Förra årets vinnare av Umeås Novelltävling Hanna Hindriks bygger vidare på sitt författarskap med en nyskriven novell.

---

Simma fjäril.
Hanna Hindriks

En gång i veckan försöker hon hinna gå till simhallen. Oftare på våren och försommaren än på vintern men en gång i veckan försöker hon hinna gå. Hon har en tygpåse med badkläder och den luktar klor och utspillt schampo. Hon tvättar den emellanåt men den luktar likväl av badhus och trycket är blekt och otydligt. Oftast cyklar hon. Ibland går hon. Nedför backen förbi bageriet färdas hon och två övergångsställen passerar hon och när snön smälter blir det en hemsk massa vatten som rinner upp på trottoaren och står man för nära så stänker det från bilarna.

 

Hon går förbi en skola och kommer hon klockan tio, vilket hon ofta gör, så får hon höra klockan ringa och se alla barnen springa in alla utom några som inte springer, alla förutom de som släpar efter och som går där mot dörrarna utan att brådskas och hon ser dem släpa sina fötter i långsamma steg och klockan slutar ringa och genom fönstren ser hon eleverna som börjar sätta sig och lärarna som kommer in efter pausen och hon ser hur undervisningen börjar men fortfarande går någon på skolgården och släpar sina skor och sparkar i gruset och snön utan att alls brådskas.

 

Och förbi ICA går hon och där handlar hon ibland och från ICA är det inte långt till badhuset och hon är framme snart och hon har ett kort så hon behöver inte betala varje gång. Hon simmar alltid på morgonen och baddräkten är blå och lite stor. Hon flätar alltid håret och blöter inte gärna huvudet. Alltid glasögon. Långsamt simmar hon till en början och sedan snabbare och hon mäter på den stora klockan och hon räknar längder och simmar aldrig mindre än 50.

 

Hon känner igen folk. Hela badhuset vimlar av tysta överenskommelser och glansigt tyg. Personal i shorts och skyltar fulla av information om var man får och inte får. Sol på krusig vattenyta, immiga solkiga fönster och den otäcka känslan av smuts och acceptans för smuts. Och det där ljudet, det där speciella ljudet av fläktar och rörelser i vatten och ekande pratande människor, det höga taket och allt kakel och någonstans en radio. Lukten och värmen slår emot henne men hon är beredd. På kylan också och på personal i shorts. 

 

Hon simmar med kontroll för hon har gjort övningar. Vattenyta ovan och under och hon andas i takt och rytmiskt rör hon sig genom bassäng fram och tillbaka och hon är stark och hon gör sig så lång hon bara kan. Simmar förbi folk om hon måste men oftast måste hon inte oftast är hon ensam i sin bana och kan simma obehindrat utan begränsning. Klassisk musik simmar hon till och kanske något från en musikal? och hon försöker identifiera instrumenten skilja dem från varandra men det är svårt. Bröstsim, ryggsim, frisim, piano, fiol.

 

Efter en stund glömmer hon att hon simmar. Gör rörelse på rörelse och någonstans ett medvetande om tid som hon inte märker av och hon avslutar alltid på rygg. Ställer sig mot kanten, sträcker ut musklerna. Börjar med vaderna. Tittar sig omkring. Det här badhuset har sett likadant ut i trettio år. Då och då kommer en ny attraktion för barn men oftast inget nytt, oftast bara samma gamla bruna kakel på golvet samma immiga fönster samma vita som väggar samma gamla shorts. Sätter händerna mot kaklet och vrider kroppen ifrån. I serveringen jobbar en kvinna som bodde i huset brevid henne då hon var liten. Hon brukade leka med hennes son och när hon tittar på henne känner hon lukten av kokos i näsan för hon luktade så. Mammorna luktade så på den tiden som varm kokos i varm sol. Och som rök. Alla de andra mammorna samlades hemma hos henne på dagarna för man fick röka inomhus där och de stod under fläkten och skrattade och barnen sprang in och ut och tog glasspinnar ur frysen och mammorna sa Okej då och de stod där på dagarna men de gick alltid hem framåt fyra för att laga middag och sen kom de inte mer, på kvällen kom de aldrig för då behövdes de på andra håll men kvinnan på serveringen levde ensam och på kvällarna behövdes inte hon på annat håll och inte hennes fläkt.

