Alla behöver vi ha en plats där vi känner oss trygga. Och det var inte bättre förr!

Agneta Sjöberg

Jag heter Pieter. Jag är tolv år. På gården där jag bor med min mamma och pappa och lillasyster finns också en liten ladugård. I den finns två kor och tre getter och några hönor. Det är mitt arbete att sköta om dessa djur. Mor och far är lite sjukliga av sig och måste vila ofta på dagarna. Jag ger djuren mat, städar deras bås och mjölkar dem, varje dag. Det är skönt att vara med djuren. Så tyst och lugnt och ingen som bråkar och skriker.

Så är det inte inne i huset. Där är det alltid livat utom när mina föräldrar vilar. Min lillasyster brukar grina mycket. Det är nog för att hon inte kan vara ute i ladugården med djuren, så som jag är. Hon, Lisen, har ett fel i benen, så hon kan inte gå riktigt. När hon föddes var hon alldeles riktig men sedan blev hon sjuk i benen. Det var efter det som ljudet inne i huset blev högre och högre. Ljudet av röster som skrek. Dunsar och skrammel av porslin. Lillasyster som gråter. Från morgon till kväll.

Lisen är alltid så rädd av sig. Tycker inte om när mor och far dansar med varandra. Hon blir lugn när de somnar med kläderna på, huller om buller, fast det är mitt på dagen. Sådana gånger hälsar jag på hos tant Ethel. Hon bor en bit ifrån vårt hus. Hon är vår granne fast det är lika långt till henne som till skolan, fast man måste gå åt andra hållet. Hos henne får jag alltid kaffe med mjölk i. Det är så skönt att sitta i hennes lilla kök och prata och mumsa på bullar medan det knakar och knäpper i vedspisen och man blir varm och skön i hela kroppen. Kaffet känns mjukt och varmt, nästan som mulen på kalven därhemma. I magen blir det lugnt.

Kom hit du, pojke lille, när det blir för stökigt där hemma, säger hon och jag nickar till svar och försöker le med munnen full av bullar.

Detta är nog det närmaste himlen man kan komma, tänker jag och fyller munnen med kaffe och mjölk.

Första gången jag gömde mig i brunnen, var en eftermiddag. Jag hade varit hos tant Ethel och var på väg hem när jag såg min far irra omkring ute på gårdsplanen med en yxa i handen. Solen blänkte i yxan. Den var blank och fin för jag hade slipat den. Det gick bättre att spänta veden om yxan var vass. Det hade morfar lärt mig. Morfar... åh, vad jag saknade honom... Allt detta hann jag tänka innan det slog mig att far inte brukade hugga ved. Det var mitt arbete fast det ibland var alldeles för tungt med de stora björkklabbarna.

Han vinglade hit och dit och sa konstiga saker. Jag vände om och gick innan han fick syn på mig och jag rusade så fort jag kunde bort mot tant Ethel igen. Hjärtat slog hårt i bröstet på mig och jag fick mjälthugg. När jag stannade till för att få åt mig andan upptäckte jag en stig in i skogen. Den hade jag aldrig gått på. Jag sprang in där och kom fram till ett öde hus. Dörren var öppen och jag gick in för att se om där fanns något spännande. Det knarrade om den gamla dörren och överallt såg jag muslortar. Det luktade instängt och gamla kläder. På övervåningen fanns några gamla sängbottnar och tomlådor med damm och gamla tidningar i botten. Nere i köket fanns ett bord med tre ben och en pall, som faktiskt höll att sitta på och en sotig vedspis med en rostig stekpanna.

Ute på gårdsplanen fanns en brunn. I en kedja satt en hink och när jag lyfte på brunnslocket och kikade ner kunde jag inte se något vatten. Jag provade att kasta en sten men inte ett endaste "plopp" kunde höras. Brunnen var helt enkelt tom på vatten. Jag hävde mig över kanten och började klättra ner i mörkret. Det fanns utskjutande stenar och ibland håligheter som gjorde det enkelt att klättra och eftersom allt var så torrt var inte någonting halt eller slipprigt. På botten låg det mest stenar och grus och jag petade undan de största stenarna med foten och satt mig att vila. När jag tittade uppåt såg jag en rundel av ljus och konstigt nog var det inte otäckt att sitta så djupt nere i marken. Det gick lika lätt att klättra upp ur brunnen och jag bestämde mig direkt för att detta skulle få bli min alldeles egen lilla koja. Ingen skulle någonsin få veta att den fanns. Inte ens lillasyster.

När jag kom hem hade alla somnat och på bordet stod en tallrik gröt. Den var kall och seg men jag åt ändå upp den innan jag gick ut till djuren. Fast tiden var långt liden på kvällen så kände jag mig inte trött utan bara uppspelt över att ha hittat ett eget ställe. Jag avslutade bestyren i ladugården och smög tyst in i huset igen och la mig och sov.

