En ny dag randas, och människor är på väg till jobbet. Maria Hambergs novell skildrar stämningen en tidig morgon när de anställda anländer till sin arbetsplats. Novellen ingår i novellsamlingen "På väg till natten".

Morgon
Maria Hamberg

Måndag morgon. En öde parkering. Klockan är några minuter i sex, en blå Volvo svänger in på asfaltplanen. Den kör runt och stannar nästan mitt på den svarta ytan, intill en av de fyra höga stolparna med släckta neonlampor. Det är fortfarande sommar, det dröjer någon månad innan stolplamporna kommer göra alla vattenpölar orange.

En ensam man med en väska i ena handen, öppnar förardörren på den blå bilen. Han kliver kutryggig över parkeringen, nickar till de två som sitter bakom den tonade glasrutan för att titta på honom. På andra sidan stängslet sneddar han över körmarkeringarna och försvinner in bakom en liten plåtdörr i den största byggnaden.

När klockan passerat sex har det kommit några fler bilar. En röd Nissan Micra, en rostig Opel och två Ford Escort står alldeles intill varandra men tiotals meter från Volvon som var först. En grön Audi hundra glider in och parkerar majestätiskt, ensamt, men får strax sällskap av en liten Golf. Ur några bilar kommer det två personer, en man och en kvinna eller två män. Inte två kvinnor. Alla tar samma väg till plåtdörren på insidan men alla hälsar inte mot det svarta glaset.

Till det takförsedda cykelstället i kanten av parkeringen har det kommit några herrcyklar och två mountainbikes, en hundrakubikare puttrar också dit. De låser sina olika fordon med proportionerlig omsorg och går sedan in bakom de andra.

Sex och tjugotvå kommer första bussen. Den är fullpackad, sjuttio människor, mest män, väller ut ur båda dörrarna. Nästan alla har något att bära på, en ryggsäck, en gammal shoppingväska eller en plastpåse. Utan brådska lufsar och lunkar de mot samma mål. Inte många pratar. De går i egna tankar, eller utan, intill och bakom varandra mot en ny vecka.

Det blir fler och fler. Från alla olika håll och riktningar på den jättelika parkeringen är det som att stigar leder mot öppningen i stängslet. De hundratals stigarna löper ihop till en bred vandringsled genom grinden. På insidan delas den i tre.

En liten stig till matsalen. Den är smal, närapå osynlig. De som går den har aldrig blåställ och skyddskor. Men handväskor. De går med små korta trippsteg även när de har lågskor.

En annan lite djupare stig slutar i förrådshuset. Dit går alla möjliga sorters skor, både med och utan stålhätta. Bärarna är med och utan ryggsäckar, med och utan handväskor, till och med en del tidiga portföljer tar den vägen.

Den största stigen, den stora allfartsleden, går till den lilla plåtdörren. Där bakom finns kaklade omklädningsrum med skåp i långa rader. För att befolka alla skåp blir det många smällar i dörren, spåret som leder fram till dörren blir bredare och djupare.

Det kommer en buss till, med lika många människor i, från ett annat håll. Bakom den kommer en till och en till. Det bildas kö för att köra in på parkeringen. Bilåkare och bussresenärer blandas med cyklister när alla passerar de två bakom glasrutan.

Man skulle kunna tro att de alla liknar varandra, alla de som skall till samma dörr. Men skillnader finns. Ålder, längd och kön är påtagligt. Håret är också skiljande. Svart, vitt, brunt, grått, gult, rött, till och med lila hår finns och grönt. Vissa har nästan inget hår, några har rakat skallen. Andra har svansar ända ner till ändan, en del av dem är flickor. Några har mössor, flera har kepsar, men de flesta är barhuvade.

Många går mekaniskt, händerna i fickorna, blicken i marken. Fågelskådande strosar någon bredvid. En och annan haltar. Andra har svinget i steget kvar sedan söndagens långpromenad. Där är en som studsar fram i nya Adidas, de som blir omsprungna behåller sin lunk.

När klockan blivit kvart i sju ökar tempot. Alltfler skyndar sig, halvspringer även om de inte har springskor. Stigen mot plåtdörren löses upp, blir en asfaltplan igen med vitmålade körmarkeringar, full med folk. För alla på väg mot dörren gäller det att hinna trycka kortet före sex-och-femtiofyra. Innan klockan börjar ticka minus. Innan stora välkomstbrölet vrålar att det är dags att sätta igång.

Det hörs en duns. En plåtsmäll.

Jävla turkjävel! Hur kör du?

Morgonrusningen tvärstannar. Alla vrider sig för att kunna se vad det var som hördes på parkeringen. Det kommer en ilsket fäktande svensk mellan bilarna.

Jävla idiot! Svartskalleidiot!

Han viftar med armarna och skriker för sig själv, så att alla skall höra. Den avstannade rusningen drar igång igen. I klungor rör sig människorna vidare, nu har hårfärgen klumpat ihop dem.

På parkeringen utanför blir det inte genast stiltje. Mannen som blivit skriken åt går runt sin bil för att se hur stor skada sparken gjort. Han pratar högt, förbannar och svär, ljuden kommer långt nerifrån halsen. Han slår ut med armarna och tittar mot himlen, han söker stöd hos några som kommer gående. De får en hackig resumé, de skakar på sina huvuden, rycker på axlarna, säger att det är förjävligt och fortsätter vidare, för att hinna innan sex-och-femtiofyra. Det kommer ytterligare några bilar som kör runt mellan bilraderna i hopp om att hitta en lucka, förare och passagerare tar sig snabbt till grindöppningen i stängslet. Den förorättade bilföraren följer efter fortfarande arg.

En till hälften omlackerad Saab niohundra låter bromsarna gnälla framför vakten. Han som kör hoppar ut ur förardörren, tar några steg från bilen vänder sig om till hälften och gör en rörelse med handen som skall föreställa en vinkning, en hej-då-vink till sin fru som är på väg runt motorhuven för att ta hans plats bakom ratten. Hon skall köra barnen till dagis och därifrån till sitt jobb. På eftermiddagen kommer hon att vara där igen och vänta på honom, i passagerarsätet med bilen på tomgång.

En och en kommer de sista senkommarna. Vissa hastar fram mellan alla bilar och väjer för sidospeglarna. Andra sävlar fundersamt trots den sena timmen.

	Maria Hamberg är författare och skribent. Hon bor i Ullånger i Ångermanland. Hon belönades nyligen med fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris. Fler artiklar av och om Maria Hamberg.