Under Littfesten 2010 vann Hanna Hindriks novellpriset med sin berättelse Hjortronskor. Motiveringen löd "För att den förenar lätthet och täthet i en rytmisk prosastil som i sin konstfärdiga uppbyggnad förmedlar observationer där den mänskliga belägenheten visas fram i ett ljus lika hårt och brant som en operationslampas". Novellen har hittills bara publicerats i antologin Umeå Novellpris 2010. Detta kan alltså sägas vara första gången som den publiceras för en bredare publik. Det känns särskilt roligt att eProvins fått äran, eftersom att Hindriks med sin stundom febriga, stundom friska ton nyttjar såväl tematiska som formässiga medel för att skildra ett nytt Norrland.

Hjortronskor
Hanna Hindriks

Hon går in före honom för han drog i snöret och hon stampar av sig snön från skorna på den långa gråa mattan med gummi på sidorna och hon sparkar en snöklump åt sidan och när hon trycker på knappen för att få en nummerlapp blir det deras tur på en gång. Hon har ingen patientbricka för hon har slarvat bort den för länge sedan och hon har nog aldrig använt den och man får en ny när man flyttar och hon ska flytta snart och då får hon en ny men nu har hon ingen och det går bra ändå. Och hon står där i luckan och mannen framför henne knappar in uppgifter och frågar frågor och hon svarar och tittar sig om, tittar in i väntrummet och tittar på klockan på väggen och tittar ned på sina skor. Halv elva är klockan och skorna är bruna och i väntrummet sitter fyra personer utspridda i blå soffor. På teven är det hockeymatch men ljudet är avstängt och mannen i luckan frågar henne om hon behöver ligga ned eller om hon hellre sitter och hon svarar att det går bra att sitta och han nickar mot sofforna och säger att det inte bör dröja så länge Men man vet aldrig säger han och Förhoppningsvis dröjer det inte så länge.

Tack säger hon och de sätter sig och Niklas läser en tidning och han pratar med henne och frågar hur hon mår och han köper en läsk och undrar om hon vill ha och det vill hon och hon tittar på matchen men inga mål blir det bara paus blir det och reklam och brevid dem sitter en tjej med sin mamma och hon har ena foten på bordet och hon har träningskläder på sig och shorts mitt i vintern och på fötterna har hon fotbollsstrumpor men inga skor bara på den ena och hon dricker cola och mamman tuggar tuggummi och de tittar också på matchen och utanför kommer en man i svart täckjacka ut från ett rum. Han går fram till luckan och knackar på och han tar ingen lapp han bara knackar på och mannen bakom glaset pekar på tavlan med nummer men mannen i täckjacka knackar igen och skakar på huvudet och han gestikulerar att han behöver en telefon och han knackar igen, tar sin plånbok och öppnar sedelfacket, skakar på den, han sträcker ut armarna åt sidorna, rycker på axlarna och mannen bakom glaset pekar bort mot ingången och på väggen hänger en telefon och mannen med täckjackan gör tummen upp mot glaset och han bockar sig mot mannen, låtsas ta av en hatt och han ler mot mannen och vänder sig snabbt om.

