Alla behöver vi ha en plats där vi känner oss trygga. Och det var inte bättre förr!
Agneta Sjöberg
Agneta Sjöberg
Jag heter Pieter. Jag är tolv år. På gården där jag bor med min mamma och pappa och lillasyster finns också en liten ladugård. I den finns två kor och tre getter och några hönor. Det är mitt arbete att sköta om dessa djur. Mor och far är lite sjukliga av sig och måste vila ofta på dagarna. Jag ger djuren mat, städar deras bås och mjölkar dem, varje dag. Det är skönt att vara med djuren. Så tyst och lugnt och ingen som bråkar och skriker.
Så är det inte inne i huset. Där är det alltid livat utom när mina föräldrar vilar. Min lillasyster brukar grina mycket. Det är nog för att hon inte kan vara ute i ladugården med djuren, så som jag är. Hon, Lisen, har ett fel i benen, så hon kan inte gå riktigt. När hon föddes var hon alldeles riktig men sedan blev hon sjuk i benen. Det var efter det som ljudet inne i huset blev högre och högre. Ljudet av röster som skrek. Dunsar och skrammel av porslin. Lillasyster som gråter. Från morgon till kväll.
Lisen är alltid så rädd av sig. Tycker inte om när mor och far dansar med varandra. Hon blir lugn när de somnar med kläderna på, huller om buller, fast det är mitt på dagen. Sådana gånger hälsar jag på hos tant Ethel. Hon bor en bit ifrån vårt hus. Hon är vår granne fast det är lika långt till henne som till skolan, fast man måste gå åt andra hållet. Hos henne får jag alltid kaffe med mjölk i. Det är så skönt att sitta i hennes lilla kök och prata och mumsa på bullar medan det knakar och knäpper i vedspisen och man blir varm och skön i hela kroppen. Kaffet känns mjukt och varmt, nästan som mulen på kalven därhemma. I magen blir det lugnt.
Kom hit du, pojke lille, när det blir för stökigt där hemma, säger hon och jag nickar till svar och försöker le med munnen full av bullar.
Detta är nog det närmaste himlen man kan komma, tänker jag och fyller munnen med kaffe och mjölk.
Första gången jag gömde mig i brunnen, var en eftermiddag. Jag hade varit hos tant Ethel och var på väg hem när jag såg min far irra omkring ute på gårdsplanen med en yxa i handen. Solen blänkte i yxan. Den var blank och fin för jag hade slipat den. Det gick bättre att spänta veden om yxan var vass. Det hade morfar lärt mig. Morfar... åh, vad jag saknade honom... Allt detta hann jag tänka innan det slog mig att far inte brukade hugga ved. Det var mitt arbete fast det ibland var alldeles för tungt med de stora björkklabbarna.
Han vinglade hit och dit och sa konstiga saker. Jag vände om och gick innan han fick syn på mig och jag rusade så fort jag kunde bort mot tant Ethel igen. Hjärtat slog hårt i bröstet på mig och jag fick mjälthugg. När jag stannade till för att få åt mig andan upptäckte jag en stig in i skogen. Den hade jag aldrig gått på. Jag sprang in där och kom fram till ett öde hus. Dörren var öppen och jag gick in för att se om där fanns något spännande. Det knarrade om den gamla dörren och överallt såg jag muslortar. Det luktade instängt och gamla kläder. På övervåningen fanns några gamla sängbottnar och tomlådor med damm och gamla tidningar i botten. Nere i köket fanns ett bord med tre ben och en pall, som faktiskt höll att sitta på och en sotig vedspis med en rostig stekpanna.
Ute på gårdsplanen fanns en brunn. I en kedja satt en hink och när jag lyfte på brunnslocket och kikade ner kunde jag inte se något vatten. Jag provade att kasta en sten men inte ett endaste "plopp" kunde höras. Brunnen var helt enkelt tom på vatten. Jag hävde mig över kanten och började klättra ner i mörkret. Det fanns utskjutande stenar och ibland håligheter som gjorde det enkelt att klättra och eftersom allt var så torrt var inte någonting halt eller slipprigt. På botten låg det mest stenar och grus och jag petade undan de största stenarna med foten och satt mig att vila. När jag tittade uppåt såg jag en rundel av ljus och konstigt nog var det inte otäckt att sitta så djupt nere i marken. Det gick lika lätt att klättra upp ur brunnen och jag bestämde mig direkt för att detta skulle få bli min alldeles egen lilla koja. Ingen skulle någonsin få veta att den fanns. Inte ens lillasyster.
