att träffa dig, sa Julia -  på engelska, men jag orkar inte skriva allt på engelska längre, det här är ingen jävla dokumentär.
- Trevligt, sa jag.
- Har du en fru? sa Julia.
- En fru? sa jag.
- En fru! sa Fogdös farsa också, men med ett annat tonfall.
- Det har jag hursomhelst inte, sa jag. Men jag har som sagt en morsa och en farsa.
Jag pekade åt Tvåan igen.
- Ja men då har du ju föräldrar i stället. (Här log hon. ) Kanske vill ni komma på middag i kväll?
- Middag? sa jag.
- Middag? sa Fogdös farsa.
Vi har aldrig ätit middag ihop. Om fredagskvällarna brukar Fogdös farsa ibland knacka på vår dörr. Han brukar ha hembränt i en saftflaska från BOB. Sedan sitter han och min farsa på övervåningen och pratar om saker och ting och hur dom var bättre förr, och om Fogdö eller jag råkar gå förbi brukar min farsa börja gråta och säga att vi har vuxit och att tiden går så fort. Ibland börjar dom prata om kvinnor från förr. Fogdös farsa blir först arg, och sedan lite argare. Det är som sagt hans grej.
Ett tag bodde Fogdös syrra hemma också. Hon var unik i den familjen på så vis att hon kunde föra hela samtal. Syrran flytttade därför från Ettan när hon fyllt arton. Min morsa saknar henne fortfarande. Jag tänkte nu att det kanske vore kul för morsan att umgås lite med en kvinna på helgen, och dessutom var jag exalterad över att se Fogdö få nervösen vilket han får när något känns högtidligt.
- Absolut, sa jag. Jag ska naturligtvis undersöka saken med familjen, men jag tror inte de har några planer.
Jag gissade här eftersom att i vår familj har vi aldrig haft en plan hittills.
- Trevligt! log Julia. Jag har sett att det finns mycket kött i frysen.
- Gör det? sa Fogdös farsa, vilket fick mig att anta att middagen skulle bestå av någon gamm-älg som legat i frysen sedan Fogdös morsa fortfarande levde och året var 1989.
- Hahaha! skrattade Julia och nöp i Fogdös farsas arm. Sedan satte hon sig i hans knä. Jag kollade på Fogdö.
Träden susade höga och stolta och det var lite kallare än vad det brukar vara på sommaren. Molnen for runt dästa och sega på himlen. Jag tog en finsk pinne, gick tillbaka till mitt.

Ann-Kristin hette en dam som Fogdös farsa särskilt ofta pratar om på fyllan. Ann-Kristin hade tydligen hår som var längre än en landsväg, och ögon som var blåare än den blåaste formen av blåfärg. Fogdös farsa träffade henne på dans när han inte var äldre än arton, och hon bjöd upp honom under damernas. Fogdös farsa tackade ja tack och sedan dansade de tre danser på raken. Under tiden hann han känna att hon luktade bättre än någon annan livs levande person. Fogdös farsa skämdes en del för sina danskunskaper och sa därför "Måste hem." efter den tredje dansen. Sedan åkte han hem och söp och åkte tillbaka. Då hade en karl som hette Hedström hunnit bju upp Ann-Kristin och sedan gifte de sig och flyttade till Skåne. Så kan det gå. Hur som helst brukade Fogdös farsa ha en särskild blick i ögat när han pratade om Ann-Kristin och det brukade vi reta honom för. Nu hade Fogdös farsa ungefär samma blick när han satt vid Ettans långbord med en hand på Julias knä.
Julia hade ställt fram en vas med nyplockade blommor. "Från vår tomt", mumlade farsan men eftersom det är oklart var gränsen går mellan Ettan och Tvåan var det ingen som tjurade över den saken. Hon kramade om morsan och morsan sa "Hello Julia. How are you." Julia log och morsan blev glad. Sedan pekade Julia ut mot långbordet som som sagt var dukat till fest. Fogdö hade plockat fram duken de brukar ha när det är kräftpremiär, och det fanns snaps  och pressad potatis. "I pressed the potato" sa Fogdö. "Now let's toast for neighbours!" sa farsan och glodde på Julia.

Och kvällen den gick förbi i det snabbaste huj. Det fanns en ny person att berätta alla gamla historier för och det fanns ett nytt språk att berätta dem på. Farsan sken som ett ljus när Julia skrattade så hon slog sig på knäna när han berättade om hur Olof en gång hade varit så full att han förväxlat sin morsa med en dvärgbjörk. Morsan njöt när Julia frågade om receptet till salladen morsan tagit med sig. Fogdö satt och stirrade på ett sätt som var mer förnöjt än apatiskt och jag drack också två snapsar, så jag började hjula och dra vitsar vilka alla skrattade mycket åt.  Fogdös farsa blev inte tokig en enda gång under kvällen och ingen gång sade någon något om att det var bättre förr. Det var fan ljummet också ända in i natten. Fogdös farsa fick hängande ögon och efter ett tag försvann han och Julia ut i skogen och när dom kom tillbaka såg Fogdös farsa ut som att han hade skjutit tio älgar under ett enda pass.