Niklas lägger ned tidningen och han håller hennes hand och han frågar om hon har ont och hon säger Lite och Går det bra undrar han och hon säger att Jo nog går det bra alltid och Förhoppningsvis tar det inte så lång tid och han säger Man vet aldrig och hon säger Nej det är klart man vet aldrig och fotbollstjejen behöver gå på toa och mamman hjälper henne och i korridoren står mannen i täckjackan med en telefonbok och han slår nummer och väntar och han säger Tjena tjena förlåt att jag ringer så sent och han säger Kan du va schysst och hjälpa en polare och Kan du hämta mig på sjukan frågar han och lutar huvudet mot väggen. Vadå sover, säger han och sparkar löst i väggen, Fan du kan väl kliva upp jag står ju här och vet inte hur jag ska ta mig hem och jag har skurit upp handen fattar du och jag fick inte med mig kortet och kan inte ta en taxi schyssta kan du hämta mig då och han vänder sig om och han tittar rakt på henne och reklamen är slut nu och matchen börjar igen och det är tredje perioden och det blir inga mål och fotbollstjejen kommer tillbaks och mamman går bort till luckan och knackar och mannen öppnar och Jo snart kommer det någon och hjälper dem och han säger något om en trafikolycka på E12:an och fotbollsmamman köper kaffe och chokladbollar och mannen i telefonen säger Fan kom igen nu du måste ju hjälpa mig och Niklas undrar om hon bestämt sig för hur hon ska göra med skolan och om de inte ska åka bort någonstans till Kristi Himmelsfärd och han berättar om en kille på hans jobb som just köpt hus, Värsta fina huset har han köpt med bubbelbad och bastu och nytt kök med ek du vet och sån här fläkt som de har du vet Monica och Bengt och golvvärme i hela kåken och så visar det sig att det är värsta mögelhuset fan mögel rakt igenom hela huset och de hade inte haft dit någon besiktningsman för det var påsk och det fanns ingen som kunde och arbetskompisen tyckte att fan han hade ju sett bra mycket hus i sina dar och han tänkte han kunde det där men det kunde han ju uppenbarligen inte och jävligt dyrt kan det bli för dem nu, jävligt dyrt och Niklas skakar på huvudet. Det är fan aldrig värt det att spara in på sånt, säger han och han släpper aldrig hennes hand och när hon ska gå på toa undrar han om han ska följa men det behöver han inte och hon behöver inte kissa bara dricka vatten och i korridoren står mannen och ringer ett nytt nummer och säger Tjena fan det är jag du jag är lite i knipa här står på sjukan och kommer inte hem och hon dricker vatten och sedan kommer en sköterska och ropar hennes namn och han säger att de kan komma med in i rummet här borta och de går och Satans jävlar, säger mannen i den svarta täckjackan och slänger på luren.

Blodprov tar sköterskan och blodtryck och han frågar vad som har hänt och om hon har ont och sen får de byta rum och vänta en stund till och Niklas säger att det säkert inte är någon fara han säger Det ordnar sig ska du se och Det kan vara såhär jag vet att det kan vara såhär och oroa dig inte. Och sen kommer läkaren och han ser snäll ut och hon får ta av sig kläderna och han pekar mot britsen och Nu ska vi se och han ler mot henne och säger att Nu ska vi se hur det ser ut här inne.

Hon sätter sig på britsen. Lutar sig bakåt och lägger upp benen. Tittar mot taket mot lampan som blinkar lite varför blinkar alltid lamporna på sjukhus undrar hon, och hon tittar på vita skynken och på skärmar och på skor. Bruna skor ser hon, skor med hål i och med röda snören i ser hon och han tar apparaten och lägger den på hennes mage och kall är den och den vänstra skon syns knappt under jeansen på golvet och han står där framför henne och han rör apparaten över hennes mage och han tittar på skärmen och han trycker på knappar och hon stirrar framför sig. På lampan och på den blå stolen och på sina skor som står på golvet. Bruna skor med trasig sula, gymadojor i någon slags mockaimitation med beiga detaljer och röda snören som borde vara vita men inte är det för röda var allt hon hade hemma och hål i sidan har de och hon borde kasta borde verkligen kasta dem för de är gamla. Luktar gammalt gör de, jävligt äckligt faktiskt och de har luktat så sedan den där dagen förförra sommaren då hon klev ned i diket när hon skulle plocka hjortron. Hon tappade hinken när hon klev ur bilen, det första hon gjorde var att tappa hinken och diket såg torrt ut och hon hade klarat sig om hon inte börjat skratta men så sa Niklas något kul och hon kunde inte låta bli och sedan tappade hon balansen och klev rakt ned i diket som var surt och inte alls torrt och mossan sög tag i henne och vattnet strömmade in och det tog en stund innan hon kände hur blöt hon hade blivit och det klafsade när hon drog upp fötterna ur diket och han tyckte hon åtminstone skulle ta av sig skorna ett tag och vrida ur strumporna men hon sa Nej, skit i det det är ingen mening och Nu går vi, sa hon och de gick in i skogen. och läkaren lyfter apparaten från hennes mage och han säger Jag är ledsen och han andas djupt och slår av skärmen. Han tittar åt sidan medan han andas, lyfter blicken lite lite grann mot taket och andetaget blir till en suck när han släpper axlarna ned mot marken. Sedan tittar han på henne, från golvet till henne tittar han och hans blick är trygg och medkännande och han höjer på ögonbrynen och ler lite snett, ett snett leende ger han henne när han säger att Jag tror att du redan vet att det inte finns något där längre. Han sätter sig ned brevid henne. Visst är det så, frågar han henne och hon svarar inte och han stoppar undan apparaten helt och drar skärmen åt sidan.