När jag kom hem hade alla somnat och på bordet stod en tallrik gröt. Den var kall och seg men jag åt ändå upp den innan jag gick ut till djuren. Fast tiden var långt liden på kvällen så kände jag mig inte trött utan bara uppspelt över att ha hittat ett eget ställe. Jag avslutade bestyren i ladugården och smög tyst in i huset igen och la mig och sov.
Så här fortsatte sommaren och sommarlovet. Jag steg upp tidigt för att sköta djuren och skyndade sedan iväg till min brunn, innan far skulle sätta mig i arbete igen. Med en ljusstump och en ask tändstickor hade jag nu fått riktigt mysigt i min koja. Det var så skönt att sitta där alldeles för sig själv utan att någon störde. Jag stannade tills det började mörkna lite och jag kunde vara säker på att mina föräldrar hade somnat. Då tassade jag hemåt, gjorde lagården i ordning och la mig sen för några timmars sömn. Jag visste innerst inne att det snart skulle vara slut på mina dagar i friheten men valde ändå att blunda för detta och istället njuta av stunden. Jag önskade att jag någon gång skulle kunna visa Lisen mitt hemliga ställe men visste att jag inte skulle klara av att bära henne dit.
Sommaren gick mot sitt slut och med denna även sommarlovet. Det var åter dags att samlas i byskolan med de andra, från byarna runt omkring. Vi var nu alla i åldern för att kallas halv-vuxingar, det vill säga, 13 - åringar. Jag hade vuxit rejält under sommaren och mina kläder var både för trånga och för korta i ben och ärmar. Jag brydde mig inte så mycket men en del tisslade väldigt mycket när de tittade på mig och lärarinnan antecknade något i sin bok. Hade jag böjt mig fram och läst över hennes axel, hade jag kunnat se: "Pojken far illa". Något sådant vågade jag inte göra, utan stod snällt och väntade.
Lärarinnan ville prata med mig efter skoldagens slut och jag stannade kvar. Hon frågade om mina föräldrar och om min syster och hur sommaren hade varit. Jo, den hade varit bra, mina föräldrar var alltid glada och jag hälsade gärna på hos min granne Ethel, kunde jag berätta för henne och hon fortsatte anteckna i sin bok. Innan hon släppte iväg mig fick jag följa henne upp i lärarbostaden. Hon började plocka i en kista med kläder och hon envisades med att ge mig ett par byxor och en skjorta efter sin döde son. Jag kunde inte annat än tacka och ta emot. Äntligen hade jag ett par byxor som räckte ner till fötterna och som inte stramade i grenen. Skjortan räckte ner över ändan och ärmarna fick jag vika upp ett par varv. Det gjorde inget. Jag skulle kunna växa i kläderna och inte behöva bli betittad av de andra ungarna på skolan. Jag hade nog inte väntat att far skulle bli så arg eller att mor skulle grina och skrika som hon gjorde. Jag hade ju bara fått ärva lite kläder...
Fattar du inte vad du har gjort, skrek de och jag kunde inte svara.
Jag förstod faktiskt inte vad de menade. Jag förstod inte varför de måste bli så upprörda för lite kläder. Jag skyndade mig ut och sprang allt vad jag orkade . Tårarna rann nerför mina kinder och jag skrek och förbannade min lärarinna som gjort att det blivit så här konstigt. Jag sprang fram till brunnen och skyndade mig ner. Ner till min trygghet. Ner till mitt alldeles egna rum. Men, någon ville mig illa, hela denna dag! De alldeles för långa byxorna gjorde det omöjligt att smidigt klättra ner och jag snavade och föll med huvudet neråt. Jag kasade längs brunnens knaggliga väggar och fastnade med ena benet i vinkel uppåt. En skarp smärta strålade i min högra höft och jag kände att jag snart skulle förlora medvetandet. Hur jag än försökte så satt jag fast. Fastkilad i min älskade brunn utan möjlighet att ta mig upp eller ner. Värken i benet ökade och snart blev allting svart...
När jag vaknade upp igen visste jag först inte vart jag var någonstans. Jag såg inget ljus, kylan rann efter min rygg och trycket i huvudet var fruktansvärt. Snart tog smärtan i höften över och jag insåg att jag nog skulle dö här i brunnen, om ingen hittade mig. Jag snörvlade och grinade och försökte att vända mig i den trånga brunnen men det gick inte...
