Frihet är det bästa ting. Eller?

Studenten
Mikael Holmberg

Jag är 22 år gammal, mörkhårig och lagom lång. Jag har nyss hoppat av universitetet. Det är det bästa jag har gjort. Nu är jag fri. Jag är inte längre student; jag är ingenting och jag har aldrig mått bättre.

Beslutet känns rätt. Jag tog det helt själv, utan att rådfråga någon, inte ens min flickvän. Hon blev förvånad. Vad ska du göra nu då? Undrade hon. Vad som helst, sa jag, eller ingenting. Det är samma sak.

Jag ska läsa. Jag älskar att läsa. Jag ska bli en autodidakt som Ivar-Lo Johansson. Han behövde ingen utbildning. Varför skulle då jag behöva det? De flesta som presterat något här i världen satt aldrig sin fot på något universitet. De lät sitt intellekt ströva fritt på kunskapens äng, utan staket och stängsel som tentor, tider och tvång. Det är mitt nya liv; en vandring på en sommaräng.

Hon frågade varför. Jag frågade varför hon fortfarande studerade. Vi blev tysta. För att bli något, sa hon. Jag är redan något, sa jag. Ibland kan hon vara väldigt dum.

Jag älskar min flickvän, ibland. Det händer att hon går klädd i studentoverall. Det är ett av de tillfällen då jag inte älskar henne. Då äcklar hon mig, och jag kan inte älska någon som äcklar mig.

Det flesta studenter är narrar. Jag är ingen narr. Jag skrattar sällan och jag är oförmögen till att låtsas. Det är något som krävs för att få vänner häromkring. Jag kan inte kallprata, jag går direkt på djupet, vilket tycks skrämma de flesta. Förr kunde jag gå på fester, men inte nu längre. Det var i början av utbildningen, då vi skulle skapa sammanhållning genom att bli fulla tillsammans. Jag blev full men ingen blev min vän.

En gång hade jag en nära kompis med vilken jag kunde tala om allt. Vi hade roligt tillsammans. Vi hade mycket gemensamt. Men sedan han hittade sin mor hängd i källaren har vår relation inte varit sig lik. Han blev mörk efter det, väldigt mörk.

Min flickvän säger att jag inte ska vara så svår. Då får jag nog fler vänner. Hon säger det utan att jag ens sagt att jag vill ha vänner. Det vill jag inte. Det finns så få människor som är värda att lyssna på.

Morgnarna är underbara nu när jag är fri. Jag kan kliva upp när jag vill. När jag hör att köket är tomt går jag ut och gör frukost, sedan hämtar jag tidningen och går tillbaka in till mig. Jag kan smutta på morgonkaffet i timmar samtidigt som jag sakta ögnar igenom Dagens Nyheter. Jag prenumererar på den. Lokaltidningar äcklar mig. Nästan lika mycket som studenttidningen. Jag hoppas den slutar komma nu. Nu när jag inte längre är student.

Jag bor i korridor. Jag delar kök med fem andra. Det är en miljö ovärdig en människa. Värdig en student - ovärdig en människa. Jag önskar att jag kunde flytta härifrån, men just har inte råd. Kanske om jag skaffar ett jobb. Men jag vill inte ha ett jobb. Det skulle spärra mitt fria tänkande.

Jag är dömd till att bo här tills någon upptäcker min storhet.

Dagarna går.

Ute snöar det och blåser. Jag skrattar åt alla idioter som måste gå ut. Jag ligger på min säng och lyssnar på Neil Young. Tonight's The Night är hans bästa skiva, men nu lyssnar jag på "Down By The River". Om och om igen. Elisabeth från rummet intill knackar på min dörr och ber mig sänka. Hon är tretti år och bor fortfarande i korridor. Nu pluggar hon till lärare, på dubbel fart för att ta igen sina förlorade år. Hon är korpulent och ordentlig. Hon säger att hon har tenta imorgon och kan inte plugga i sådant oväsen. Hon pratar nasalt. Hon äcklar mig. Jag lovar att sänka. Jag gör det inte. Jag lägger mig på sängen. Hon knackar igen. Den här gången öppnar jag inte.

