Man måste inledningsvis betona att allt i denna historia är ett rent påhitt. Eventuella likheter med verkliga nu levande eller döda personer är en ren tillfällighet och ingenting annat. Känsliga lyssnare varnas, texten innehåller både ond bråd död, anspelningar på sex och rena äckligheter.

---

Ett misslyckat rekordförsök - Skröna från Myssjönäset
Magnus Ottelid

Det var den första lördagsaftonen i juli och skylten som pekade ner mot Matnäsets ångbåtsbrygga hade sedan länge plockats fram ur sin vintervila och vajade nu lätt i en ljum bris som drog fram längs grusvägen i Mjäla. En tillfällig och oinitierad besökare skulle säkert inte uppfatta den stämning av förväntan och spänning som fanns i luften, kanske inte ens förstå den även om han fick veta vad det handlade om. Men för Näsets innevånare, bofasta som fritidsboende, hade denna kväll varje år varit en riktig höjdpunkt allt sedan slutet av 1980-talet. Och denna gång fanns en inspirerande extra krydda. Ett rekord skulle utmanas.

Vädret hade varit varmt i två veckor nu, solen låg på som den bara kan i det fagra Jämtland när det verkligen vill sig. Himlen var blå dygnet runt, på natten skiftande något mot svart, men aldrig så mörk att man började tänka på augusti. Bonden i Mjäla saknade inte regnet riktigt än, men tanken på torka hade slagit honom när han gått en liten vända på lägdan ovan vägen på morgonen. Uppe vid skogskanten hade han skrämt upp ett rådjurskid och hennes mamma och kunnat se dem båda sätta av ner mot Solgläntans skyddande lövdungar. Solgläntan var ett fritidsboende och där var det stilla så där tidigt på morgonen. Stadsborna njöt sin semester.

Mellan kyrkorna i Oviken går en väg ner mot söder, vägskylten anger att man komma till Myssjö efter nio kilometer. Denna by ute på Myssjönäset omgärdas av Storsjön på båda sidor: Sannsundet i öster och viken med samma namn som byn Myrviken, i väster. På vägen mot Myssjö passerar man sommartid de bördigaste jordar, de mest välmående kreatur och de ståtligaste silobyggnader man kan tänka sig. De senare tornar upp sig som mäktiga fallossymboler i ett pastoralt lyckoland.

"Se här", tycks de hårda tornen djärvt ropa mot himlen.  "I Jämtland är vi 'kärut' så det räck till!" "Dä syns väl på storleken!"

Vid byn Sölvbacken får man en magnifik utsikt mot Oviksfjällen. Kövra, Persåsen, Hovermo och Vigge kan anas söderöver. Har man inte förr fallit till föga inför Jämtlands skönhet så lär man göra det vid denna anblick. Vägen slingrar sig vidare, tidvis helt nära stranden, och efter en stund dyker Myssjö kyrka upp i synfältet. En traditionell och vackert lantlig modell, mest i vitt, som ligger mycket tjusigt ner mot sjön.

Efter ytterligare några kilometer och när man åkt förbi den välskötta bygdegården som också fungerar som dagis, smalnar den asfaltsbelagda vägen av. Bakom skogspartiet till höger har man då den långsträckta byn Mjäla. Man kan antingen ta av och köra vägföreningens grusväg genom byn eller fortsätta rakt fram. I det senare fallet har strax man nått vägs ände och byn Matnäset. "Här upphör allmän väg" meddelar Vägverket på vederbörligt lakoniskt vis. Sådant bekymrar givetvis ingen jämte. Inte är man beroende av Vägverket och andra myndigheter för att ta sig fram i tillvaron.