I skolan undrade de varför jag inte kom och lärarinnan beslöt sig för att göra ett hembesök. Det var detta som mina föräldrar bävade över. Att få besök av snokande kärringar var inget de var intresserade av. Men, pojken hade nu varit borta i sex dagar och kanske hade det ändå hänt honom något, det kunde far, mor och lärarinnan komma överens om. Alla i byn satte igång att leta efter mig. De gick genom skogar, över fält och sökte igenom lador, källare och uthus. Ingenstans kunde de hitta mig. Lillasyster grinade ännu mera och det var nog det som fick lärarinnan att prata med barnavårdsnämnden.
Nu hände allt i en rasande fart. Lisen fick bo hos prästfamiljen och mor och far fick ta sig i kragen och sluta supa. I ladugården råmade djuren efter mig, men jag kunde inte hjälpa dem... Jag ser dem alla här uppifrån och jag är glad att ett par för stora byxor gjorde att Lisen äntligen fått ett drägligt liv. När de äntligen hittade mig hade jag för länge sedan lämnat brunnen. Inga smärtor mera, ingen hunger och ingen törst utan bara ett lugnt, skönt och stillsamt liv tillsammans med min käre morfar...
|
Agneta Sjöberg, lärare i svenska och so-ämnena, historia, religion, samhällskunskap och geografi, på högstadiet. Har läst och slukat böcker hela mitt liv. Har skrivit i alla dess former sedan jag var liten flicka men aldrig för någon publik. I fjol tog jag mod till mig och anmälde mig till Kreativt skrivande på Mittuniversitetet och har nu bestämt mig för att fortsätta på den vägen. Novellen är skriven utifrån uppgiften: jag-perspektiv samt att det ska finnas ett problem som inte kan skrivas ut direkt utan bara anas mellan raderna. |
|
J.Ö.R.NPeo Rsk illustrerar i ord en betydelsefull plats i norrländsk litteratur. Läs mer... |
Morgon
En ny dag randas, och människor är på väg till jobbet. Maria Hambergs novell skildrar stämningen en tidig morgon när de anställda anländer till sin arbetsplats. Novellen ingår i novellsamlingen "På väg till natten".
Studenten
Frihet är det bästa ting. Eller?
Ett misslyckat rekordförsök - Skröna från Myssjönäset
Man måste inledningsvis betona att allt i denna historia är ett rent påhitt. Eventuella likheter med verkliga nu levande eller döda personer är en ren tillfällighet och ingenting annat. Känsliga lyssnare varnas, texten innehåller både ond bråd död, anspelningar på sex och rena äckligheter.
Vadstena – Hernösand: Fraktgods 500 kg
Döda ting kan ibland ha mycket att berätta om livet. Här en släkthistoria i novellform berättad av en matsalsmöbel.
Må vi försöka möta vardagslivets svårigheter med glatt mod och förtröstan. Må vi ej förtröttas. - om Sandvikens husmoderförening
Texten om Sandvikens Husmodersförening är ett utdrag ur en bok om kvinnornas liv i bruksorten Sandviken som just nu skrivs utav författarna Anna Jörgensdotter, Carolina Thorell och Helene Rådberg. Boken kommer att ges ut i samband med Sandviks 150-årsjubileum våren/sommaren 2012.
Sjösänkningar
En nyskriven diktsvit av Adam Öhman.
Brodsky besöker Bjästa
Mig veterligt har Joseph Brodsky aldrig varit i Bjästa utanför Örnsköldsvik. Och ändå har han det, två gånger om.
Far ror
Lilian Permes novell "Far ror" vann tredjepriset i Norrländska litteratursällskapets novelltävling på temat "Öar"
Paret på stranden
Hur mycket betyder våra minnen för den verklighet vi lever i idag? Kan man bara fortsätta där det slutade en gång i tiden, eller är det bättre at bara nöja sig med minnet av det som en gång var?
Huldra
Ett stycke ur En berättelse om Loka
Brunnen
Alla behöver vi ha en plats där vi känner oss trygga. Och det var inte bättre förr!
Simma fjäril.
Förra årets vinnare av Umeås Novelltävling Hanna Hindriks bygger vidare på sitt författarskap med en nyskriven novell.
Blå timmar
Nio dikter av Mattias Lundmark.
Kristina Wallbing - Tre dikter
Norrländsk dikt från Boden, skriven av Kristina Wallbing.
Illustrerad mikrohaiku
Här några små försök från vårt pågående bokprojekt med illustrerade haiku-liknande dikter, skrivna av William Males och illustrerade av Elin Forssell.
Charles Sandström: Två dikter
Ett par dikter av en glad pensionär som skriver poesi, och ibland också prosa.
Kenneth Bondroit: Dikter
Från förskingringen kommer tre dikter författade av en norrländsk broder.