Min flickvän trodde inte att jag kunde läsa ut Brott och Straff på en helg. Det kunde jag. Hon blev imponerad och bjöd mig på middag.

Jag läste mycket av den på universitetsbiblioteket. Endast jag var där frivilligt. Alla andra var gråtande barn, osynligt dittvingade av sina föräldrar. Jag såg hur de små kretinerna rörde sig fram och tillbaka. Hur de satt och svettades över deras böcker. Varför? Jag log.

De är fångar, jag är fri.

Jag promenerar mycket. Det mår jag bra av. Jag möter många. De ser frusna ut, även fast solen lyser. De är målmedvetna och döda.

Alla går åt samma håll. Jag är ensam på min väg.

En dag hamnar jag ett tiotal meter bakom min flickvän. Hon går med två killar. En på varje sida. Jag ser hur de skrattar. En av killarna kastar snö på henne. Hon kastar tillbaka. Jag får stanna upp för att inte hinna fatt dem. De har roligt. Den andre killen lyfter upp henne och lägger henne i snön och mular henne. Min flickvän rusar efter honom och klänger sig fast på hans rygg.

På kvällen säger hon inget om det till mig. Det är som om det inte hänt. Eller händer varje dag. Hon säger inte lika mycket till mig längre. Hon tycker att jag är tyst. Jag kanske skulle må bra av att träffa lite folk, säger hon. Jag mår bra, säger jag. Det verkar hon inte förstå. Jag kan ju läsa någon fristående kurs eller så, säger hon. Jag blir tyst, vaksam. Hon är en av dom. Hon vill lura tillbaka mig till fångenskapen.

Elisabeth knackar på och påminner mig om att det är min städvecka. Köket ser ut som en svinstia, säger hon. Jag tycker inte jag ska behöva städa eftersom jag aldrig vistas i köket. Ändå gör jag det. Det är den absoluta förnedringen. Dessutom tror jag att de skitar ner avsiktligt mycket bara för att det är jag som ska städa.

Jag skurar golvet. Elisabeth står bredvid och steker falukorv. Vi säger ingenting.

Min flickvän säger att jag borde träna lite. Det skulle jag må bra av, säger hon. Hon säger att det är för min egen skull. Jag tror att hon ljuger. Hon tänker bara på sig själv. Hon vill att jag ska se ut som de där intelligensbefriade aporna i styrkehallen på gymmet. Jag vägrar. Hon säger att jag får låna hennes kort om jag vill. Jag vet att hon är deras utsände och låter mig inte luras. Gymmet och universitetet; det är däremellan den hjärndöda studentflocken rör sig. Allt för att de inte ska hinna med att tänka själva. Träna, plugga, äta, sova. Aldrig mer.

Jag är fri.

Dagarna går. De är långa. Idag minns jag inte vad jag gjorde. Jag har inte talat med någon på över en vecka. Jag undviker elegant personerna i min korridor. Undrar när de ska börja oroa sig? Aldrig förmodligen. En student tänker inte på andra. En mindre - bättre chanser för resten. Så fungerar det. De vill att jag ska försvinna. Men jag lever. Jag frodas. Jag är starkare än aldrig förr.

Min flickvän ringer inte längre. Inte sedan jag föreslog att vi skulle äta rått kött för att se hur våra tankar förändrades.

Jag har slutat städa. Det är ett trivialt tvång som har med andras normer att göra. Jag behöver inte städa. Inte tvätta heller. Numer har jag bara kläder jag trivs i. Ett par manchesterbyxor och en grå T-shirt. Jag duschar sällan. Det känns onödigt. Jag har bättre saker att göra.

Jag älskar mina tofflor.

Hon ska komma över nu. Hon vill prata. Jag tänker vara beredd. Jag vet vad hon försöker med. Men jag går inte tillbaka. Aldrig.

Hon säger att hon inte orkar med det här längre. Vill du göra slut? Undrar jag, inte orolig för vilket svar jag ska få. Det är lika bra. Hon säger att man inte gör slut med kompisar, men hon vill inte ha det såhär. Jag förstår. Hon degraderar vårt förhållande till simpel vänskap. Det är okej. Om det gör det lättare för henne så.