Byvägen genom Mjäla som gått närmare sjökanten sluter an vid korsningen och fullbordar en slinga utmärkt lämpad för motionspromenader. Detta utnyttjas av såväl bondens fru Ingegärd som bryggfogden Jörn och hans hustru Ingalill för mer eller mindre dagliga vandringar. Vid den allmänna vägens slut går det också att fortsätta rakt fram genom åkrar och ängar till en hel del bebyggelse där det finns både bofasta och fritidsboende. Där skogen slutligen tar vid stänger en bom den sista vägsträckningen och här finns ett stort antal hus utspridda, av varierande karaktär och storlek. Husen befolkas av medlemmar i den så kallade Klanen och till denna hör bland annat de i trakten så välkända Matnässtårshan. Nere hos Klanen förekommer loppmarknader och tunnbrödsbak hos John och Ingabritt, och det ekar av sång, konst och glädje från alla systrar, Märta, Birgit, Kerstin och Ellen.

I vägkorsningen denna lördagsafton kom flera sällskap nu gående, alla med samma mål: ångbåtsbryggan och den traditionsenliga tävlingen. Där var Lilliann med familj från Lägdesbacken, folk från Lyckan, Hoppet och Solbacken, från fastigheter med namn som Paradiset, Lägdom och Ustitorpet. Det tycktes vara en tradition i trakten att varje fastighet eller hus skulle ha ett eget namn även om det bara var så enkelt som Emils.

Tradition var också den årliga köttbullätartävlingen. I flera veckor hade man talat om den precis som man gjorde varje år. Vem som skulle vinna var aldrig just en fråga, det visste man redan. Men däremot var det alltid intressant att undra vilka som skulle ställa upp i övrigt och hur de skulle stå sig mot den obestridde mästaren.

Nere vid bryggan hade man byggt upp en liten förhöjd scen som skulle rymma tävlingsdeltagarna. De var sällan fler än fyra, endast en gång hade de varit fem. Det var ett tillfälle då hela fyra lokala förmågor ställt upp. Det var bryggfogden Jörn, Roger som bor alldeles ovanför bryggan, Anders i Sveom och P-G.

De hade givetvis inte haft en chans mot mästaren, men ändå gjort en storstilad insats genom att vräka isig så där en 65 till 70 köttbullar vardera. Det var oklart vem av de fyra som egentligen kom tvåa för det spilldes en hel del. Domaren Karl-Bertil tappade räkningen och såg för ett ögonblick ganska konfunderad ut. Han bestämde sig dock ganska snabbt för att ge Anders andraplatsen. Kanske för att de andra tre såg så likbleka och kräkfärdiga ut. Ingen protesterade mot domslutet och alla fyra hastade till skogs och var borta en god stund.

Kvinnorna på Myssjönäset, från Bynom, Långsved, Ångron, Matnäset och Mjäla, var visserligen trogna evenemanget som publik, men egentligen tyckte de nog att det var ett typiskt manligt och ganska motbjudande påfund att äta ikapp. Man ska väl inte leka med maten. Klokt nog lät de dock denna debatt vara och ingen hade någonsin hört en kvinna från trakten kritisera köttbulletävlingen. Ett av skälen var kanske också att det var enda gången man hade tillfälle att se mästaren på nära håll.

Vinnaren av den årliga tävlingen sedan femton år tillbaka hade aldrig bott i Mjäla, men hade sina rötter på Näset. Han dök upp varje år och tillbringade några veckor i ett för de flesta okänt hus som ligger i skogen ner mot sjön mellan Bynom och Berits. Finkänsliga som folk är var det aldrig någon som gjorde sig ärende dit ner trots att nyfikenheten var både allmän och stor.

Mannen från de undangömda ägorna var en imponerande figur, nästan två meter lång och kraftfull som få. Man kunde ju tänka sig att hans faiblesse för hetsätning av köttbullar skulle avspeglas i en slapp övergödd fysik, men icke alls. Damerna på Näset suckade utan undantag över hans uppenbarelse och lät blicken lystet svepa över hans kropp och fastna än på hans svällande biceps, än på hans välformade lår och allt intilliggande. Därefter kunde de kritiskt kasta ett öga på sina egna män och skaka på huvudena. Jaja, man får vara nöjd med vad man har.