Tintin Larsson: Provins, Prosa, Prokreation
Debutanten Tintin Larsson bjuder eProvinsläsare en serie specialskrivna prosateckningar målade mot en litteratur- och kulturhistorisk fond. Under rubriken "Provins, Prosa, Prokreation" samlas en handfull texter som på olika vis har den norrländska erfarenheten i fokus.
Carl Åkerlund: Dikter
Från förskingringen inkommer den umefödde skribenten Carl Åkerlund med två dikter. Exklusivt för eProvins.
Ola Nilsson: Ur Hundarna
Sju författare inom skilda genrer var nominerade, men det var Ola Nilsson som tilldelades Norrlands litteraturpris för 2010. I samråd med eProvins redaktör har ett kapitel ur Nilssons senaste roman Hundarna friställts för de som är nyfikna på att provsmaka hans knappa men knivskarpa prosaskild
Leif Larsson: Dagen då allt var bra
Från de norrbottniska trakterna kring Råneå kommer den mångbottnade novellen Dagen då allt var bra. Texten ingår i den allt för sällan uppmärksammade författaren Leif Larssons samling Jag fick heta Anders.
Mattias Lundmark: 9 dikter
Att årets debutantutbud är bättre än det i blåbärsskogen, det kommer vi märka i höstens bokutgivning, från såväl de små som de stora förlagen. eProvins svarar upp med publicera ännu en stilsäker debuterande lyriker.
Ingrid Coelho: Förbi
Ingrid Coelho är ett förhållandevis nytt namn för den norrländska publiken. Den Luleåbaserade författare har tidigare publicerat noveller och artiklar för tidningar söderöver. Detta är en till tonen och för sammanhanget fräsch novell, helt och hållet författad för eProvins räkning.
Magnus Norberg: Dikter
Från Piteå kom en packe dikter med tillsynes enkla anspråk. Det svåra i mänskliga relationer är dock inte samtalen mellan människorna, utan den inre dialogen. Avsändaren, Magnus Norberg, får berätta vidare.
Erik Kuoksu: Isän ääni
Erik Kouksus skräck- och fantasynoveller röjer inte sällan upphovsmannens starka anknytning till hemtrakterna kring Jukkasjärvi. Novellen som eProvins här har nöjet att presentera är inget undantag. Den är enligt författaren själv något av det bättre han skrivit, samtidigt har den funnits allt
Pernilla Berglund: Dikter ur "Åter"
Pernilla Berglund är dubbelt aktuell under april. Dels medverkar hon i det senaste numret av 10-tal, dels här i eProvins. Följande dikter är hämtade ur den längre sviten Åter som hittills bara presenterats för en lyssnande publik. Hennes minimalistiska lyrik hämtar sin kraft och skärpa ur ett
Hanna Widman: Om hjärnans önskemål del I – IV
Poeten Hanna Widmans fansin firar 10 år med Diagnos - beroende nyhetstidning för hela sjukvården! I ett helt decennium har hon oförtrutet klipp, klistrat skrivit och spritt sin cut-up-poesi. Man har kunnat finna den på bibliotek, caféer och i väntrum. Stora delar av stoffet i de kopierade häf
Hanna Hindriks: Hjortronskor
Under Littfesten 2010 vann Hanna Hindriks novellpriset med sin berättelse Hjortronskor. Motiveringen löd "För att den förenar lätthet och täthet i en rytmisk prosastil som i sin konstfärdiga uppbyggnad förmedlar observationer där den mänskliga belägenheten visas fram i ett ljus lika hårt och b
Åsa Boström: Ur "Namngiven"
För de allra flesta är Åsa Boström en ny bekantskap. Ifall inte det senaste numret av Lyrikvännen, där hon figurerar med en annan diktsvit, kommit ut när detta publiceras så är hon rent av en debutant. Dikterna som eProvins bjuder är hämtade ur den ännu outgivna samligen Namngiven. Det är en
Elin Ruuth: ur "Fara vill"
Jag har svårt att föreställa mig att någon börjar läsa på Elin Ruuths Fara vill och sedan inte avslutar den. Denna knappa och koncentrerade håller en på helspänn. Man plöjer den på en knapp timme, och detta beror inte så mycket på omfånget som på det öppna och rena språket. Huru vida Fara vill
Annika Norlin: Balthoran
Med novellen Balthoran blev Annika Norlin en av andrapristagare till årets novellpris. Det var såklart sensationellt att en etablerad låtskrivare och artist dolde sig bakom den anonymt inskickade novellen, men med historian i hand mindre överraskande. Norlins berättelse är besläktad med hennes