Hon har ringt min far, säger hon. Hon är ju orolig för mig och vet inte längre vad hon ska ta sig till. Jag blir inte arg. Min far betyder ingenting.

Hon går. Gråtandes. Jag kan inte krama henne. Jag kan inte förlåta hennes svek, hennes ställningstagande.

Min pappa ringer. Han är förskräckt. Har du hoppat av!? Skriker han. Ja, säger jag bestämt. Han kan inget göra. Jag är ensam i min kamp och räknar inte med hjälp ifrån honom.

Min pappa har gift om sig med en kvinna från Kalmar. En riktig spätta. Hon har ett barn, en son vid namn Samuel. Han är ett år yngre än jag. Han har varit på militärtjänstgöring i Afghanistan. Nu studerar han till polis. Han äcklar mig. Hans mamma också. Och ärligt talat känns även min egen far lite motbjudande.

Han bjuder ner mig till dem. Jag kan bo där ett tag, säger han, och tänka över saker och ting. Jag har tänkt klart, säger jag. Jag mår bra. Han tror mig inte

Jag behöver inte äta lika mycket längre. Inte sova lika mycket heller. Det är nog för att jag rör mig mindre. Jag har lurat dem. Ju mindre man rör på sig, desto mer oberoende är man.

Jag är nere på två koppar kaffe och en näve kex tre gånger om dagen. Jag behöver bara gå ut i köket och hämta och smyga tillbaka. Ingen ser mig.

Idag ringde bostadsföreningen. De säger att jag inte längre får bo i en studentkorridor om jag inte studerar. Jag säger att jag visst studerar, bara inte på universitet. Det duger inte säger dom. Jag måste vara inskriven någonstans. Givetvis, säger jag, jag måste vara inskriven någonstans. Så de kan vara säkra på att jag, just i detta nu, nivelleras. Vem vet vad jag skulle hitta på i mitt rum om jag inte studerade? En fritänkare vågar de inte ha i sina bostäder.

Jag skrattar åt honom. Stackars människa, säger jag. Stackars lilla marionettdocka. Vad hotar dom dig med? Frågar jag. Har dom dina barn? Han ger mig en månad.

Jag tror att det är Elisabeth som angivet mig. Jag råkade läcka ut denna delikata uppgift när jag blev fast i köket med henne. Jag måste säga något i hennes närhet, annars talar hon, och det finns inget värre. Nu har hon alltså fått mig vräkt. Bara av avundsjuka. För att jag har kommit längre än henne. För att hon är en gammal hongris som sitter fastspänd och tuktas i de akademiska bojorna.

Jag lämnar mer än gärna detta unkna tillhåll. Inga rum med bestämda regler ska isolera mig från friheten. Jag är glad.

CSN ringde. De säger att jag tagit emot studiestöd i flera månader utan att jag studerat. Jag tänker att det inte är någon mening att förklara att jag faktiskt har studerat. Nu är jag återbetalningsskyldig säger dom. Jag läser högt ur 1984 av Orwell i telefonen. De lägger på. Jag tänker inte betala.

Jag städar inte ur rummet. Jag tar inte ens med allt som är mitt. Det är för mycket lösvikt som håller mig tillbaka. Nu är jag fullständigt fri. Jag tar min axelväska fylld med några böcker, block och pennor. Jag har på mig mina manchesterjeans, min grå T-shirt, en mörkblå huvtröja, min svarta jacka och mina skor. Jag förstår till slut att allt varit en förberedelse för denna avfärd. En invänjning till ett minimalistiskt liv. Det är så man ska leva. Nu är det bara jag och min väska, och mina egna, fria, oberoende tankar. Tänk vad jag ska åstadkomma när jag inte är inmurad och begränsad av väggar, fönster och dörrar. Jag är fri.

Jag smetar mitt exkrement på Elisabeths dörr när jag går. Det är en sofistikerad och värdig hämnd. Värdig henne.

Ute lyser solen. Det är i juni. Jag ser studenter på sina cyklar. De trampar för brinnande livet. Men för varje tramptag dör de lite till.

Jag går en bit, till landsvägen. Där ställer jag mig och betraktar trafiken. Jag ser lastbilar. De är stora och kör väldigt fort.

Texten har tidigare publicerats i Provins 3:2011