Mästaren kallades oftast Tysk-Johan precis som fadern före honom. Ingen i byn, utom möjligen Emma och Folke, kände till hans verkliga namn. Historien som ledde till namnet Tysk-Johan är inte känd för många, men så här var det.

 

Mästarens farmor levde ensam med sin son, som alltså också hette Johan, i det avskilda huset nere vid sjön. Vad hon livnärde sig på vet man inte så noga, möjligen fick hon mycket ekonomisk hjälp av den okände fadern till pojken. Hon var en mycket vacker kvinna som knappast saknat friare, men vem som fått komma till och blivit Johans upphov var det ingen som visste. Men man misstänkte att han var gift på annat håll.  Det var en allmän uppfattning på Näset att fadern var välbeställd och gav ett frikostigt månatligt bidrag till de två.

Pojken Johan var en osedvanlig begåvning i de naturvetenskapliga ämnena i skolan, men han hade just inga kamrater och var mycket tystlåten. Han överraskade allt som oftast både lärare och andra med att komma med underfundiga och egensinniga mekaniska lösningar på både det ena och andra. Hans händighet och uppfinningsförmåga var exceptionell och det är inte ägnat att förvåna att han som vuxen blev en framgångsrik företagare i Umeå med tekniska innovationer som grundval. En sann representant för Snilleriket i södra Storsjöbygden.

Man kan misstänka att han medverkat till att göra moderns tunnbrödsbageri till en rationell historia med flera listiga finesser som underlättade bakningen.

Tillägget till sitt förnamn fick han i samband med att en granne en dag kom för att köpa tunnbröd och samtidigt be den unge Johan, som då var tolv år gammal, komma med och titta på hans traktor. Det var något konstigt med transmissionen och man visste att Johan var en hejare på allt sådant.

Synen som mötte grannen när han trädde in på gårdstunet var makaber. Johan, som redan då var en välväxt yngling, satt på förstukvisten, djupt försjunken och sysselsatt med någon liten mekanisk sak han hade i knäet. Skruvmejsel och skiftnyckel bearbetade omväxlande och energiskt den hemmagjorda tingesten.

Vid sidan om trappen stod en väl tilltagen vattentunna av trä som säkerligen fått sitt efter den senaste veckans ihärdiga regnande. Upp ur den präktiga tunnan stack ett par kvinnoben med grå sockor på fötterna. På gräset intill var ett par arbetsskor i storlek 37 prydligt uppställda. Där strumpskaften slutade tog ett par vita välformade underben vid och längre ner dolde vattnet i det närmaste de runda knäna. Resten av kroppen var nedsänkt i tunnans mörka djup. Den fotsida kjolen hade slagit ut runt tunnans kanter och med lite fantasi kunde man associera till en vacker blomma med kjolen som kronbladen och benen som ståndare och pistiller.

Grannen frös till is när han såg allt detta. Att Johans skönhet till mamma var drunknad och död stod utom allt tvivel. Hur det gått till kunde man bara spekulera i. Det gjorde också länsman som sedermera kom att utreda det hela. Man övervägde olika scenarier för olycka, men kunde inte förstå hur en sådan skulle kunna ha gått till. Mord var en annan tanke. Men vilken utomstående skulle ha varit där? Ingen visste. Var det Johan som dränkt sin mor? Han var en storvuxen och stark tolvåring, säkert kunde han ha vräkt mamman i tunnan. Men varför då? Och inga bevis för vare sig det ena eller andra fanns. När man frågade ut Johan hade han en enda gång svarat "Mamma halkade", därefter sade han inte ett ord mer till någon.

Det var denna ihärdiga tystnad som fick länsman att uppgivet och ilsket utbrista "Hör du din jävla Tyst-Johan!".

Det slutade med att en avlägsen släkting med familj i Umeå tog sig an Johan och det blev en framgångssaga trots att Tyst-Johan inte sa ett ord förrän på sin adertonsårsdag. Då kom han ut i köket och sa:

"Avgaser från bilar kan ju inte vara bra."