 

Hon lägger handen på huvudet och tittar mot botten. Ser sina ben genom vattnet ser de bleka vinterbenen och de trötta hårda fötterna. Drar upp axlarna mot öronen och om igen och sedan går hon. Tar sin blå handduk men torkar sig inte skakar bara på huvudet, skakar ur vatten ur öronen och öppnar dörren till duschrummet. Nakna kroppar i strålar av vatten och hon hälsar på flera för de har setts förr. Det är ingen stor simhall och inget stort samhälle och man stöter på varandra. I bassäng, dusch, bastu, omklädningsrum, ibland på stan, i mataffär, skoaffär, liten butik, det är på det viset man får vänner när man behöver och ibland slår det henne när hon träffar dem att hon vet precis hur de ser ut utan kläder.

 

Hon tar av sin baddräkt och sköljer ur den, hänger den över duschen löser upp flätan och slår på vattnet. Runt henne pratar de och hon lyssnar och driver tid och schampo och tvål och prat och nakna kroppar överallt hela tiden dessa nakna kroppar.

 

• - Gick det bra?
• - Jo, men jag har varit förkyld och inte simmat på ett tag och det känns ju. Men nu är det skönt.
• - Ja, det är konstigt att man glömmer hur skönt det är, att det ska ta emot så mycket innan. Jag försöker alltid ursäkta bort och komma undan.
• - Jo, man kan tycka att man borde komma ihåg.

 

Hon tar sin handduk och går in i bastun. Sätter sig längst ned sätter sig framför alla andra, minst fem är de och hon hälsar på dem och ler och en av dem är en arbetskamrat och en annan någons syster. De talar och hon sitter med ryggen mot alla rödsvettiga halsar och pannor och bröst och de talar högt och skrattar och i skratten så rör de sig bakåt och framåt och de talar alltid om mat och om kroppar och det blir alltid så efter ett tag att hon kan inte längre urskilja rösterna, inte längre koppla röst till naken kropp till person. Då hör hon inte mänskliga röster bara djurläten. Bara kanon. Som fåglar fast ändå inte. Om önskemål och farhågor gällande kroppar pratar de och de pratar alltid om sig själva och priset för tiden och för barnen och konsekvenser av åldrande. Svällande kroppar, värkande kroppar pratar de och de pratar alltid förändring.

 

Längst bak sitter en kvinna med rött hår som brukade jobba i receptionen på kommunhuset men vad hon gör nu är inte riktigt klart.

 

• - Jag älskar mina barn men nog har de lämnat spår alla gånger. Jag brukade ha jävligt snygga bröst.

 

Hon kupar händerna över och hon tar tag i brösten och lyfter upp dem och släpper ned och de slår ned i magen med ett klaff och ljudet får dem alla att skratta och vissa lutar huvudet bakåt i skratt, andra framåt.

 

• - Där behövs inga penntester inte.

 

Vissa bakåt, andra framåt.

 

• - Nej du.

 

Ibland är de roliga på riktigt och då skrattar hon. Om hon hör.

 

• - Du har tur du som har kroppen i behåll.

 

En hand på hennes axel får henne att rycka till och hon vänder sig om och alla tittar på henne och det skulle vara lättare i just denna stund om hon kunde bära pennor under brösten och de tittar på henne och hon skrattar lite på utsidan och vänder sig om igen.

 

• - Hur gammal är du?

 

Hon svarar rakt ut i luften

• - 44
• - Och har en kropp som en 25-åring. Du kan skatta dig lycklig du.

 

Kvinnan med det röda håret suckar djupt och kliver ned från sin plats för att hälla mer vatten på stenarna. Tre gånger öser hon på och någon säger Nu räcker det och hon häller en halv skopa till.

 

• - 74 000 kostar det att fixa den här magen, säger hon och blickar nedåt. Jag har kollat upp det. Man åker till Östeuropa och så får man semester också.