Hela dagen fick hon gå med blöta skor där i skogen men det gjorde inte så mycket. Sjöng gjorde hon också, för björnarna, hela dagen sjöng hon och högt och mest vi går över daggstänkta berg men också märk hur vår skugga och pärleporten och de sjöng båda två men mest hon mest för björnarna då men också lite för sångens skull, kanske för sällskapet kanske lite och hela dagen var fötterna blöta men det var varmt ute och hon frös inte och efter ett tag glömde hon men inte skorna de glömde inte och direkt man kommer in genom dörren hemma hos henne så känner man lukten och när hon kom hem den dagen med hjortrona så var fötterna alldeles vita och hon slängde strumporna i soporna men hon kunde inte slänga skorna men hon gillar inte att det luktar surt i hallen så hon måste kasta och hon borde absolut tagit andra skor på sig hit och vet man att man ska ligga med fötterna i vädret så borde man ha andra skor det kan man verkligen tycka och det gör hon också det tycker hon.

Jag är ledsen säger doktorn igen och hon försöker trycka fötterna nedåt, bort från honom. Hon har inte skorna på sig längre, de tog hon av sig när han sa att hon skulle ta av sig på underkroppen. Hon tog av skorna med fötterna och de ligger underst i högen av kläder, av jeans och tjocktröja och jacka. Trosorna fick hon också ta av och de ligger inuti jeansen för hon har haft dem sen igår morse och de är inte rena det är de inte och hon vill inte att någon ska se. Men strumporna är rena, gröna strumpor med vita ränder har hon, hon köpte två par likadana och ett tredje fast i rött och de här tog hon på idag så de är rena men lukten av skorna fastnar i strumporna och det måste vara jobbigt att jobba som han, vara så nära människor hela tiden och känna alla dessa lukter och hon vet att strumporna luktar gammalt och fuktigt nu men det finns värre det vet hon också nog har han varit med om värre för hon är ju ung och man luktar bättre då han träffar nog gamla också och då är det svårare att hålla efter och visst är det väl så att gamla luktar generellt mer illa än unga så måste det vara det tror hon absolut.

Jag ska känna lite också säger han och det är nu fötterna ska upp i vädret och hon tittar konstant på hans näsa men han tittar bara ut i luften och han talar om vad han gör och det går snabbt och han säger att det kanske kommer att göra lite ont några dagar och han släcker lampan och lägger en hand på hennes axel och sedan vänder han sig bakåt mot stolen mot Niklas som sitter på stolen vänder han sig och samma sneda leende ler han mot stolen och han säger att han ska gå en stund så de får vara ensamma och han säger jag kommer tillbaka på en liten stund. Och han reser sig och frågar om hon vill ha en filt eller lite vatten eller något och hon skakar på huvudet och säger tack ändå och sedan går han och han har sandaler, svarta sandaler med täckt tå och hålat mönster. Mönster av blommor i hål på främre delen av skon och ett band bak i hälen. Ordentlig sula också har de och hon ser en del av mönstret under sulan när han går ut genom dörren och i stolen sitter Niklas och huvudet i händerna har han och han skakar på huvudet och på händerna också då och han andas som man gör när man gråter och kanske gråter han men hon vet inte säkert. Tittar i taket gör han i alla fall och ställer sig upp gör han också. Han börjar gå runt runt i rummet och han säger Fan fan fan, tre gånger säger han fan och han sparkar i stolen så den välter och Fan fan säger han igen och Sluta säger hon och han kommer emot henne och hukar sig ned vid hennes ansikte och han säger Förlåt och Jag är så ledsen. Jag är bara så jävla ledsen säger han och han lägger sitt huvud på hennes mage och hon säger Aj, du kan inte ligga där, lägg dig här istället och pekar på axeln och han säger Förlåt och hon säger Det är okej.

