Hur mycket betyder våra minnen för den verklighet vi lever i idag? Kan man bara fortsätta där det slutade en gång i tiden, eller är det bättre at bara nöja sig med minnet av det som en gång var?

---

Paret på stranden
Tommy Enström

Han körde ner till hamnen igen. En klar dag i september. Några karlar var redan i färd med att dra upp båtar på land och ett gäng smågrabbar cyklade runt på grusplanen framför magasinen. Han passerade kustbevakningens hus och lät gammelvolvon krypa ut på piren, bromsade långsamt och stannade sedan framför kajkanten. Han satt kvar i bilen och betraktade havet. Såg holmarna där ute. Granskogen, stränderna, en fiskebåt långt borta och vågorna som glittrade. Det var en fin dag. Han lutade sig fram över ratten en stund, sjönk sedan tillbaks i sätet och såg på den svarta luckan till handskfacket. Öppnade så handskfacket och plockade ut det svartvita fotografiet som var tummat och slitet nu. Han försökte borsta bort vad som liknade damm, för att göra bilden tydligare - en ung man och en ung kvinna på en sandstrand med havet i bakgrunden. Han håller sin vänstra arm om hennes midja. Hans mörka hår hade växt sig långt den sommaren. En vit T-shirt, shorts. Och så hon med sitt utsläppta blonda hår och klädd i en lång klänning som han hela tiden mindes som blå. De skrattar mot kameran. Vem tog den bilden, vem höll i kameran? Någon av vännerna. Han mindes inte längre vem. Barfota i vågskummet, en film från längesen.

 Han tittade upp, såg ut genom vindrutan, slängde in kortet bland allt skräp i handskfacket och smällde igen luckan. Vred sedan om nyckeln igen och startade bilen. Några måsar skrattade iväg över stenmuren och ut mot havet. Han trampade ner gaspedalen, vred om ratten och körde tillbaks in mot byn.

 

Snart växlade han ner igen, petade till blinkersen och svängde vänster in på den smala grusvägen. Den öde badstranden och viken skymtade bakom buskar och låga tallar. Han fortsatte krypköra in i skogen. Skulle längre bort, längre in.

Snart fick han syn på hennes gamla blå Peugeot som stod parkerad på vändplanen där vägen tog slut. Han stannade sin bil, stängde av motorn och tvekade ett ögonblick innan han öppnade dörren och klev ur. Han drog igen blixtlåset på läderjackan och spanade in i den täta skogen. Hittade så stigen som ledde ner mellan granarna och tallarna och strax kunde han åter se havet och nu såg han även stugan nere vid stranden. Luften var kall och en frisk vind kom och drog med sig gulnade löv ur björkarna framför stugan.

Hon var nere på stranden och plockade med något. Klädd i de blå jeansen och den stickade röda tröjan. Hon hade sitt blonda hår vackert uppsatt; vad hon gjorde med håret hade alltid verkat så enkelt och självklart. Han stannade till vid stugknuten där en tunna stod och samlade upp regnvatten. Hon gick med ryggen vänd mot honom.

 

"Rita", sa han. Hon vände sig om.

"Hej ..." sa hon och började gå upp mot honom. Hon kom fram till honom och de kramade om varann. Sedan tog hon ett steg bakåt och såg på honom.

"Du verkar trött", sa hon.

"Nej, för fan."

"Bra. Vill du ha kaffe."

"Du, vi sätter oss ett tag, i solen."

"Okej."

De satte sig på en av träbänkarna vid grillplatsen. Några förkolnade rester låg på marken mellan stenarna under det rostiga gallret. Molnen drev förbi. Man såg inga fler båtar idag.

"Det är så längesen", sa han.

"Ja", sa hon. "Det är verkligen längesen."

"Vill du att jag stannar?"

"Vi försöker glömma allt det där nu."

Vinden drog genom strandskogen.

"Har du varit ensam hela tiden?" sa han. Hon gav honom en blick.

"Hurså?"

"Jag undrade bara."

"Du är dej inte lik. Jag har väl mitt liv."

 

Det intensiva livet under den ljusa tiden, tänkte han. Sommaren som var så kort och alla nätter som skulle tas till vara ...

Inne i stugan fanns ett stort rum med en svart kamin. Där fanns ett bord och några stolar. Där fanns en köksavdelning. En pinnsoffa, en gammal byrå med böcker på och en liten teve i ett hörn. Om hon inte hade ändrat om. En sommarstuga som det gick att bo i ännu en tid.

Plastbåten låg nu uppochnervänd på några stockar med en mörkgrön presenning över. Man kunde se den mindre holmen där ute, med den skarpa granskogen som silhuett mot himlen.