Jag vaknade nästa morgon, som man gör.
- Du är glad som är ung du, sa farsan som hade en blykeps.
- Ungdomen går snabbt förbi, sa morsan. Hon spinade ut genom fönstret.
- Finns det ingen fil kvar, sa jag.
- Ta gröt unge, sa farsan.
- Fyrtiotalet ringde, dom vill ha sin frukost tillbaka, sa jag.
- Va, sa farsan.
- Äh inget, sa jag.
- När tror ni dom vaknar, sa morsan.
- Som dom höll på igår lär dom väl inte kliva upp förrän på eftermiddagen, sa farsan.
- Så fulla blev dom väl inte, sa morsan.
- Det var inte så jag menade, sa farsan.
- På så vis, sa morsan.
Nu klev Julia ut genom dörren på Tvåan. Hon gäspade men var redan fin i håret. På bordet ställde hon en ny vas med blommor, kaffe, te och bröd.
- Nybakat! skrek morsan exalterat. Hon har redan hunnit baka!
Julia la fram morgontidningen vid en tallrik och började skära upp tunna skivor av en stek.
- Älgstek på mackan, sa farsan drömskt och kollade lite på sin uppätna filtallrik med cornflakes-spår.
Sedan gick Julia in igen, stannade i ungefär två minuter och kom sedan ut med Fogdös farsa och en hel panna med äggröra.
- Äggröra! tjöt morsan.
- Äggröra, suckade farsan.
Vi väntade typ 20 minuter och sedan gick vi ut. Först var det morsans tur. Hon tog med sig en vattenkanna och låtsades vattna lite. Farsan och jag såg hur morsan hejdade sig i stegen och förvånat sa "Men gomorron!" och ändrade riktning. "Gomorron" sa Fogdös farsa. Då gick farsan också ut.
- Jo, det var inte lätt att hålla uppe huvet idag inte, sa han och kollade skämtsamt på Fogdös farsa.
- Nej, OP han vet var han tar, sa Fogdös farsa och log, vilket skrämde mig en aning.
- Sickna grejer, sa farsan.
- Ja, inte är det illa heller, sa Fogdös farsa.
Allt det här sades med pauser på någon minut emellan och under tiden hade morsan och Julia hunnit prata rätt länge om Julias släkt som fortfarande bodde kvar i något av de baltiska länderna, jag har glömt vilket. Julia sa att hon saknade dem och morsan sa att det kunde hon förstå. Morsan sa även att om någon tvingat henne att flytta tillbaka till byn där hon kommer ifrån skulle det vara under hot av döden mot hennes ende son. När hon sa det här log Julia lite vemodigt och fick en tår i ögat.
- Jag hade en son en gång, sa hon sedan. Han är död nu.
Morsan visste inte vad hon skulle säga. Det blev pinsam stämning så jag tog över.
- Vad dog han av då, sa jag.
- Han blev sjuk, sa Julia.
-  Det var som fan, sa morsan.
Jag tyckte det var synd att Julias son dött. Det hade varit kul att se hur Fogdö hade reagerat på att få en brorsa.
- Men nu är du här, sa jag.
- Vill du följa med in till stan idag? sa morsan. Det har öppnat en ny butik som verkar bra. Gina Tricot.

På kvällen kom morsan och Julia tillbaka och morsan var helt rosig om kinderna. Hon hade köpt kläder för flera tusen och enligt utsago gav hon fan i vad vi tyckte om saken. Kläderna var i färger som rosa och orange.
- Du ser ut som en påskkärring, sa farsan gulligt.
- Äh, sa morsan och berättade att Julia och hon varit på matiné och att hela Fogdös familj skulle komma på middag hos oss i morgon och att hon hade köpt lövbiff.

Hela huset var engagerat i lövbiffens tillagande. Farsan som steker allt kött i vårt hus la extra mycket smör i stekpannan och tillverkade tillräckligt mycket sky för att fylla ett badkar. Morsan kokade potatis och stekte den efteråt i olika kryddor. Jag skar sallad och gurka i småbitar.
- Borde vi inte åka någonstans, sa morsan.
- Åka någonstans, sa farsan. Var skulle vi åka?
- Tja, jag vet inte, sa morsan. Italien, kanske?
- Italien, sa farsan. Vad skulle vi där och göra.
- Jag vet inte. sa morsan. Se oss kring.
- Se oss kring? sa farsan dumt.
- Det finns faktiskt en hel värld därute, sa morsan.
Farsan vände på biffarna en gång till.
- Jag tänker i alla fall gå en kurs, sa morsan.

Jag sammanfattade i huvet. Till hösten skulle jag flytta och börja gymnasiet, ha en egen lägenhet och bo själv. Under tiden skulle morsan gå en kurs och sedan skulle alla kanske till Italien. Fogdös farsa hade börjat le och Julia hade köpt en ny tröja åt Fogdö som gjorde att han såg lite smalare ut.
Jag ryckte på axlarna.
Tjuuuuu, blåste granarna.
Jag skrev ett sms till en tjej i min klass. Vete fan vad som for i mig.

Dom kom vid sjusnåret och klev in i farstun utan att knacka.
- Vart är Julia, sa morsan.
Det vart tyst.
- Hon åkte i morse, sa Fogdö sedan. Hon tyckte det var för litet här.
- Kvinnfolk, sa Fogdös farsa. Han såg arg ut igen.
- Jaha, sa morsan. Ja, kom in ändå. Antar jag.

Annika Norlin, född 1977 i Östersund, gör musik under artistnamnen Hello Saferide (på engelska) och Säkert! (på svenska). Innan musikkarriären programledare för radioprogrammen P3 Pop och Morgonpasset i Sveriges Radio, samt journalist på bland annat Länstidningen i Östersund, Östersunds-Posten och Aftonbladet. Har, förutom Novellpriset, vunnit ett gäng stipendiat och grammisar. Foto: Sandra Löw Fler artiklar av och om Annika Norlin.

Illustrationen har Frida Allberg, född 1982, gjort. Hon är bosatt i Umeå, och verksam som illustratör. Driver även Väx upp!, företaget som gör det möjligt att månadsvis prenumerara på rättvisemärkta, ekologiska och unika barn-T-shirts - en slags konfektionens svar på rustikt hemlagad mat.