Alla var tysta. Han fortsatte:

"Jag ska ta och göra en riktigt effektiv avgasrenare."

Sedan försvann han ut i garaget och sex månader senare hade han sålt patentet till en tysk biltillverkare för en väl tilltagen summa pengar och därmed lades grunden till Johans lyckosamma företagarliv.  Här anar vi också anledningen till att Tyst-Johan så småningom kom att kallas Tysk-Johan. Folk i Umeå kände ju inte till historien med mamman och vattentunnan, däremot hans tyska anknytningar. Och som sagt, smeknamnet kom att gå i arv till sonen, ibland med tillägget Lill, alltså Lill-Tysk-Johan. Ett namn som var synnerligen passande med tanke på hans imponerande storlek.

Nå, denna lördagsafton i juli samlades nu allt folket för att vara åsyna vittnen till Tysk-Johans årliga seger i köttbullätartävlingen på Matnäsets ångbåtsbrygga.

Bygdegårdsföreningens styrelse hade detta år lyckats övertyga Tysk-Johan om att försöka slå sitt eget rekord från 1999. Den gången hade han varit riktigt på hugget och fått i sig hela 413 köttbullar. Han hade efter den gången aldrig varit i närheten av det antalet. Normalt låg han på cirka 250 köttbullar vilket ändå gav ett komfortabelt och imponerande avstånd till dem som blev besegrade.

Det utlovade rekordförsöket hade lett till att publiktillströmningen var osedvanligt god. Man hade också tävlingsdeltagare från både Myrviken och Yttergärde, med Tysk-Johan inräknad var de fyra stycken som skulle ta plats på scenen. Särskilt mannen från Myrviken tilldrog sig ett visst intresse. Han hade några tillskyndare i publiken som menade att han faktiskt kunde slå Tysk-Johan. Mjälaborna fnyste åt sådant storhetsvansinne, men fick medge att mannens mage var av ansenlig storlek.

Sorlet bland publiken ökade märkbart och de trängde sig fram mot scenen när Tysk-Johan och hans kamrater intog den och satte sig ner. Framför varje tävlande på det långa bordet var det uppställt ett antal skålar som innehöll 50 köttbullar vardera. Männen nickade lite åt varandra. Utmanaren från Myrviken såg redan lite bekymrad ut, medan de två andra däremot skrattade och gnuggade händer. Tysk-Johan å sin sida var sammanbiten och koncentrerad. Han knöt händerna och stirrade på köttbullarna som om de var hans fiender.

"Nu jävlar", mumlade han och alla damer i publiken suckade. Vilken man!

Karl-Bertil intog domarpositionen och Jörn som var konferencier hälsade alla välkomna, lyckönskade de tävlande, påminde om att det skulle grillas och drickas efteråt och bad årets tävlingsledare komma fram. Uppdraget som tävlingsledare cirkulerade husvis på Näset. I år hade turen kommit till Mats och Ann-Katherine i Ångron och det var frun som tog sig an uppgiften.

"Är ni beredda?", ropade hon.

"Jajamensan" svarade de tävlande i kör.

  "Sätt igång och ät då!"

Ann-Katherine slog ett slag på koskällan och kombattanterna kastade sig över de runda aptitretarna.

Publiken sträckte på nackarna, Storsjöns vågor slog mot stranden, det susade i träden, någon skrattade nervöst, Karl-Bertil övervakade det hela som en hök, damerna hade blickarna fästade på Tysk-Johans eleganta rörelser och kunde se köttbulle efter köttbulle försvinna in mellan hans kysstäcka läppar.

Det tog inte lång stund innan mannen från Myrviken gav upp utan att ens ha tömt en enda skål. Han skakade på huvudet och gick av scenen. En klar besvikelse för de Myrvikenbor som kommit för att se honom ge Tysk-Johan en match. Man får inte underkatta bullarna från Änge. De kräver sin man.

En efter en föll de tävlande bort och slutligen satt Tysk-Johan ensam kvar och mumsade i lugn och stabil takt. Där nådde han så 400!