 

"Jag trodde knappt att jag skulle få se dej igen", sa hon. "Var har du hållit hus?"

"I stan. På jobbet."

"Varför kommer du hit?"

"Det kan vara jävligt ensamt."

"Jävligt ensamt ..."

"Ja."

"Grabbarna då?"

"Dom har sitt. Det är höst nu."

Vinden drog genom gräset. Vågorna glittrade där ute i viken.

"Du kan inte fortsätta gömma dej såhär", sa han. "Följ med mej in till stan, så får vi reda ut allt det här."

Hon vände undan blicken, bet på sin högra hands nagelband.

"Rita för helvete! Hör du vad jag säjer."

"Håll käften", pressade hon fram. "Jag gör som jag vill nu."

 

Han vände sig bort från henne, körde ner händerna i jackfickorna, knöt nävarna och sparkade i sanden med ena gympadojjan. Det var hennes föräldrars stuga, men vad han visste så var de sällan här. Stugan började förfalla och slyet kröp allt längre in på tomten. Hennes morsa och farsa stängde in sig i lägenheten inne i stan. Ibland kunde man se gubben i sin keps sitta ute på torget med en öl. Tanten var så gott som osynlig numera. Han kunde knappt minnas hur hon såg ut, trots att han åtminstone sett henne på Domus någon gång. Ritas bröder och systrar hade åkt söderut för längesen och var aldrig hemma i norr. De hade lämnat allt. Han tänkte på sin egen familj. Ett par föräldrar som blivit sittande framför teven medan sonen tidigt gett sig iväg ut.

Han vände sig om och såg på henne igen. Tyckte plötsligt att hon såg så tunn och blek ut nu. Nu mötte hon hans blick.

 

"Jag är glad att du kom hit", sa hon. "Vill du ha kaffe."

"Jag har kört här varje dag", sa han. "Du har inte synts till."

"Kom", sa hon och reste sig. "Vi går in."

 

Han följde henne uppför trappan in i stugan. Några hårda ord, om att han inte borde prata så mycket. Samtidigt hennes vilja att mötas igen, eller vad det nu var ... Hon öppnade dörren och släppte in honom i stugan där det mesta var sig likt. Bjöd honom att sitta och han slog sig ner på en av stolarna vid det rektangulära bordet. Mindes festerna, hur de samlats här, alla gamla kompisar och några nya okända så sent som i somras; den sista sommaren. Ljusa nätter som gick över i nästa dag. Rita satte ena handen i sidan, vände ryggen åt honom, gick in i köket och tog fram en kaffepanna som hon fyllde med vatten ur kranen. Hon ställde pannan på spisplattan och vred på en av knapparna. Han såg hennes spända axlar, ville säga något.

 

"Kanske vill du att jag går", sa han nu. "Jag har bilen här uppe."

"Nej", sa hon och såg på honom igen. "Det är bättre att du stannar den här gången."

Han såg ut genom fönstret. Havet igen. Båten som redan låg under presenningen där nere. En mörkgrön spänd presenning av plast med vatten på. Höstens första regn. Sommaren över, redan minne. Solljuset kom in genom fönstren. Vattendropparna glittrade på den gröna presenningen.

"Jag har inte kvar honom", sa hon sedan. "Jag antar att du har hört." Hon stod vid dörrposten till köket med armarna i kors.

"Ja", sa han. "Någon sa det."

"Då vet du."

 

Han nickade, såg ner i bordsduken som var randig med gult och brunt, sjuttiotal.

"Jag hade tänkt ta med mej nåt", sa han. "Du brukar alltid säja att du inte har nåt hemma."

"Det finns bröd", sa hon och öppnade ett skåp ovanför diskbänken. "Kanske nåt annat ..." Hon stod och synade hyllorna i det där skåpet. Stängde sedan dörren hårt, kom fram till honom, drog ut en av stolarna och satte sig nära igen, mitt emot. Han ville sträcka ut sin hand mot hennes arm, dra henne till sig men kämpade emot.

"Du ringde aldrig. I tisdags." Han harklade sig, vred sig på stolen.

"Jag visste att du skulle komma. Jag har sett din bil där ute, var och varannan dag. Ibland har det sett ut som om du varit på väg att köra rakt ut i havet, innan du bromsat."

"Det är längesen."