Han stryker henne över kinden med sin tumme och lägger handen om hennes hår och han kysser henne på pannan och hela ansiktet spänner han och hon känner hur han biter ihop sina käkar och pressar ihop ögonen sina och sedan lägger han sitt ansikte brevid hennes. Kind mot kind ligger de där och han vaggar fram och tillbaka och han gråter och Fan säger han igen Fan fan fan fan fan och hon stryker över hans nacke och han hulkar och hans andetag är så varma mot hennes hals och det blir klibbigt och svettigt och hon skruvar lite på sig och drar undan sitt hår och han lyfter huvudet en kort stund och luft känner hon mot halsen sval luft och hon andas djupt och han lägger ned huvudet igen och nya varma andetag känner hon och mer klibb.

Han lägger sin hand på hennes mage och stryker över den. Fan fan fan. Varför blev det så här undrar han och hon svarar Jag vet inte och han tittar henne i ögonen han tittar med sina ögon alldeles röda är de runt det som är blått och små är de och svullna och han har märken efter hennes dragkedja i sin kind och Jag ville det här, säger han, Jag ville det här mer än jag någonsin velat något och Du och jag säger han, Du och jag och den här viskar han och vänder sig mot magen igen och stryker med handen över och hon låter honom göra det fastän det gör ont och fastän det spänner i magen och det strålar ned i benen och i ryggen strålar det också men mest benen och magen också men hon låter honom stryka henne där utanpå tröjan och handen hans är mjuk och varm och hon säger Jag vet och rör vid hans huvud och Jag vet säger hon igen och de ligger där en stund utan att prata och hon hör röster utanför och hon hör en helikopter som landar och hon hör hans andetag och ljudet av hans hand som rör vid hennes tröja.

Jag måste gå på toa säger hon plöstligt och det tar en stund innan han aktar sig och hon reser sig långsamt och tar ut trosorna ur jeansen och hon måste skynda sig så det inte blir fläckar av blodet och hon har en handduk som hon hade med sig och den tar hon och sedan går hon in på toa och det känns obehagligt det gör det och hon blundar hela tiden på toa och hon blundar när hon torkar sig och hon vill inte se vad som kommit ut och innan hon spolar släcker hon lampan och hon går ut utan att titta och tar på jeansen också men knäpper inte hela vägen och tjocktröjan tar hon på sig för hon fryser och han ligger fortfarande med huvudet mot britsen och skorna drar hon på sig de luktar mindre på än av och han börjar snyfta igen och det knackar försiktigt på dörren och doktorn med sandalerna kommer in igen och han frågar hur hon mår och hon ler och svarar Sådär och han upprepar vad hon sagt och säger också Sådär fast mer som en fråga, Sådär, fast som en fråga säger han och han förstår henne med blicken och vänder sig mot britsen och ansiktet tittar upp och harklar sig och doktorn säger Du var inte beredd på det här va och ansiktet svarar Nej och Jag förstår det säger doktorn Men det här är väldigt vanligt säger han och nu tittar han på henne också, Väldigt vanligt säger han och hon nickar och stoppar handduken i väskan igen.