 

Hon sätter sig på sin plats igen.

 

• - Äh, vad är det för mening med det? På allvar?

 

Bredvid det röda håret sitter någons syster.

 

• - Jag kan ändå känna att fan, jag kanske inte har en modellkropp och jag kanske inte ser ut som en 25-åring men jag är inte heller 25. nu är jag 41 och jag har tre barn och jag är stolt över att min kropp har burit dem. Det är så det ska vara. Det är så här det är meningen att man ska se ut efter tre ungar.
• - Ja, man skulle väl ha struntat i ungarna om det var så viktigt.

 

Fåglar som skrattar. Badhusfåglar som aldrig flyger söderut. Stannar.

 

• - Det är ju en fantastisk känsla ändå att ha den där möjligheten.
• - Vad då?
• - Att ha något som växer inuti en.
• - Jo, det är ju inte alla som kan och nu skaffar ju folk barn så sent och vissa missar ju helt och hållet.

 

Året om och april och maj och juni. Fåglar som nickar med sina fågelhuvuden och pickar med sina näbbar i jakt på mask.

 

• - Ja, men inte fan är det så kul att vara gravid. Jag kräktes i sex månader och inte bara på morgnarna, det kan du ju vara glad att du sluppit.

 

Ny hand, samma axel.

 

Rotar runt i jorden i det som är levande och förvirrar och ställer till med oreda. Feta duvor med stora bröst och svarta kråkor med vassa näbbar och hackspettar som hackar hål i ens trumhinna så att vätska rinner ut.

 

• - Jag tycker ändå det är fantastiskt. Jag skulle tycka det vore konstigt att inte ha provat det, att inte veta hur det känns. Även om det inte är så kul jämt. Jag tycker man ska vara glad och stolt över det.

 

Hittar mask och biter den itu. Maskinnehåll över golv och sörja av daggmask och vattenpöl blandat med klor och schampo och längtan och sorg.

 

Hon slänger upp dörren och går ut. Ställer sig i duschen tar mer tvål och mer schampo och nya människor och nytt prat och mer tvål över magen och rumpan och höfterna och det sades henne att det skulle bli svårt med så smala höfter. Det sades att kvinnorna i deras släkt är byggda så och de går aldrig någonsin över tiden och de får nästan bara flickor. Hon torkar kroppen och virar handduken runt håret, tar nyckeln från fotleden och går mot skåpen. Huden i ansiktet stramar och hon smörjer med hudcreme och när hon satt i undersökningsrum och kände liv rinna ur henne om och om och om igen sades det henne att man inte riktigt kan hitta en exakt anledning men hur kan något som längtar så bara stöta bort?

 

Strumporna kärvar mot den fuktiga huden och hon struntar i att torka håret. Tar bara på kläderna och går ut och det kommer att frysa men det får det göra och hon slänger ned baddräkten och handduken och de smutsiga trosorna och schampot och hon stänger dörren och tar sin tiokrona och går ut. Låser upp sin cykel och går ut från parkeringen. På skolan har barnen rast igen och det går inte att urskilja släparna från barnen som springer när klockan ringer och det går inte att urskilja maskar i ett virrvarr av fåglar.

 

Men det är så att fåglar skall äta maskar för fåglar skall inte äta gammalt bröd och torra smulor för det får deras magar att svälla men om det är en farmor som tar sina barnbarn hon inte får träffa så ofta på utflykt så kan det vara okej, då kan gamla bullar gå bra ihop med fåglars magar.

 

Men maskar är det som gör att fåglar överlever och det är hon som är masken och nu är det så och aldrig berättar hon för någon.

 

Att hon vet exakt hur det känns.

 

Texten har tidigare publicerats i Provins 1:2011

---

	Hanna Hindriks, född 1978, är bosatt i Kassjö utanför Umeå. 2010 vann hon Umeås Novellpris. Hon har tidigare publicerat sig i fanzine som Amazon, och i Riksteaterns Nya text 2009. Fler artiklar av och om Hanna Hindriks.