 

De började kyssas. Han höll hennes huvud mellan sina händer och kysste henne, hon svarade, tungorna möttes och nu for han nästan av stolen. Sedan sköt hon honom ifrån sig, drog en hand över sina läppar, ordnade till några hårslingor som fallit ur knuten och gick till köket där hon hastigt drog den sjudande kaffepannan från spisen och vred av plattan. Han följde efter henne, kom nära bakifrån och kysste hennes nacke, hennes hals. Hon skrattade till, fångade hans hand.

"Du kom hit till slut", sa hon.

 

 Han visste inte vad han skulle säga. Han försökte få henne att se på honom, önskade att hon skulle säga att hon saknat honom och att hon ville att han aldrig mer skulle gå. Solen föll in genom det lätt gulnade lövverket i björken utanför fönstret. När hennes ena hand började treva över hans jeans höll han henne allt hårdare, omfamnade henne. Han hade ännu inte tagit av sig jackan. Och nu blundade han, började dra i hennes röda tröja, ville inget annat än känna hennes hud igen. Hon vände sig om, höll händerna kring hans midja, förde ner händerna. Så lutade hon sig framåt, såg ner i golvet, sjönk ner med huvudet mot hans hals.

 

"Vad är det?" sa han lågt.

Hon skakade på huvudet. Han rättade till sin skinnjacka, drog den hårdare mot sig, drog sig i näsan, de var inte alldeles intill varann längre.

"Vad är det?" sa han igen. "Vad i helvete är det?"

"Du har väntat för länge", sa hon lågt. "Det är för sent nu. Alldeles för sent."

Han såg ut bland björklöven utanför fönstret, de liknade medaljonger nu, och han stod tyst och stilla en kort stund och försökte hålla tillbaks det som vällde fram inom honom, innan han vände sig om. Han skulle säga något men tystnade. Försökte nå henne, men hon hade gått in i rummet nu och vände ryggen åt honom. De spända tunna axlarna under den röda tröjan. Han tog tag i diskbänken med ena handen. Stod så ett ögonblick med pulsen bultande i öronen, i tinningarna.

 

"Ja", sa han. "Det är över nu."

Hon öppnade dörren. Det hade börjat blåsa upp. Lätta vågor slog mot stenarna där nedanför. Presenningen som dragits över båten prasslade till och han kunde se rörelserna i vattnet som samlats i en pöl på den gröna plasten. Hon gick nerför trappan, utanför hans blickfält nu. Han blev stående med havet framför sig utanför dörren, utanför stugan där de levt tillsammans ibland om somrarna. Allt var så välbekant och ändå så främmande. Han stod kvar på golvet, som om han inte visste vart han skulle ta vägen, som om han frusit till is.

Nu såg han henne igen. Hon gick ner mot vattnet, tog upp det hon hållit på med där nere, en gul balja med disk. Hon drog en arm över sin panna, tog baljan och gick ner mellan stenarna, böjde sig ner och fyllde baljan med vatten. Solen föll in i hennes hår där några testar åter lösgjorts ur knuten och fallit ner över hennes nacke som han kysst så många gånger men inte längre. Det var för sent. Han hade väntat för länge med att komma till henne, med att försöka nå henne och nu var historien förbi. Han kände efter med handen i jeansfickan. Bilnycklarna låg kvar. Han stod stilla i gräset och såg henne kvar nere vid vattnet med ryggen vänd mot honom. Han försökte säga något, ropa något. Såg ut över havet. Solen stod högt på den blå himlen. Det var en fin dag.

 

Utan några fler ord vände han ryggen åt henne och började gå, förbi stugan i skogskanten och upp mot Volvon som stod parkerad på vändplanen. Läpparna var fuktiga, han drog en hand över munnen och var snart framme vid bilen igen. Nu såg han stugan halvt dold bakom granarna och tallarna. En lätt rök från skorstenen. Den blå Peugeoten stod en bit ifrån hans egen bil. Han öppnade dörren till sin gammelvolvo, klev in och satte sig åter bakom ratten. Såg på det svarta handskfacket igen och tänkte på bilden som låg där inne, öppnade luckan och plockade fram fotografiet av det unga paret vid havet. Först nu la han märke till båten långt där bakom dem, en båt vid horisonten. Han stängde luckan, la det tummade fotografiet på instrumentbrädan, lät det ligga där och startade bilen. Nu föll solen in genom vindrutan. Han vände sig om och backade tillbaks bilen upp mot grusvägen igen.

---

	Tommy Enström: 41-åring från Kalix i Norrbotten, nu bosatt i Hägersten, Stockholm. Har skrivit och publicerat noveller, dikter, artiklar och en del andra texter i bland annat NSD, Provins och 90TAL. Skriver på en novellsamling vilken "Paret på stranden" ingår. Fler artiklar av och om Tommy Enström.