Så här fortsatte sommaren och sommarlovet. Jag steg upp tidigt för att sköta djuren och skyndade sedan iväg till min brunn, innan far skulle sätta mig i arbete igen. Med en ljusstump och en ask tändstickor hade jag nu fått riktigt mysigt i min koja. Det var så skönt att sitta där alldeles för sig själv utan att någon störde. Jag stannade tills det började mörkna lite och jag kunde vara säker på att mina föräldrar hade somnat. Då tassade jag hemåt, gjorde lagården i ordning och la mig sen för några timmars sömn. Jag visste innerst inne att det snart skulle vara slut på mina dagar i friheten men valde ändå att blunda för detta och istället njuta av stunden. Jag önskade att jag någon gång skulle kunna visa Lisen mitt hemliga ställe men visste att jag inte skulle klara av att bära henne dit.

Sommaren gick mot sitt slut och med denna även sommarlovet. Det var åter dags att samlas i byskolan med de andra, från byarna runt omkring. Vi var nu alla i åldern för att kallas halv-vuxingar, det vill säga, 13 - åringar. Jag hade vuxit rejält under sommaren och mina kläder var både för trånga och för korta i ben och ärmar. Jag brydde mig inte så mycket men en del tisslade väldigt mycket när de tittade på mig och lärarinnan antecknade något i sin bok. Hade jag böjt mig fram och läst över hennes axel, hade jag kunnat se: "Pojken far illa". Något sådant vågade jag inte göra, utan stod snällt och väntade.

Lärarinnan ville prata med mig efter skoldagens slut och jag stannade kvar. Hon frågade om mina föräldrar och om min syster och hur sommaren hade varit. Jo, den hade varit bra, mina föräldrar var alltid glada och jag hälsade gärna på hos min granne Ethel, kunde jag berätta för henne och hon fortsatte anteckna i sin bok. Innan hon släppte iväg mig fick jag följa henne upp i lärarbostaden. Hon började plocka i en kista med kläder och hon envisades med att ge mig ett par byxor och en skjorta efter sin döde son. Jag kunde inte annat än tacka och ta emot. Äntligen hade jag ett par byxor som räckte ner till fötterna och som inte stramade i grenen. Skjortan räckte ner över ändan och ärmarna fick jag vika upp ett par varv. Det gjorde inget. Jag skulle kunna växa i kläderna och inte behöva bli betittad av de andra ungarna på skolan. Jag hade nog inte väntat att far skulle bli så arg eller att mor skulle grina och skrika som hon gjorde. Jag hade ju bara fått ärva lite kläder...

Fattar du inte vad du har gjort, skrek de och jag kunde inte svara.

Jag förstod faktiskt inte vad de menade. Jag förstod inte varför de måste bli så upprörda för lite kläder. Jag skyndade mig ut och sprang allt vad jag orkade . Tårarna rann nerför mina kinder och jag skrek och förbannade min lärarinna som gjort att det blivit så här konstigt. Jag sprang fram till brunnen och skyndade mig ner. Ner till min trygghet. Ner till mitt alldeles egna rum. Men, någon ville mig illa, hela denna dag! De alldeles för långa byxorna gjorde det omöjligt att smidigt klättra ner och jag snavade och föll med huvudet neråt. Jag kasade längs brunnens knaggliga väggar och fastnade med ena benet i vinkel uppåt. En skarp smärta strålade i min högra höft och jag kände att jag snart skulle förlora medvetandet. Hur jag än försökte så satt jag fast. Fastkilad i min älskade brunn utan möjlighet att ta mig upp eller ner. Värken i benet ökade och snart blev allting svart...

När jag vaknade upp igen visste jag först inte vart jag var någonstans. Jag såg inget ljus, kylan rann efter min rygg och trycket i huvudet var fruktansvärt. Snart tog smärtan i höften över och jag insåg att jag nog skulle dö här i brunnen, om ingen hittade mig. Jag snörvlade och grinade och försökte att vända mig i den trånga brunnen men det gick inte...

I skolan undrade de varför jag inte kom och lärarinnan beslöt sig för att göra ett hembesök. Det var detta som mina föräldrar bävade över. Att få besök av snokande kärringar var inget de var intresserade av. Men, pojken hade nu varit borta i sex dagar och kanske hade det ändå hänt honom något, det kunde far, mor och lärarinnan komma överens om. Alla i byn satte igång att leta efter mig. De gick genom skogar, över fält och sökte igenom lador, källare och uthus. Ingenstans kunde de hitta mig. Lillasyster grinade ännu mera och det var nog det som fick lärarinnan att prata med barnavårdsnämnden.

Nu hände allt i en rasande fart. Lisen fick bo hos prästfamiljen och mor och far fick ta sig i kragen och sluta supa. I ladugården råmade djuren efter mig, men jag kunde inte hjälpa dem... Jag ser dem alla här uppifrån och jag är glad att ett par för stora byxor gjorde att Lisen äntligen fått ett drägligt liv. När de äntligen hittade mig hade jag för länge sedan lämnat brunnen. Inga smärtor mera, ingen hunger och ingen törst utan bara ett lugnt, skönt och stillsamt liv tillsammans med min käre morfar...