Spänningen var olidlig, publiken höll andan, utom Kerstin och Birgit som samfällt ropade: "Kom igen Johan, kom igen!" När de upprepat frasen två gånger var det som om hela publiken tände till, man kom rentav i extas och skanderade gång på gång. Man ville verkligen att Tysk-Johan skulle slå sitt rekord.

Men nu gick det trögt där uppe på scenen. Johan hade fått en rand av svettpärlor i pannan och tvekade rätt rejält med köttbulle 410 och även med 411.

Ingen åskådare kunde undgå att se hans osäkerhet och de tystnade alla. Skulle han falla på mållinjen? Roger och Marianne grep nervöst efter varandras händer, de fritidsboende kunde knappt vara kvar så spännande var det.

Se, där gick 412:an ner i alla fall!

Tysk-Johan lyfte så nästa, rapade till, sa "Ursäkta", stirrade på köttbulle nummer 413 och så slök han den.

"Ja, ja, ja," mumlade folket, nu blir det av. Ett rekord.

Men då!

Tysk-Johan stelnade till på sin stol och fick något vilt och irrande i blicken.

"Vad är det med honom", viskade Jörn till Rune och Anna som stod intill honom. Vad är det som är fel?

"Inte vet jag", svarade Anna, "gå fram och fråga du som är komframochsäjare."

Jörn trängde sig fram mot scenen. Samtidigt började det höras nervösa röster från de församlade.

"Kom igen nu Johan", sa någon lite halvhögt.

"En till då Johan", sa en annan med kraftigare röst.

"Rekordet", skrek en man långt bak nästan hysteriskt.

Men något var fel. Johan satt orörlig på sin stol, ena handen vilade visserligen på bordsskivan i närheten av en välfylld 50-skål. Men han gjorde ingen ansats att ta en köttbulle.

Jörn steg upp på scenen och lutade sig mot Johan.

"Ska du inte ta en till då?", sa han uppmuntrande.

"Hä gå int", svarade Tysk-Johan på sin breda Västerbottensdialekt.

"Vadå, går det inte, det är ju bara en enda till."

Jörns magnifika vita mustasch flaxade under näsan på honom som en nervös fiskmås.

"Nä, hä gå int." Johan var orubblig.

"Men va fan", hördes från publiken. "Va säger han?" "Prata högre." "Vi hör inte." "Vad händer där framme? "

Nu var det inte långt ifrån uppror i folkhopen. Man kunde inte förstå. Det var ju bara en till som behövdes och så skulle rekordet vara slaget. Skulle det vara så förbaskat svårt muttrade man lite här och där. Fort var det glömt att Tysk-Johan redan ätit 413 köttbullar och att detta faktiskt var ett imponerande stordåd.

Jörn lade handen lite vänligt på Tysk-Johans axel.

"Nu tar vi det lugnt", sa han. "Går det verkligen inte?"

Johan skakade på huvudet.

"Jamen varför då, varför går det verkligen inte?"

Då såg Tysk-Johan med sorgsna ögon ut över sina trogna publik och särskilt vädjande blickar kastade han på kvinnorna. Han tvekade en kort stund, men sedan yttrade han de avgörande ord som ingen någonsin skulle glömma och som också kom att innebära slutet på en stolt tävlingstradition i Mjäla.

Hans röst var klar och hög när han förkunnade:

"Nä, hä gå inte nå mer, för jag sitt på försten."

---

Magnus Ottelid, född 1948, socionom och författare. Hans första roman, "Dolt inferno", utkom i oktober 2004. Roman nummer två utgavs av Hammerdals Förlag 2006 och heter "Vredesskålarna". Den tredje romanen kom i december 2010: "Att finna Helen" (Jengel förlag). Magnus Ottelid medverkade (under namnet Glenn Olsson) i Nils Poppe-filmen Pappa Bom där han var det lilla barnet (1949). Magnus Ottelid är ordförande i Norrländska litteratursällskapet/FC Norr. Fler artiklar av och om Magnus Ottelid.