Han säger Man vet inte alltid varför, det finns olika anledningar och det finns ingen anledning att oroa sig framåt, han säger Ni är unga och Niklas med de rödgråtna ögonen lyssnar uppmärksamt och undrar när man kan försöka igen och doktorn säger att de ska vänta minst en månad och räknar upp anledningar till väntan och Niklas ögon blinkar extra fort och hon undrar om de kan åka hem och doktorn säger Absolut, du ska bara få några tabletter och du ska ta de här säger han och tar hennes hand och sedan får du komma tillbaka och får du mycket ont så kan du ringa och jag är ledsen att det blev så här, säger han och tittar henne i ögonen och hon säger Tack så mycket Niklas säger Tack ska du ha hej då och de går.

Genom korridoren går de, hon framför och han bakom och sköterskan som tog emot dem ler och säger Hej då med en tyst röst och en gammal kvinna vankar av och an med ett ansikte som hanterar smärta och de går förbi väntrummet och det är mitt i natten nu och hon fryser och fotbollstjejen sitter kvar och mamman står utanför och röker och matchen är slut och det är fortfarande vinter ute och innanför dörren pratar mannen i täckjacka fortfarande i telefon och han säger Tjena det är jag igen fan kom igen nu jag har inget val har fan ingen annan att ringa nu jag har jävligt ont i handen och Jag kan inte gå hela vägen hem det är fan kallt ute och det är sju åtta kilometer hem till mig vill du att jag ska frysa ihjäl kanske vill du det fan vi är väl kompisar och de går förbi honom och han hejdar sig ett slag säger Vänta vänta i telefonen och han drar Niklas lätt i armen och frågar vart de ska om de kanske ska åt hans håll och det ska de och han säger Får man åka med kanske och de tittar på varandra och hon säger Okej och Niklas säger Då får du komma nu och Schysst, fan vad schysst säger täckjackan och skriker i telefonen att Du fan glöm alltihopa din osolidariske jävel skitsamma och Tack för inget säger han och lägger på och han tar sin plastpåse från golvet och de går ut mot dörren och bilen är alldeles igenisad och de skrapar och täckjackan sätter sig i baksätet, i mitten sätter han sig och han säger Fin bil och Går den bra och hon svarar Ja, den startar alltid och han säger Det är viktigt med pålitlig bil och hon nickar och Niklas startar bilen och täckjackan säger igen att Fan vad fint att man får åka med och han berättar om handen och hur han halkat på isen när han klev av bussen och han har jävligt ont men inget är brutet och hon sätter på radion och byter kanal och täckjackan säger Åh, det är Bob Dylan byt inte nu och hon höjer lite och täckjackan nynnar med och Niklas trummar mot ratten utan att tänka på det och hon tänker att det blev ju på ett sätt lättare nu och genom rutan finns bara träd. Bara tallar och granar och olika mängder av snö och nu behöver hon ju inte prata med Niklas om det längre och de har lämnat gatlysena bakom sig och alldeles mörkt är det på vägen, bara snön som lyser upp och i henne en känsla av lättnad för det finns inget kvar att fundera på och allt hon behöver göra är att ringa och avboka och hon behöver inte vara den som gör honom ledsen, hon behöver inte vara den personen nu. Månen är halv och hon tänker att på så sätt är det ju bra och nu måste hon bara ringa, hon får fan inte glömma att ringa tänker hon och Fan vad Bob Dylan är bra alltså säger täckjackan och Fan vad snällt att jag fick åka med.

	Hanna Hindriks, född 1978, är bosatt i Kassjö utanför Umeå. Hon är socionom i grunden men arbetar just nu åt en kulturförening. Hindriks har tidigare publicerat sig i fansin samt i Riksteaterns Ny text 2009. Fler artiklar av och om Hanna Hindriks.
	Illustratören Pär Boström, född 1982, är en öppet Roj Friberg- och Sture Meijer-inspirerad bildkonstnär från Skellefteå. Arbetar i såväl olja och tusch som digitalt. Boström är även etablerad som musiker med två av Dark Ambient-genrens två största akter: Kammarheit och Cities Last Broadcast.