Ett stycke ur En berättelse om Loka

Elisabeth Rynell

Det är lätt att gå. Myren har frusit till under natten. Alla strån och kvistar har rimfrosten klätt i stjärnor. Nu lyser solen på dem, så vackert att Loka knappt nänns sätta ner fötterna.

Vattenpussarnas tunna isskorpa klirrar som glas. Här och där syns holmar av skog, sedan är det bara myrar som sträcker ut sig, den ena efter den andra. Loka går. Vad har hon annat att göra? Långsamt vrider sig bergen, så att de som stod i väster står i söder och de som stod i söder står i öst. Ibland dyker ett nytt berg upp ur intet, som för att förvilla. Och ett annat sjunker ljudlöst

bakom skogen.

På myrarna lever det döda och det levande dör. Gränserna suddas ut. En levande tall har en arm som är grå och blank. Allt är döende men döden själv är inte där.

Loka följer en nyckfullt utstakad led av gråa käppar. Den för henne i underliga vindlingar över myren. Plötsligt tar den bara slut. Hon återvänder till den sista käppen och spanar ut åt alla

håll. Mitt på myren står hon, i ett ingenting. Hon tar tag i käppen och rycker upp den ur marken. Svarta rötter spretar i änden. Det var ingen led. Det var de dödaste träden hon följt. Hon går länge. Inga vägar, inga leder finns att följa. Hon kommer inte fram till något. Allt är sig likt. Samma lågt stående sol, samma levande och döda träd. Långsamt kröker sig grässtråna för frosten och lägger sig i rimfrostklädda bågar över marken. Som om de bad, tänker Loka.

Då hörs ett väldigt skränande och skrikande från en gles skogsremsa en bit bort. Hon stannar till och tittar. Några fåglar rör sig orolig mellan trädkronorna. En flock lavskrikor; köxiken; skogshoror. De har många namn. Medan hon står och ser på dem, anar hon hur något annat också rör sig inne bland

träden. Mest är det rörelsen av något hon förnimmer, snabbt och skugglikt; en känsla av att inte vara ensam.

Till en början står Loka mycket stilla. När inget annat hörs och syns än lavskrikorna uppe i kronorna, närmar hon sig försiktigt myrskogen. Då anar hon det igen. En blixtsnabb rörelse mellan trädstammarna. Sedan tystnad. Ingenting. Loka springer fram till en storväxt tall som hon gömmer sig bakom. När hon kikar fram skymtar hon något, till hälften dolt bakom en björk. Något upprest, som på två ben.

Det är fortfarande ganska långt mellan dem. Men varelsen springer hukande ett träd närmare Loka. Och Loka närmar sig varelsen. Hon smyger från det ena trädet till det andra. Hon tänker inte, hon bara gör. Till sist nästan jagar de varandra, närmar sig och drar sig undan som i ett gåtfullt spel. Och tempot drivs upp. Flämtande kastar sig Loka från skydd till skydd, spejar och störtar vidare. Men den andra tycks röra sig lättare än hon, glider smidigt som en ljus skugga mellan trädstammarna, försvinner och närmar sig. Plötsligt är de mycket nära varandra. Loka ser varelsen kika fram med något som liknar ett ansikte. Och försvinna igen.

De rör sig genom gles skog, alldeles i kanten av myren. Loka flämtar allt tyngre, hon är het, hon nästan brinner. Den gäckande figuren väcker något i henne, något hon inte vet vad det är; hon rår knappt över sig själv mer, springer bara, jagar, jagas. Men så fastnar hennes ena fot i en rotslinga och hon faller handlöst på den frusna marken. Blodet strömmar ur näsan och munnen. Hon vill spy men förmår inte. Då sätter hon sig beslutsamt upp, kastar huvudet bakåt och försöker stoppa blodflödet med en flik av ärmen. Ett besynnerligt, gällt skratt skär i detsamma genom luften. Ett högt, vilt skratt som får alla fåglar att tystna och skogen att hålla andan.

Där står nu varelsen, bara en liten bit bort. Det är ett blekt ansikte, inramat av ett väldigt hår. Som en kvinnas ansikte, fast ändå inte. Den stora, halvöppna munnen flinar. Ögonen är som skarpa svärd. Tänderna tycks så stora i munnen.

Loka måste resa sig upp. Hon släpper inte kvinnovarelsen med blicken. Blodet susar i öronen, det bultar inne i huvudet. När hon äntligen kommit upp prövar hon den ömmande foten och lossar Vregga ur sitt hölje.

De vaksamma ögonen följer henne. Loka står blick stilla med den nakna kniven i högerhanden. Den underliga kvinnan rör sig ivrigt ännu lite närmare. Hennes kropp gungar rytmiskt när hon rör sig. Ur de lysande ögonen sprutar otämjd lekfullhet. Loka har aldrig förr sett ett par ögon som dessa, aldrig mött en sådan blick. Hur allt liv finns i dem nu, exakt nu i detta ögonblick. Hon erfar plötsligt sin egen tröghet, kroppens tunga obeslutsamhet, sitt väsens dubbelhet. Den där lystna vidöppna blicken som ränner som ett spjut genom luften, den där närvaron ytterst på tåspetsarna, vill krossa henne.

Det är nu bara ett par meter mellan dem. Allt i Loka piskas upp i givakt, allt hårdare nitas hon till den stora leende munnen, till blicken som vill sluka henne. Utan att hon vet hur, kastar hon sig med kniven höjd mot den andra. Hon stöter Vregga till fästet mellan kvinnodjurets bröst.

Då står med ens en varg framför henne. Hon märker det inte först, för blicken är densamma. Men det morrande lätet får henne att se på munnen, som blivit ett varggap. Kniven sitter i vargbringan och Loka drar ut den och stöter hastigt in den på nytt.

Genast försvinner vargen och nedanför på mossan ligger en orm med lyftat huvud och ett mörker i sin blick som får Loka att mista andan. I förtvivlan kastar hon sig över också ormen, sliter ut Vregga och sticker igen och igen längs hela den långa ormkroppen. Det hemska skrattet hörs åter och när Loka ser upp, står kvinnan där igen, till synes väldigare än innan.

Kvinnovarelsen sträcker sina stora, håriga händer mot Loka. Hon placerar dem på Lokas axlar, lägger dem bara där, som till vila. Och Loka är ensam. Ensam som om den andra aldrig funnits. Darrningarna går igenom henne som serier av små elektriska stötar. Hon smakar järn i munnen. På marken ligger Vregga, blodig, med hårstrån vid fästet. Bredvid den ligger en död orrhöna.

En hes, bölande gråt är allt som hörs. Loka ligger framstupa med ansiktet i den döda fågelns fjädrar. Den frusna marken vill inte öppna sig. Allt är precist och som det är. I trädkronorna ovanför sitter rödburriga köxiken och gycklar.

Tidigare publicerat i Provins 2:2011